Navigera till koncernens hemsidor
LOGGA IN
Inblicks facebook sida Inblicks Twitter sida
Elida-670-pixlar

Med vatten runt omkring

Diana Paducah Abrahamsson | 23 sep, 2017
- Bästa rummet är det, sa hon. 

Vi öppnade dörren och smög oss in i det alldeles mörklagda rummet, tog var sin bädd och de skvalpade ljudligt när vi lade oss i dem då det var vattensängar. Till detta fanns lätet av annat rinnande vatten som verkade vara runt om i rummet på något vis. 
Instinktivt förstår man att här är plats där man ska vara mindre pratsam, så jag la mig på rygg och försökte insupa det som var meningen med upplevelsen. 

Jag hamnade direkt i känslan och tanken på mitt arbete där Elida far fram över stora vatten så som tillexempel Biscaya. 
Kojerna ligger direkt emot skrovet och lutar det ligger man ibland till och med och sover på väggen (för att använda land-språk). Utanför forsar vattnet förbi när Elida tar sig fram och det ger ett stort vattenljud och oftast när jag ligger där och ska sova är det natt så då är det också kolsvart och naturligtvis rör sig hela båten... 

Om båten lutar så pass att man sover på väggen i min koj då måste man riktigt ta spjärn för att kunna klättra upp ur den när man inte vill ligga kvar. Vid starka vindar behöver man också oftast klä på sig ganska rejält för att vara ute på däck - seglarskor och antingen överlevnadsoverall eller seglarställ och flytväst men under dem behöver man dessutom lite vanliga kläder.
Vissa gånger är det ganska rörigt och stora vågor som skapar känslan av att vara på typ Liseberg.  Jag kan lova att det är en riktig utmaning att bara klä på sig då! Har man tur har man lagt kläderna på lämplig plats senast man använde dem, annars ligger de överallt och det blir ett utökat träningspass att söka upp dem. 

Har du klättrat på en lutande stege någon gång?! Såklart, tänker du, alla stegar lutar ju... Men jag menar när den även lutar åt sidan, som en fixerad lejdare på en segelbåt som seglar i hård vind, gör. Det är ibland en mycket spännande etapp för att ta sig upp på däck på Elida. Befinner man sig på den när vågorna kastar båten fram och tillbaka förflyttar sig liksom tyngdkraften inne i en och man dras åt olika håll på ett märkligt vis. Känslan att nästan dras av stegen åt sidan är riktigt lustig. 

Uppe på däck sen, där är en hel hinderbana att förflytta sig över om man vill! Eller inte vill också för den delen. Tampar, vinchar, lutning, räcken - allt är det en prestation att ta sig förbi eller över vid hårda väder. Därtill kanske det kastas vatten över däck i stora kaskader och saltet sköljer ögonen röda. 

Ska man därtill beskriva hur det kan vara att laga mat till hela besättningen när allt gungar fram och tillbaka, fram och tillbaka kan man skriva ett helt verk! När jag tänker efter räcker det med att beskriva hur det går till när man ska försöka göra sig en kopp te till och med... 

- Vad tycker du? Visst är det avslappnande?! frågade vännen från den andra vattensängen. 
- Jo, eller ja, lite kanske... Eller njae. 

Rörlig säng och vattenljud. Är Elida som ett spa då?!
Kanske är hon lik ett spa i det att det finns mycket vatten omkring en och att telefoner är undanlagda till förmån för kropp och själs vila och det att vi uppmuntrar människor till att lyssna inåt och uppåt.
Naturen visar upp sig på ett alldeles särskilt vis på det stora blå och man förändras allt lite som människa efter varje långtur. 
 Samtidigt som det kan vara ganska tufft att havssegla långa sträckor är det något magiskt i att vara där ute, bortkopplad från allt annat. 

Idag far jag ifatt båten och mönstrar på i England sedan bär det av söderöver för musikturné och konfirmandseglingar utmed Spaniens solkust. Det blir härligt! 

I det mörka rummet med vattenljudet kunde jag inte slappna av så värst mycket och på båten badar vi ofta längs vägen så suget efter ett härligt dopp blev lite för stort efter ett tag! 

-  Jag har ett väldigt härligt jobb! sa jag.
- Jo, men visst...! Vad bra att du tycker det...
- Ska vi bada nu?

Undrar just om det där rummet verkade som det skulle på mig?! Något säger mig att så inte riktigt var fallet.

Saknar någon ett leende så bjud på ditt

Diana Paduch Abrahamsson | 13 sep, 2017

För något år sedan vann jag resepengar i en fototävling jag deltog i och denna vecka har jag spenderat de sista av dem på att åka på semester till Kreta. Min vän som jag åker ihop med och jag har varit målvakter i samma fotbollslag i många år och beslutade därför att detta även är ett kombinerat träningsläger. En ultimat kombo om du frågar mig! Backträning med styrka på morgonen, sol och bad på dagen med inslag av diverse strandtennis och simstunder. 

Orten vi är på är en riktig turistby och jag kan förstå att en del av de som arbetar med oss besökare tröttnar såhär i slutet av säsongen och mest går på rutin. Därav ibland lite bistrare miner och mer tråkade uppsyner. (Annars ett mycket gästvänligt folk!) När vi möter på detta har vi i alla fall bestämt oss för att vi måste försöka få personen att le minst en gång. 

Ta till exempel den grekiske gamle farbrorn som sitter högst uppe på berget utanför sitt hus bredvid kyrkan, här i byn. Han har det lite glest mellan tänderna och jag och vännen funderar på om han ens kan gå, för det ser inte helt självklart ut. 
Han har i alla fall suttit där utanför på en pall var morgon då vi traskar upp där.  Jag vet inte varför men vi började öva vår grekiska och heja på honom redan första morgonen vi såg honom. Han såg chockad ut men svarade artigt och tittade bort snabbt. Andra morgonen lika så. Men tredje gången vågade han ändå se på oss. Fjärde morgonen hade vi paus för att vi skulle åka på roadtrip och vi frågade oss själva om gubben skulle notera att vi var borta denna morgon. 

På kvällen när vi kom hem och gick genom byn mot vårt boende råkade jag få syn på att han satt på en taverna. Den första bästa nedanför hans långa branta backe, ensam på en pall vid ett bord, men än dock nere i byn. Jag kunde inte låta bli att gå fram och ge min dagliga hälsning och när han kände igen mig kom ett riktigt leende och han vinkade engagerat.
I morse gick vi åter upp, upp, upp och vandrade förbi hans lilla kvarter och mycket riktigt, där satt han. Vi vinkade och ropade hej liksom förut och denna gången sprack hela ansiktet upp som en sol och han började gestikulera och prata grekiska med oss och verkade engagerad i vår träning. Så härligt!

En annan man vi mötte på en restaurang var ägare till stället och gick runt och bjöd på Raki. En kretensisk alkohol som de verkar mycket stolta över och bjuder på, på varje restaurang som tack för besöket. 
Mannen hade en viss stil, långt mörkt lockigt hår, vältränad och såg ​tuff ut och han gick runt mellan sina gäster och skålade med alla. Således drack han själv en för varje han bjöd på. Lite låtsasglad på något vis.
När han kom till vårt bord ursäktade jag mig och sa att jag inte dricker alkohol. Han stannade upp, verkligen stannade upp, och tittade på mig och så frågade han varför. Jag svarade att jag sett för mycket tråkigt på på grund av alkohol. Han i sin tur svarade då att det respekterade han och så gick han vidare. Men efter bara en liten stund kom han tillbaka till oss och hade en förändrad attityd. Då började han trevande prata om att han själv dricker lite för mycket och vi fick ett riktigt fint ärligt samtal med honom även innehållandes många äkta skratt. 

Än så länge har vi full pott i vår leendejakt och det bästa sättet verkar vara att rikta fokus mot personen i fråga. Kanske genom att fråga något om dennes liv, situation och personliga åsikt om något eller kanske då genom att visa att vi ser personen. 
Det fina i kråksången är att de leendena man då får tillbaka är faktiskt extra fina! 

Det är så fascinerande, det där med människor. Vi är så olika och egna på så oändligt många vis och ändå har vi så mycket gemensamt och är i grunden väldigt lika. 

Under vår semester har vi haft tid att få människor att visa sitt leende här på Kreta. Men sanningen är ju att det egentligen funkar likadant där hemma! Kanske skulle vi lägga lite extra energi på människor vi möter som verkar tappat sitt leende... Det kostar egentligen inte så mycket och är helt klart värt det! Livet blir liksom varmare. Äkta leenden går ända in.

Idag var det sista backträningen och vi fick se gubben på berget igen! Vi hälsade och han såg glad ut och berömde vår träning. "Good! Good!". Sedan berättade vi  att idag ska vi åka hem till Sverige. "No good!" Sa han då och sträckte ut handen till oss. En gammal greks hand fylld av så mycket i ett, egentligen så litet, möte. Det var helt enkelt väldigt vackert. 

Så möter du någon som verkar ha tappat sitt leende, ge personen ditt! 

Vågar du tro på mirakler?

Diana Paduch Abrahamsson | 07 sep, 2017

Ibland tänker jag tillbaka på barndomen och skolkamrater jag haft. Vissa saker minns jag i ett glittrigt skimmer, fullt av väldoft och det gör mig glad. Andra saker får mig att börja fundera: Hur hade hon eller han det egentligen? Vad fanns där bakom, hemma i familjen?

Som barn är det vanligt att man besöker varandras hem och man kan känna av stämningar och märka nyanser. Ofta kanske man inte pratar om dem och man kanske inte riktigt kan förstå dem – man är barn och leker vidare.

Som vuxen kan jag ibland ändå ana vad det kan ha varit som skapade den där känslan och stämningen, och jag inser att varje familj bär på sina bördor. Visst är situationer helt unika och av olika dignitet, men hur det än är möter vi alla på det där som smärtar och berör oss så oerhört djupt.
Livet tar sig fram mellan saker såsom olyckor, sjukdomar, psykisk ohälsa, skilsmässor och dess efterdyningar, ekonomiska svårigheter, självmord, övergrepp, utbrändhet och kanske misslyckade val eller dåliga självbilder. Listan går att göras oerhört lång.

När jag pratar med vänner från barndomen märker jag att vissa saker har vi faktiskt haft gemensam kännedom om, men aldrig talat om som barn. En del har vi försökt förstå redan i tonårens vändande och vridande av livet, men vissa bitar har vi först i vuxen ålder hittat ord på att förklara och tolka. Men ”det där” som format oss och funnits tydligt i familjens sfär finns hos de flesta. 

Samtidigt som jag börjar förstå vidden av detta har jag också upptäckt att många steg längs människors liv är kantade av stora som små mirakler.
Jag tänker på det där samtalet som kom just när pressen var som hårdast och jag bar på saker som bara måste få komma ut, på gesten av godhet från en främling som förändrade allt där och då, på den viktiga lekkamraten och på sången som blåste bort oron. Eller på det där sms:et som skickades med en uppmuntran just när botten nästan var nådd, på pengarna som gavs när inga medel fanns, på bönen som bads så att ofriden fick ge vika, på orden ”förlåt mig” sagda i rätt tid eller på personen som klev in på banan när ensamheten var som störst. 

Jag tänker på den som delar smärtan och guidar en annan ut ur mörkret för att den själv gått vägen före. Jag tänker på läkare och sköterskor som hjälpte till och fick kroppen att bli frisk och kunna fungera igen, på änglavakten och de där händelserna som vissa säger att en högre makt – eller Gud – är orsak till och som vi inte ens har ord att förklara hur det gick till. Även denna listan går att göra lång!

Vi har så lätt att se tillbaka på saker som smärtar och skaver. Men jag tror att det gör oss väldigt gott om vi vågar se och söka även de positiva händelser och tillfällen som också finns där i allas våra liv. Ibland är de så självklara att vi nästan tar dem för givet, eller så små att vi inte ser dem. 

Men börjar man tänka efter är det som om mirakler skett och det ger en väldig glädje och mycket energi till att vandra vidare.

Att vara människa innebär att vi bär på våra glädjeämnen såväl som sorger. Livet är ett under i sig och vågar vi se och tro på styrkan i att vara någon annans mirakel ger det faktiskt kraft att bära det tunga och svåra, både för denne men också för en själv. Så motsägelsefullt – men även det ett av livets alla mirakler!

Jag blir rik på det jag gör!

Diana Paduch Abrahamsson | 29 aug, 2017

Vi hör hur vattnet kluckar längs skrovet på båten men förutom att grabben mitt i gruppen sitter och försöker fånga luft och kraft för att fortsätta beskriva det han har på sitt hjärta är det alldeles knäpp tyst.

I salongen är vi ungefär trettio personer och de flesta är fjorton år gamla. Flera av dem är busiga killar som vanligtvis gärna petar lite på grannen, låtsas att man kanske egentligen inte lyssnar eller har lite extraljud för sig. Det är också flera tjejer som gärna vill sitta och göra flätor på varandra eller luta sig på sin väns axel och på så sätt ändå vara en del av dennes värld samtidigt som de försöker lyssna på den som talar på andakten. 

Allteftersom lägret har gått har koncentrationen visserligen ökat då de verkar tycka det som delas på samlingarna är intressant men detta tillfället sitter de alldeles särskilt tysta. Ingen stör någon annan.

Pojken i mitten framför oss är en av konfirmanderna själva och just denna samling är det tillfälle för ungdomarna att utforma en egen andakt så som de själva vill ha den. Killen är en av de busigaste i gruppen, han är den som behövs ropas efter en extra gång, ses efter om han fått med sig det han ombetts, den man mer än en gång fått säga till att nu är det någon annan vi ska lyssna på och han är den som har svårast att få att sitta stilla.

Men nu sitter han helt still. Tårarna rinner ner för kinderna på honom och de glimtar han ger oss från sitt fjortonåriga liv får oss alla att försöka andas obemärkt. Ingen vill inkräkta på stunden för instinktivt förstår alla att det vi nu får lov att dela med honom är från hans allra innersta rum. 

Han berättar om föräldrar som inte funnits för honom, om ett syskon som gått bort, om människor som gett honom nya möjligheter. Han berättar om smärta och glädje och till sist tackar han Gud för sitt liv och uppmuntrar gänget att vända sig till Honom med det de bär på. Att han nu fått erfara att Gud finns och går att lägga av sina bördor hos.

Efteråt går alla, även de tuffaste grabbar varvet förbi honom innan de går upp ur salongen. De ger en klapp, någon en kram och de säger tack med den ärligaste sortens betoning.

Det tar bara några minuter så är ljudnivån ombord uppe i max igen. Ungdomarna tjoar och stimmar, skrattar och pratar. Båten är mycket lyhörd och varenda steg, hopp och förflyttning hörs igenom durken ner i salongen. 
Själv måste jag sitta kvar en stund till och försöka ta in det jag just varit med om. För ännu en gång har jag fått uppleva hur de ungdomar vi seglar med för att berätta om livet och tron för, vänder på steken och berättar för mig.

 Det blir minnen som diamanter i hjärtats skattkista och även om jag inte tjänar pengar på det jag gör så blir jag rik i alla fall!

Kära Vänner

Diana Paduch Abrahamsson | 10 maj, 2017

Härom dagen vann jag ett par löpardojor via en Instagram-tävling och igår fick jag dem på posten. Jag var så nöjd över min bedrift! De var fina dessutom, riktigt starka färger och jag insåg att de skulle göra sig på ett foto. Kortet blev supersnygg och när jag skulle skriva texten till bilden och publicera den på nätet inser jag att detta gör jag för att alla mina vänner ska få se att jag vunnit en tävling. Lite som att jag ger mig själv ett pris till för min vinst. 

Ungefär vid den insikten tog jag bort inlägget. 

"Alla mina vänner” som jag har där på nätet. Ungefär 400 personer följer min Instagram och jag har lite drygt 700 vänner på Facebook. 
Jag tänker spontant på mitt 40-års kalas; Vilket slott ska jag hyra för att hysa alla dessa människor? 

Jag menar 700 är ju ändå en rimlig siffra om jag jämför med sonen som har dubbla mängden vänner på sin fejja. Ja, jag är ju ändå riktigt jordnära jämfört med min man som har över 2000 vänner. (Det är tur att han redan har fyllt 40).

Men det är ju så bra att hålla kontakt med människor den vägen. Ta till exempel Colin i Amerika. Jag kan enkelt skriva ett mess eller en kommentar till honom närhelst jag vill och snabbt få ett svar. Via Facebook kan jag också se vad han gör lite nu och då och det är ju roligt. Det samma gäller dem jag känner från Indien, Spanien och till och med Stockholm. Snabb, enkel, informerande kontakt.

Ganska ofta när jag sitter där och läser vad de gör och skriver några korta kommentarer om hur fina de är på sina kort eller svarar att ”familjen mår bra” så kommer någon av mina söner och tittar på mig samtidigt som de gör en massa ljud som liksom stör ordningen av mina ord som både finns i huvudet och texten framför mig. Efter en liten stund inser jag, och detta har hänt mer än en gång, att mitt barn inte står där för att störa. Nej istället har han faktiskt en riktig fråga eller försöker berätta någonting. När jag vaknar upp ur min internetdimma beror det ofta på att barnet höjt rösten och ropat ”Maaaamma” med en ton som vittnar om att det är en upprepning sedan flera gånger. 

Även om det varierar lite från person till person så tror jag att det finns en risk att man blir oerhört splittrad om man har för många vänner och det i sig riskerar att göra en ytlig. Man kommer liksom aldrig riktigt nära någon och man kan bli ensam mitt i populariteten. Se på dem vi kallar kändisar i vår värld, det är inte sällan man hör om en slags ensamhet, trots allt och alla som händer omkring dem.

Det man bär innerst, närmast hjärtat är kanske inte till för alla men man mår väl av att få hjälp att bära av någon eller kanske några. De man väljer för den uppgiften är oftast inte vem som helst utan någon som ingett förtroende och nog är väl det vad ordet vänskap egentligen står för?!
Oftast behövs det äkta skratt, stort utrymme för tystnad och uppriktig lyhördhet för att en vänskap ska frodas. 

Kanske är inte alla pling i mobilerna, tummar upp här och där, information om att man var så fin på kortet, fakta om vilken väg någon åker på och däremellan alla dessa roliga och tokiga klipp som folk rekommenderar det som bygger äkta vänskap. Det verkar i längden istället göra mig splittrad.

Men ytlig? Knappast! Jag menar, det är väl inte alls ytligt att jaga ”likes” över att jag vunnit en tävling!? Rent tekniskt skulle jag kunna få över 700 likes och kanske någon extra följare. Då kanske jag skulle behöva hyra Skandinavium för mitt 40-års kalas. 

Det känns dock som att det kanske blir lite svårt att hinna mingla med över 700 personer på en kväll. Men om jag gör det räknas även det som en bedrift och det kan jag skriva om på Facebook sedan…

Point taken!  Jag ska nog ta endel internet-tid till att vara närvarande i nuet och vårda mina nära relationer lite extra istället. Mindre kalas är också trevliga och då kan jag hinna krama alla, se dem i ögonen och tacka för att de är mina kära vänner!

Hjärtligt tacksam

Diana Paduch Abrahamsson | 06 apr, 2017

För att vara mönstrad matros och för få lov att segla som nyckelbesättning ombord på Elida behöver man göra läkarundersökningar med jämna mellanrum. Nu vid årsskiftet förnyade jag mina matrospapper till vad man kallar för Manilla och det innebar att jag återigen fick gå och hälsa på farbror doktorn.

Klämkäck som jag ofta finner mig själv vara i sådana situationer, så säger jag något i stil med att det känns så lustigt att gå till doktorn när man är frisk! Läkaren ler sitt arbetsleende till mig och tänker säkert att det var tusende gången han hörde den sortens kommentar från någon.

 Han tar upp sitt stetoskop och börjar lyssna på mitt hjärta. Han sätter den kalla runda plattan än här, än där. Ber mig andas på olika vis och lyssnar noga, noga. Jag börjar jag tänka att det kanske var lite väl länge ändå. Mycket längre än tidigare besök dessutom. Så till sist kommer hans utlåtande. Det fanns ett blåsljud i mitt hjärta och det måste kollas upp. Vanligtvis är det absolut ingenting men det måste ändå kontrolleras. Ifall.

Så plötsligt är jag bokad på ultraljud för hjärtat. 

Igår var jag där och fick se mitt hjärta slå. Jag såg hur klaffarna rörde sig, hur blodet gick igenom, hur pulsen var, hur det såg ut från olika håll och samtidigt som jag tittade på alla bilder och rörelser som sjuksköterskan fick fram förstod jag ingenting ändå. Hon däremot fick massa data som hon sparade ner och drog slutsatser ifrån. Från mitt hjärta. Det som sitter inne i mig och som ser till att jag lever. Det hjärta som så starkt är kopplat till mitt inre och de delar av mig som jag har ont i när jag upplever hjärtesorg eller lider med när livet slår till. Eller för den delen gläds med i den sortens tider.

När jag låg där och tittade på bilderna tänkte jag på att trots allt som hon kan se med hjälp av sina instrument kan hon ändå inte se mitt inre eller vem jag egentligen är. Men skulle den delen av mig må riktigt dåligt skulle det ju faktiskt till och med kunna påverka det fysiska hjärtat så hon kan se det. Märkligt ändå!

I Bibeln står det att man ska bevara sitt hjärta, för att därifrån utgår själva livet.  Jag tror det menas man ska vara rädd om sitt inre liv och hur man behandlar det. Ibland i dagens samhälle verkar det vara något som är förlegat. Det yttre är det man ska satsa på! Utseende, självförverkligande, status och detta nästan till varje pris. Vad mina val gör med mitt inre pratas det inte lika mycket om. Tills den dagen det protesterar och kroppen ger vika. Ja kanske det fysiska hjärtat, rent av.

Där står också ”lär oss hur få våra dagar är, då vinner vårt hjärta vishet”. Visst är det så?! När man mister en närstående eller inser att man kan förlora sitt liv av någon anledning, först då verkar vi människor vakna upp och ta vara på den tid vi har.

Jag tror människan som skrivit de där orden i Bibeln hade förstått en stor hemlighet. Det är sunt att vaka över sitt inre hjärta, likväl som den muskel vi kallar för vårt hjärta och det är aldrig fel att ta vara på de dagar man fått! Vi vet inte hur många de är.

Ibland avfärdar vi sådant och tycker att det är väl ingen annan som bestämmer vad jag ska göra eller inte. Och så är det som att vi måste gå omvägar för att förstå när det egentligen är väldigt logiskt; Var rädd om dig och det du märker gör dig illa till mods eller på annat vis får dig att må dåligt inombords, välj bort det.

Jag gick hem från doktorn med ett utlåtande om att mitt hjärta är precis som det ska! Det var härliga besked!
Till på köpet fick jag också lov att närma mig i tanken den visdom som finns i att ta vara på livet och vakta över mitt hjärta, på dubbla vis. För därifrån utgår själva livet.

Oavsett måste jag ändå påstå att det känns lite lustigt att gå till doktorn när man är frisk!
Men jag är hjärtligt tacksam för att de finns!

Du är värdefull

Diana Paduch Abrahamsson | 27 mar, 2017

De är ju så värdefulla, våra husdjur, som vi människor skaffar oss. De kan inte prata, städa, arbeta, eller fixa mat på bordet men vi blir fästa vid dem, ger vår kärlek och har omsorg om dem. Vi anpassar sättet att leva till att de finns i familjen och den dagen vi mister dem får vi ont i hjärtat på riktigt. Djuren har ett värde i sig själva. Hunden behöver inte kunna "vacker tass" för att bli älskad och katten kan klösa sönder soffan och undkomma med bannor och en nyinköpt klösbräda.

 Jämför vi med bebisar (i normalt fungerande familjer) har vi en situation där människan verkligen visar på den självuppoffrande kärleken. Kvinnan går igenom kroppsliga förändringar som tillexempel viktuppgång, illamående, humörsvängningar, ständiga behov av toalettbesök och riktigt ojämn sömn. Mannen får anpassa sig till allt detta och tillsammans gör man en resa där hela livet anpassas till denne nye krabat som finns där inne i magen. 
För att inte tala om när den kommer ut! Då blir det vaknätter, inställda tillställningar, ekonomiska förändringar och man anpassar sina val och nästan allt man är efter den nya lilla människan. Det är likadant för de flesta, utan att tänka efter så älskar man de barn man fått. Kravlöst öser man sin kärlek över de små och trots att de till en början inte ens kan fokusera sin blick på en så är barnet värdefullt och djupt älskat. 

Människovärdet är det högsta vi har ibland oss och det bara är ett faktum.

Den hund som springer bort men kommer igen blir mottagen med stor glädje av husse och matte. Det barn som försvinner men blir funnet igen så oändligt mycket mer av sina föräldrar! 
Egentligen kan man inte jämföra djur och människan men samtidigt är det ibland en okomplicerad bild med djuren. För människan växer upp och börjar få egna tankar, ta egna val och påverka omgivningen på nya sätt. Så som sig bör! Men till skillnad från djuren gör hon sig mer och mer självständig ju längre hon finns i en familj. 

Precis här! Någonstans i processen att växa upp händer något märkligt. Längs med vägen börjar många fundera över sitt värde som människa. 
Kanske kan man inte prestera lika bra i skolan som ett syskon, eller avviker i intressen som familjen har, man kanske har svårt att bygga muskler eller är överviktig och så jämför man sig med andra och värderar sig själv utifrån det. Man kan också ha gjort någon illa och i det misslyckandet börjat döma sig själv. Mobbing eller övergrepp är faktorer som ​ofta leder åt det hållet. Trasiga relationer mellan eller med föräldrar kan också bidra till upplevelsen av att vara mindre värd. Vad det än är så verkar vi, i olika grad, tro på tankar vi får som sätter ner värdet på oss själva. 

Som om att människovärdet på var och en inte skulle vara konstant från det vi blir till tills dess vi lämnar jorden. 

Men det​ är lögn! Ditt värde finns i att du är du oavsett hur du ser ut eller vad du är duktig på. 
Vi har alla varit den lille bebisen och Bibeln, som är grunden för vårt samhälles lagar som finns för att skydda oss, säger också att du och jag inte är till av en slump ​där värdet åker upp och ner på grund av handlingar, ålder eller utseende. Självklart ansvarar vi för våra handlingar men vi är till av kärlek och finns till för att skaparen av universum vill så.

Så nästa gång du klappar ​ett husdjur eller gosar med en bebis, tänk på hur värdefulla ni båda är. Det spelar ingen roll om en hund är väldresserad eller om barnet kommer bli en matematiker med lockigt hår - värdet är konstant! 

Hos oss alla - dig inkluderad! 

 

Sorgens melodi

Diana Paduch Abrahamsson | 26 feb, 2017
Den spelar igen. Sorgens melodi ligger åter inom mig och den hörs hela tiden men som i olika nivåer. 
Den är ljuv på det viset att den bär toner av en människas väsen, hennes själ som jag fått lov att älska. Den är vacker för att den klingar med en väldoft av hennes liv. 
Den gör ont för egentligen vill jag inte höra, samtidigt som jag vill lyssna hela tiden. 

När beskedet kommer är det så definitivt. Det finns inget sätt att ändra på det och vi människor står ofta lamslagna inför detta faktum. Trots att det är det enda vi vet med säkerhet så agerar vi många gånger som att döden inte finns. Ända tills dess den är definitiv. 

Det var sjukdom som avgjorde. Men även om den fanns här finns hon nu hos Gud. Bara en tröstande tanke, säger vissa. En absolut tröstande tanke, säger andra. 
Hon sa till mig att hon visste vart det bär hän om det var tid snart. 
Snart kommer alltid för fort i avsked. Men kanske för snart ändå känns helt ok för dig där du är nu fast att vi här ville protestera och bad om några år till. Jag tror det. 

Åter slås jag av förmånen att få lov att vara nära någon. Att få lov att älska och att älskas. Att dela såväl vardagen som det svåra och glädjen. 
Det är då man skriver noterna till sorgens melodi. Det är den som finns kvar som får höra den spelas. 

Igår började den spela. Vacker och ljuv. 
Men den gör så ont, så ont för jag vill inte höra. Samtidigt vill jag lyssna hela tiden. 

Tack älskade Agneta. Tack för allt som du gett mig. Vi ses igen! 

En dold hjälte

Diana Paduch Abrahamsson | 18 feb, 2017
Min man hörs och syns ombord på Elida. Med yttersta ansvar för seglingen är det inget märkligt, och alla som seglat med Elida de senaste tio åren vet tydligt vem kaptenen är. 

Stefan är i mycket ett ansikte utåt för arbetet och så måste det väl vara. Någon blir en frontfigur och syns lite mer än andra. 
Men är det ett tecken på hur viktig någon är?
Inte alltid. För i nästan varje organisation, varje kändisskap, varje persons storhet finns det andra människor som är med och gör  saker möjliga. 

I Elidas fall finns det många människor som ser till att verksamheten fungerar. 
Ett exempel är en kvinna som heter Ulla-Britt. Hon är lärarinna och rektor men pensionerad sedan några år, och sedan dess har hon varje termin - helt volontärt - lämnat sin make hemma och gett sig ut på samma slags äventyr som vi. Detta för att se till att våra killar är fullt utrustade i sin kunskapsbank och att de är på samma nivå som sina klasskamrater när de kommer tillbaka till sin skola i Sverige. 

Förutsättningarna för att ha skola på en segelbåt som Elida är minst sagt annorlunda än andra platser. Det är trångt, det gungar, det lutar, en resväska får fungera som mobil bänk beroende på var man kan sitta för dagen, och böckerna man studerar i kanske inte ligger kvar där man la dem, för allt rör sig. 
Dessutom gäller det att vara enormt flexibel, då de läger och åtaganden vi har med Elida styr hur hon kan lägga upp skoldagarna! 
Men skolan är viktig och kunskapen ska in. Det är på riktigt, och skolan där hemma kräver att våra barn är i nivå.  

Ulla-Britt är alltså en av nycklarna till att det ens är möjligt att ta med familjen och åka från Sverige på det sätt vi gör, och så förlänga säsongen över vinterhalvåret och driva Elida även under barnens skoltid. Utan en riktig skolgång för killarna hade vi inte kunnat ge oss iväg med dem, och i förlängningen hade jag och Stefan inte orkat vara isär all den tid det inneburit. 

Vem tänker på Ulla-Britts insats när man funderar över att Elida seglar på år efter år? Hon är helt enkelt en dold hjälte!

Så ofta jag undrat över vad jag gör för skillnad i vår värld, eller tänkt att de som tagit sig någonstans - som hörs och syns - de är grejen. 
Men tänker jag efter så vet jag ju att rockstjärnan kan stå på sin scen för att andra byggt upp den, att en skicklig kirurg har såväl sköterskor som föregångare att tacka för lyckade ingrepp, att statsministern har många kloka människor omkring sig som han talat med innan han uttalar sig, att stora företag har anställda som är byggstenar för framgången - och att du också är en fulländad pusselbit någonstans där en fin bild framträder just tack vare att du finns med i sammanhanget, även om du inte är en frontfigur. 
Många är dessutom de kända män och kvinnor som tackar sina föräldrar, nära och kära då de hyllas för sin framgång.
 Ja, vi får konstatera det ännu en gång; Vi behöver varandra!

Där blått möter blått

Diana Paduch Abrahamsson | 11 feb, 2017

360 grader runt ser man endast vatten och himmel i ett skådespel som heter duga. Dessa element är i skapandet helt orörda av människohand och ser fortfarande likadana ut. Hur många organismer och djur som rör sig under ytan kommer jag aldrig få veta men var gång jag är där ute på det stora blå kan jag ändå inte låta bli att undra. 

Bakom oss har vi nu fem dygn av havssegling, ca 900 sjömil. Snittet på segelbåtsägare i Sverige ligger på ca 200 sjömil om året, så får du ett hum om distansen.

 Vi lämnade spanska fastlandet för att ta oss sydväst över globen till de kanariska öarna och vi har både gått något för maskin och seglat i härlig fart i höga vågor som nästintill hystat Elida fram och tillbaka från ena sidan till den andra. 
Jag kan säga att det är ett helt företag att ta sig fram över däck i det läget. Man får ta det i etapper och göra de stora rörelserna mitt emellan båtens pendlingar, då hon är rak. För att inte tala om projektet att laga mat när inget vill ligga still på samma plats eller stanna kvar i grytan och man därtill själv far runt som en vante i takt med vågorna. 

Efter ett antal tusen sjömil i bagaget har jag verkligen förstått varför man ibland jämför livets resa vid en seglats. Här finns alla aspekter att ta som liknelser till livet: att vara en ensamseglare, lagarbetet när man är fler ombord, att möta stormar, att ha motvind, att hjälpa andra seglare i sjönöd, att lägga ut en kurs och hålla sig till den även när sikten är knapp, att nå den andra stranden, att se till att kunna de regler som finns och oändligt många fler.
De går att applicera på så många situationer och dra lärdom. 

Men även den mest kunniga sjöman med den största av erfarenhet och den bredaste av teorikunskap behöver ytterst veta en sak för att klara av att överleva havets och vädrets alla skiftningar. Nämligen att om du själv försöker sätta spelreglerna kommer det inte att gå! Lär du dig inte att sammarbeta med hav och vind går båten tillslut sönder för vädrets makter där ute är så mycket större än dig själv. Likadant verkar det vara med livet.

Våra år här på jorden har gett oss kunskaper, teorilektioner och alla möjliga sorters erfarenheter och ofta verkar vi tro oss vara dem som sätter spelreglerna. Men är vi riktigt ärliga är det ju inte så. Visst kan vi hitta tekniker för att "laga mat i en rullande byssa" men när livet själv skapar väderförhållanden som helt slår ut våra planer då får man tiga still en stund och helt enkelt sammarbeta. Vare sig man har lust eller inte. 
Livet lever sitt eget liv ibland och allt som sker går inte att ändra på eller undvika och ibland upplever man att man knappt orkar ta sig en meter till.

 Vi har nog alla hört många berättelser ur verkliga livet eller själva upplevt, hur händelser och känslor rullat in som de värsta av oväder. 
Men om man lyssnar på dem som tagit sig igenom sådant med "båten" i behåll så tycker jag mig skönja en förmåga att kunna ta sina samlade erfarenheter och samarbeta med livet självt.

Det är som att när sorgen kommer då är sörja det man kan göra, i glädjen glädjas och när livet ger får man vara tacksam. Vi ​måste liksom sammarbeta med livet för att klara det. En av de tuffare - när man är sårad - även då finns möjligheten att förlåta; Kanske det enda sätt som finns för att kunna segla vidare utan en last man inte vill ha med. Det är inte samma sak som att erkänna eller ge rätt men det verkar vara på det sätt mänskligheten fått möjlighet att kunna bli fria från skam, ilska, bitterhet och hat.

Vädersystem slår om och efter regn kommer sol brukar man säga. Kanske innebär vissa saker att vi seglar vårt livs båt ett antal sjömil extra eller under extrem press fast att man inte vill. Det verkar vara enda alternativet. Men det vi vet är att det kommer komma dagar då vi känner att det är fantastiskt att blicka ut och se blått möta blått i 360 grader runt om. Kanske har vi medvind och får till och med lite sol på näsan. Då kan vi förundras över allt det liv som frodas under ytan och vara tacksamma för det vackra omkring oss och att just vi får lov att vara med. 

"Att segla är livet!" Brukar min make, kapten ombord, säga.
Jag kanske, såhär efter 18 år som besättning, börjar förstå lite av vad han menar. 

Det du säger kan fastna för ett helt liv

Diana Paduch Abrahamsson | 31 jan, 2017

- Vem är det som har rökt?!
Vi satt i uppehållsrummet på skolan och pratade. Rätt som det var kom en killkompis fram till det gäng jag ingick i och uttryckte sitt förakt över odören som han kände. 

Det var jag som luktade. Mitt hår och mina kläder. Själv kände jag det inte för jag var uppvuxen med föräldrar som rökt sedan jag föddes. Jag själv hade aldrig rökt.

En så liten sak. En bagatell! Men efter den dagen började jag hänga ut mina kläder på vädring innan jag använde dem, jag hade gärna på mig vänners kläder om vi skulle göra något där det kändes bättre så, jag lånade helst inte ut min handduk eller lakan till någon; För tänk om någon skulle känna att de luktade rök. 

Två meningar sagda vid ett speciellt tillfälle manade fram ett helt skyddsbeteende hos mig.

I vuxen ålder har jag pratat med fler med liknande upplevelser. En fick av sin farmor höra att hon hade stor rumpa och har sedan dess alltid haft komplex för den. Någon fick veta att hon inte kunde sjunga och har fortsatt tro på den lögnen och knappt kunnat sjunga ens med sina egna barn. En kille har fått höra att han var dum och inte kunde lära sig något och insåg först i tjugoårsåldern att han kunde lära sig ett nytt språk riktigt bra på några månader genom att umgås med folk som talade det nya språket. Hela han förändrades efter det.

En person fick höra av sin mamma att hon önskade att hon aldrig hade fötts. Det släpper aldrig.

Så är det! Det kan ta endast ett par sekunder att säga några ord till någon men det kan fastna för ett helt liv. Det kan få oss att reagera, agera och tackla saker på sätt som gör ont och skapar dåliga situationer många, många år efter händelsen. 

Men det är detsamma tvärt om! Ord sagda och avfyrade med kärlek, omsorg, uppmuntran, varning eller kanske bekräftande ögon kan få människor att stå rakryggade genom hela livet. Kan få dem att orka, tro på sig själva och veta att deras existens här på jorden gör skillnad. Det kan få dem att fatta mod och påverka positivt för många omkring sig.

Jag tror att samtalet mellan vuxna och ungdomar är oändligt mycket viktigare än vi ibland vill ge sken av. En vuxen som ärligt bekräftar en kan få elaka ord sagda av en jämngammal att falla i glömska. En vuxen som lyssnar och tränger sig på lite grand kan nå in i rum dit inte många andra få komma. Väl där kan man lägga goda ord kvar i rummet.

Det är dags för mig att åter kliva ombord på Elida. Hon har legat på julledigt nere i Spanien medan vi i besättningen flugit hem och haft vår semester. Nu återsamlas vi, kavlar upp ärmarna och börjar hissa segel, med allt vad det innebär, igen. 
En av våra uppgifter är att se, på riktigt se och möta, de människor som seglar med oss. Det är inte alltid lätt, det är inte alltid självklart, vi når inte ända fram alla gånger. Men vi försöker berätta för den som som inte vet, att de är älskade för den de är och skapade till dem de är och vi försöker hitta stunder då vi obehindrat kan lyssna till vad som försegår inne i människor. 

Och det du ska veta är att vi är ovanligt vanliga människor som absolut inte är experter! Du kan också. Där du är! 

Det kan ta endast ett par sekunder att säga några ord till någon men det du säger kan fastna för ett helt liv!

Livets pussel

Diana Paduch Abrahamsson | 03 jan, 2017
Familjen är hemma och har jullov nu och det stora pusslet på 1000 bitar har börjat få fram sitt motiv riktigt ordentligt. Vi har tagit stunder lite nu och då och satt dit några enkla och många svårare bitar allteftersom. För tillfället är det bara en lila himmel kvar. Den är väldigt jämn och förutom på formen är det ganska svårt att se någon skillnad alls på pusselbitarna. Men det går. Trägen vinner tillslut, tänker jag! Kanske femtio bitar kvar bara!

Mitt emellan pussel-sittningarna fick vi besök och jag tänkte göra mig till och göra fint för de som kom. 

Vi tar det helt utan krusiduller; jag sög upp en pusselbit i centraldammsugaren. 

Slurp. 
Lika snabbt som när dammråttor, spindlar och hår trollas bort. Först var den där. Sen var den inte där. 

De niohundranittionio andra bitarna skulle nu vara lagda förgäves. Alla skulle se bilden men fångas av hålet. Frågan som ställdes skulle bara röra den lilla form där bordets färg fyller tomrummet. Endast.

Innan killarna skulle få veta något om eventuellt onödigt tidsslöseri och umbärliga tålamodsinsatser, beordrades mannen ner i källaren till spindelkistan med damminlindade spindellik ihopknutna med hårstrån. Hade vi tur skulle han kanske finna den saknade biten och allt skulle bli som vanligt igen. Alla skulle titta på bilden och och se den. Alla skulle notera vilket jobb vi lagt ner. Ingen skulle fråga vart den lila lilla biten mitt i himlen är någonstans. Pojkarna skulle kunna vara stolta över sin insats!

Att maken får gräva i äckelpäckel, det är mindre viktig fråga. 
Tre gånger gick han ner i källaren och sökte, han min hjälte. Tre gånger kom han upp och hade inte funnit den. 
Jag själv hade aldrig gått ner. Utan honom hade jag direkt konstaterat att biten var borta. Med honom i huset tog det kanske en halvtimma extra. 

Så nu står vi här med ett pussel där vi vet att det saknas en bit. Hålet i himmelen är fortfarande ca femtio bitar stort och farten på pusselläggandet har avtagit rejält. 

Men när folk kommer hit får vi ändå beröm. De ser ett stort hål i himlen men uppmärksammar hur långt vi kommit och säger "Vad duktiga ni varit! Vad fint det blir!". De peppar och ser att vi försöker.

Och det slog mig. Fungerar inte vi människor ofta lite likadant vad det gäller våra livspussel?!
Har vi något litet fel eller brister på en punkt så kämpar vi som bara den för att dölja det och vill absolut inte få den vackra bilden av oss själva att ha minsta hål. Alla skulle ju bara uppmärksamma hålet.
Men så är det ju inte! Den som inte lagt pusslet ser inte på det lika dant. Vänner ser det man gjort, det man kämpat för och det vackra man faktiskt kan skåda. Nog märker väl även de hålet men det har inte samma betydelse för dem. 

Vi ska allt pussla färdigt pusslet och jag ska samtidigt passa på att lära mina barn två saker! 
För det första, Kärlek ser förbi brister!
Och för det andra, kärlek kan få människor att gräva i äckelpäckel. Fast inte alla, för deras mamma hon hade inte gjort så. Hon hade tagit tillfället i akt att genom den bristen att inte kunna gräva i dammsugarpåsens innehåll för sina barns skull, istället ge en liknelse om pussel och hur kärlek fungerar.
 

Du som är i himmelen

Diana Paduch Abrahamsson | 08 dec, 2016

I början av det här året satt jag och mina två yngsta pojkar i ett flygplan påväg över Europa för att ta oss till Elida som då befann sig i Malaga. 

När vi närmade oss flygets slutdestination ser vi hur ett jättelikt åskväder möter oss. Det blixtrar och regnar och skådespelet som är utanför den lilla rutan på flygplanet är enormt häftigt. Men på grund av detta väder börjar planet skaka och rysta. Vi insåg att det även blåste.

Till en början kommer tystnaden. Den där som talar om att människor tänker efter och lyssnar in vad som ska hända. Piloten gör två landningsförsök och andra gången motorerna accelererar för att lyfta upp flygplanet igen blir rädslan påtaglig inom mig. Luftgroparna ökar i sin storlek och i takt med att planet far hit och dit skriker flera damer runt omkring i planet. Piloten berättar att på grund av det dåliga vädret går det inte att landa och vi ska ta oss till en annan flygplats i landet. 

Där och då var jag inte kaxig, kan jag erkänna. Barnen var tappra och höll sig lugna i beteendet men alla frågor och sättet att krypa nära mig på talade om att de bar samma rädsla som jag, de tysta herrarna och de skrikande damerna i planet bekräftade att vi var många med samma tankar.

När det var som mest rörigt gjorde jag som jag så många gånger sett människor göra på filmer när de hamnar i nödsituationer - jag började be Fader Vår. Den bönen ber jag mycket ofta i kyrkan och på Elida och för mig tillhör det vardagen att göra mina tankar och känslor kända inför Gud genom att be. Men nu gick det inte att få mer än första frasen i den bönen rätt. Jag försökte gång på gång att få fram flödet i den - men o nej!  Jag la ner och  nynnade en sång för barnen istället. Och mitt i tumultet kunde jag faktiskt skratta åt mig själv - Arbetar i kristen verksamhet, ber dagligen, kan inte ens citera Fader Vår i nöd… Stark insats. 

En annan tanke som for genom mitt huvud där i flygplanet var att jag mycket hellre hade varit på Elida i det här vädret.  Jag längtade mig till och med till den stora stormen i den svarta natten då vi var på Biscaya och hade niometers vågor och 27 sekundmeters vindar. Det var vatten överallt och man fick torka ögonen flera gånger per minut för att få bort allt salt som sved efter kaskaderna man fått på sig. Där ville jag vara! Mycket hellre där än i ett skakande flygplan som inte kan landa.

Men så plötsligt infinner sig något slags inre lugn. En förlikning med att om detta skulle vara min sista stund i det här livet, så får det vara det.  Jag kan varken göra från eller till i vilket fall. Den dag min tid är ute så är den.  Jag har ju fått löfte av Gud om att himlen väntar där på andra sidan döden. Även om just ordet himmel blev lite dråpligt just där och då… Men det var en underbart märklig känsla faktiskt. Dess eftersmak är god.

Och det finns något tryggt att hämta i tanken att segla in i sin hemmahamn efter en storm, att gå ner för landning i ovädret eller att tänka på att komma till himlen i livet efter detta. Det finns någonting där som jag tror många skulle önska var en sanning ändå och som man finner en trygghetskänsla i. Särskilt när livet stormar som värst.

Vi tittar aldrig snett på folk som försäkrar sig, sina djur eller ägodelar, snarare tycker vi det är bra, smart och ansvarsfullt. Att tro på Gud och hans löften är lite som att teckna en försäkring, skulle jag säga. En försäkring om att få ut ett nytt liv efter detta. 

Vi landade i alla fall tryggt och säkert på en flygplats någon annan stans i Spanien och både jag, barnen och antagligen de flesta andra ombord var nog också tacksamma för bussen som sedan fraktade oss tillbaka till Malaga landvägen! Oavsett våra olika försäkringar!

 

 

Livets symfoni

Diana Paduch Abrahamsson | 30 nov, 2016
Vi har alla olika ögonblick som kedjats ihop av den flyende tiden. Ögonblick av det som är och var. Tillsammans bildar de som en symfoni av strofer i olika skalor och durer inom oss, som en livets symfoni. 

Emellanåt upplever jag det som att det kommer en melodi som spelar lite klarare och lite vackrare, som att det ligger ett instrument framför de andra och skapar de finaste av toner. Jag känner igen den väl när den kommer, även om vissa partier är annorlunda olika gånger jag burit den. Vissa toner är skira som glas, andra ljuva som rosenblad och några liksom droppar. 
Jag minns hur den har trätt fram i de sköraste av tillfällen och den är så vacker att jag inte kan sluta lyssna, för mitt i dess ömtålighet vittnar den om styrkan i livet. 

Jag har ögonblicket då min förstfödde son, Zemias, första leende med avsikt gavs åt mig. Hur jag fick en glimt av den person han är, genom det som var bebisen och hans oförmåga att ta hand om sig själv. Då när våra ögon möttes mitt i vardagens bestyr och mor och son såg in i varandras väsen.
Eller det ögonblicket när min far satt ensam kvar vid farfars kista efter begravningen och allt det de haft tillsammans kunde skymtas i de besjälade tårarna som rann längs hans kinder. Det är en annan gång då jag hörde melodin tydligt. 
Eller den gången jag satt vid sjön och tittade ut över nejden och den unge mannen som såg ut som en modell med de coolaste kläder och snyggaste tatueringarna kom gåendes med en kille med grav funktionsnedsättning, som han körde i rullstol. Båda hade helt glömt bort omvärlden  och de klingande skratten när de badade tillsammans rörde mitt inre djupt. 
Jag tänker också på stunden när den totala innebörden av förlåt gav mig vännen, som saknats oerhört, tillbaka in i mitt liv. 
Eller tid delad med kära där svår sjukdom skalar av allt oväsentligt och livet är det enda man vill. Där gemensamma ögonblick aktas precis så dyrbart som all delad tid tillsammans med andra borde göra. 

Där mitt i det bräckligaste finns det starkaste och man får inte se det om man inte hamnar i 
gränslandet däremellan. Det är där vi möter något av det starkaste vi människor har eller kanske är. 

Jag älskar när jag hör den där melodin! Då är det som att jag är närvarande i livet och hör en strof från himmelen. 
Och samtidigt fruktar jag den för ibland hamnar man på den sidan då den bär med sig smärta. Då gör det ont i hjärtat av kärlek till någon, av kärlek till livet.

Det vi har är här och nu, och ögonblick som kedjats ihop av tiden. 
De vackraste verk som gjorts spelas i både moll och dur och jag är tacksam att få lov att lyssna till det jag kallar för livets symfoni! Vad kan väl överträff en gåva som den?! 



Min era av fullkomlighet

Diana Paduch Abrahamsson | 11 nov, 2016
Det blir så spännande att se hur stor kvot av oss som bara ramlar in i ett fantastiskt beteende och en oövervinnerlig karaktär någonstans i framtiden! Vilka som vaknar upp en dag och helt har tappat bort sina dåliga sidor och mindre smickrande egenheter.

Eller kanske är det bara jag som lite nu och då finner mina tankar riktade mot en plötslig framtidssuccė?! 
Den tiden då jag skrider fram och i glädje och idel lycka tar femkilometers promenader var morgon innan frukost, då när jag aldrig skjuter på viktiga saker och åtaganden framför mig längre, den gyllene era då jag varje eftermiddag engagerar mig i barnens lek och fantasier med en entusiasm större än deras. När jag helt slutat tänka dåliga tankar och aldrig säger något dumt mer. Då när jag kommer sluka böcker som ger mig visdomar som jag använder för att hjälpa andra och den framtid då jag inte slösar min tid på fejjans eviga skrollande utan alltid väljer viktigare saker som till exempel att musicera, laga all mat från grunden och att be. De dagar då fel och brister inte längre får plats i mitt liv.

För en dag är vi väl där eller?

Mina grabbar och min make kommer bli så förvånade! Plötsligt händer det mig; frun och mamman!

Men om sanningen ska fram har jag väntat ett tag nu...
Det vore ju snörpligt om barnen är vuxna när jag väl är redo för lek, eller om jag har starr när jag ska börja läsa alla böcker, om benen inte längre bär när jag ska ut och traska eller om jag inte kan minnas alla visdomar jag tagit in. 
Det vore faktiskt en liten flopp om jag är död när jag ska prioritera det som egentligen är viktigt för mig. En ganska stor flopp till och med.

Endel menar att den största förändringen når man genom att släppa vissa saker istället för att lägga till något stort, nytt och flashigt. Tänker man på det; de där vardagsförändringarna, det de egentligen kräver är ju lite frigjord tid och små, små kliv åt rätt håll.

När alla egenskapade måsten i livets karusell får ligga åt sidan en stund, tar lugnet plats och tankarna blir sorterade. Allt vi gör, både bra och dåligt, börjar i en tanke. När ger vi oss själva tid att tänka färdigt och att sedan agera på det?
Så enkelt men ändå så svårt.

Vill man se sig själv stå för, eller göra vissa saker i framtiden är det bästa att börja ta stegen i den riktningen redan här och nu. Idag. Ingen kommer undan, vi alla måste gå samma väg. 
Det är många gånger som att vi istället kollar på andra och tänker saker som "det är ju inte så svårt för henne att gå ut och springa tre gånger i veckan! Hon är ju så vältränad!" eller "Inte konstigt att han lirar gitarr så bra, han är ju jättemusikalisk." eller "Det är klart han sväljer en bok i veckan - han är ju så beläst" eller "inte så märkvärdigt att hon gör goda gärningar, hon är ju så snäll...". Vi liksom förminskar det faktum att dessa människor också varit tvungna att göra val och arbeta på sin karaktär för att nå dit där de är.

Fast det kanske bara är jag som tänker så där!? 
Men snart slutar jag tänka sånt! Ja, för alldeles inom en snar framtid har absolut lotten fallit på mig att trilla in i eran av fullkomlighet... 

Tungan är som ett roder

Diana Paduch Abrahamsson | 02 nov, 2016

Jag minns hur jag och Stefan gick där på den lilla asfalterade gångvägen som ledde mellan slottet och matsalen där vi var på besök.
Mot oss kom en man körandes i en permobil och naturligt tog vi ett steg åt sidan för att släppa fram den unge mannen. 
Jag kommer inte riktigt ihåg hur det kom sig men det blev ett litet kort samtal oss emellan där mitt i höstens härliga närvaro. Jag tror att det är mer än tio år sedan nu och ändå präglas mitt liv av de minuter han delade med oss där den gången. 
Det var en olycka som skett bara en kort tid tidigare och förlamningen hade varit ett faktum. Hela livet hade förändrats i ett nu och det han berättade var egentligen så tungt, så tungt. Det märkliga var dock att det var ord endast använda för att förklara hans handikapp. När de väl uttalats började han istället berätta om hur tacksam han var för sitt liv och om vilken glädje det finns att finna bakom alla måsten och självklarheter som vi så lätt sätter upp. Inte alls tvingat utan med en äkta glädje och tacksamhet. 

Stefan brukar ofta säga att när man klämmer på en tandkrämstub kommer det ut tandkräm. Sätter man på en annan etikett på tuben, som det kanske står marmelad på, så kommer det ändå ut tandkräm under tryck. 
Det sättet att tänka på blir väldigt intressant i mötet med den man vi mötte där vid slottet. 
Vad hade han valt att fylla sin tub med tidigare i livet?! Hur kunde det komma ut så goda grejer trots situationen? Vilken väldoft och mersmak det gav mig!

Jag tror att en av sakerna som påverkar detta är hur vi väljer att tala. 
En stor segelbåt som till exempel Elida med alla sina segel styrs av ett, i jämförelse, väldigt litet roder. 
Man kan likna det vid att vår tunga är som rodret på en båt. När man talar ut saker styr det oss åt olika håll och fyller oss med olika saker. 

Uppmuntrande ord styrker och nedvärderande ord tynger, gott tal ger kraft elakt tal gröper ur. 

Någon sa till mig att "om du talar goda ord till ditt hjärta när du inte behöver dem kommer ditt hjärta att tala goda ord till din mun då du behöver dem. För det hjärtat är fullt av talar munnen." De blir som att de ord du lägger inom dig ligger där och verkar på det sätt deras "DNA" är sammansatt. 
När man möter människor som mannen vid slottet och förstår en mikrodel av hans kamp och han ändå bara får ur sig uppmuntrande ord. Det är fascinerande!

Detta möte har så många gånger fått mig att tänka på vilka etiketter jag klistrar på mig och att fundera över vad det faktiskt kommer ut ur mig när livet klämmer till? 

Man behöver nog mycket oftare tänka på vad man säger till och om andra och sig själv. För nästan varje gång vi talar läggs det ut en kurs för båten. 
Det är du och jag som har makten över det roder vi har fått! 

Det är också vi själva som bestämmer vad vi ska fylla vår tub med och vill man ha etiketten snäll, trevlig, uppmuntrande på sig känns det ju ändå rätt skönt att inte gå runt med ett falsk varudeklarerande. 
Jag menar, även om livet inte drabbar än så hårt som det gjort mot mannen jag beskrivit, så tänker jag att det också är trevligt med folk som inte svär, tjurar och lever så fort något litet går fel i trafiken, kassakön eller hemma vid matbordet heller för den delen. 

Man förändras och förvandlas inte i sånt här på en sekund, dessutom tror jag att kraft också ges när vi behöver den, men vill man gå åt ett håll och lägga ut en kurs mot ett mål behöver man hålla rodret stadigt... och mannen där vid slottet den där höstdagen, han visade mig verkligen att det går! 

 

En helt vanlig förebild

Diana Paduch Abrahamsson | 22 okt, 2016
Vi satt ett gäng och hade i uppgift att berätta för varandra om ett stort föredöme vi tycker att vi har i våra liv och om några av dennes egenskaper som vi gärna själva hade haft. 
Vi gick laget runt och vi lyfte olika karaktärer och människor som hade stora häftiga egenskaper som vi beundrade. Det var roligt både av den anledningen att man förstår lite av vad den som berättar söker och också blir man pepp på hur många coola människor det finns. 

Men så kom det till en av oss femton som satt där, istället för att beskriva egenskaper hos sin förebild berättade han något annat om sin farbror, som var den person han hade valt. Han berättade att när de umgicks lockade farbrodern alltid fram egenskaper och positiva sidor hos honom själv. Han hade liksom en förmåga att få honom att bli stolt över sig själv, i hans närhet kände han sig alltid rolig och spännande och han vågade ta sig an saker med sin förebild vid sin sida. 

Egentligen vet jag ingenting mer om denne man än att han fick min vän att bli en tryggare, gladare och modigare person. 

Men oj vad jag blev imponerad! 

Kanske är han en helt vanlig människa som troget går till sitt jobb. Gläds över det de flesta dagar men undrar om det inte finns någon större uppgift i livet, andra dagar. Kanske har han en garderob med en snygg-kostym som används vid särskilda tillfällen, några par jeans, vanliga t-shirts och några strumpor med lite extra roligt mönster för att skoja till livet lite. 
Kanske sitter han hemma med familjen på fredagar och tittar på tv:n och käkar tacos ihop med dem. Kanske klipper han gräset mest för att grannarna inte ska tycka det blir för långt och kanske kan han inte ens prata rent. 
Det kan också vara så att han älskar att läsa om flugfiske men aldrig kommer ut och provar. Bilen han kör kan vara en utsliten Volvo och ibland kanske han till och med blir sur på sina medtrafikanter... Jag vet inte. Blir han kanske arg på sin hustru och undrar varför de ska ha den eländiga katten men gillar den i smyg när hon inte är hemma. Kanske är han en helt vanlig man som inte tycker sig kunna någonting särskilt alls egentligen men ändå hejar på grabbens fotbollslag även om det regnar. Kanske ber han att hans sjuka mor ska få avsluta sina tunga dagar. Ja, säg det?!

Men helt klart har han i alla fall ett leende över till sin brorson och uppenbarligen har han en förmåga att se andra för dem de är!  
Där finns en hemlighet större än många stora förmågor - att våga vara sig själv och låta andra känna sig omtyckta. Då kan de förstå sina egna goda egenskaper och våga använda dem. 

Tänk va?! När man sitter och jämför sig med alla stora män och kvinnor som kan så mycket och gör så stora gärningar på vår jord, då är det ganska gott att tänka på att även jag som en vanlig liten svensk kvinna också har möjlighet att göra skillnad bara genom att vända blicken mot någon bredvid mig och låta denne någon vara sedd och omtyckt. Har man då tur kan man till och med få bli en förebild i dennes liv! Trots fel och brister...

Helt klart värt att försöka i alla fall.

Och genom att tända den lusten i mig har denne man återigen lyckats...
Det är faktiskt riktigt, riktigt läckert när jag tänker på det! Tack du för mig okända människa! Stort tack, ska du ha!

Det normalt onormala

Diana Paduch Abrahamsson | 02 okt, 2016

Jag sitter utanför en kyrka och väntar på att det ska bli dags att gå in. Pojkarna mina har gått med i en kör och idag är första gången de ska sjunga upp. Det är nervöst och spännande men väldigt roligt. 

Själv är jag glad att det var ett uppsjungningstillfälle innan imorgon för då tar jag mina grabbar och far söderut för två månader. Då infinner sig deras normalt onormala tid av att bo på en båt och möta människor av alla de slag. Då börjar tiden av skeppsgossar med allt vad det innebär för dem och då bryts det mönster som de flesta andra barn i vårt land har kvar terminen ut. Fotbollsträningar, klasskompisar, scouter och kör får ligga på paus en stund medan delfinskådning, båtliv, besättning och evangelisation uppfyller deras vardag istället. 

Skolan blir nu nere i salongen eller i en hyttsektion. Skolmaterialet bor i en resväska så att det lätt kan flyttas vid behov. Fröken kommer från Uppsala och gör en frivillig insats för att pojkarna inte ska lida av att de tas ut ur skolan på det här viset. Och där sitter de tre tillsammans och studerar hårt och intensivt i alla möjliga väderförhållanden. Det är tur att ingen av dem blir sjösjuk kan jag säga! Gymnastiken får bli en och annan simtur eller vandring ihop med konfirmander som ska bestiga berg och liknande.

Tio och elva år är de och för dem är det såhär det ska vara. Det är det normala. En tid av var termin spenderas på båt i Spanien. Igår frågade de mig om vi någon gång kanske kunde stanna i Sverige under hösten - så att de fick se den ordentligt... Ungefär som man själv frågade sina föräldrar, fast tvärt om; "kan inte vi åka på solsemester någon gång?!". 

Som säkert varje förälder så funderar man på vad ens egna val gör med ens barn. Jag funderar ibland på hur andra tänker om de beslut vi tar och på hur våra killar påverkas egentligen? 

Men liksom för alla andra så finns det ju inget facit. Och egentligen är det rätt skönt! Det ger en större frihet att våga leva efter sina drömmar och att satsa på det man brinner för. Vilket jag hoppas att grabbarna ska göra med sina liv en dag också! Och kanske ger jag dem modet till det genom att våga själv. De får ju trots allt studera just konsekvenserna av detta på nära håll! 

Nu ringer klockorna in! Det är dags att lyssna på deras körsång och avsluta Sverige säsongen på ett härligt vis! Vi hörs!

Ge inte upp

Diana Paduch Abrahamsson | 25 sep, 2016

Jag minns det som igår. Den där stunden då en av oss skolkat från skolan på den andres håltimma för att finna lite ostörd tid med varandra. Jag minns att jag var noggrannare med att vara på lektionen än henne så troligtvis gick jag fri denna gången. Jag var nitton, hon sjutton och ett halvt.
Vi hade satt oss utanför skolan på en stor grön SAND-låda och orden gröpte ett hål i tiden.
”Jag kommer inte att bli arton år”.
De var inte ett rop på hjälp. De var.

Stegen efter det. Alla ord och tårar. Åren och bönerna. De förlösande skratten. Allt det har gjort mitt hjärta mjukt inför den smärta som vissa människor får bära.
Tillfället kommer för alltid tillhöra några av de tuffaste minuterna i mitt liv. Samtidigt var förtroendebördan lite av det vackraste jag fått. 

Flera år efteråt. När olika saker lett till andra och Kärleken fick vara ljuset som fördriver mörkret, fick jag ännu ett minne som aldrig kommer blekna; I en skimrande vit klänning och full av livslust gav hon löftet till sin man om att älska i nöd och lust tills dess döden skiljer dem åt. I kyrkan inför Kärleken själv. 

Jag bär dessa minnen som två osynliga berlocker hängandes precis vid hjärtat. De ger mig tro, hopp, tacksamhet och kraft.
Jag trodde saker kunde vändas. Nu vet jag! 

Ville säga det till dig, du som har din kamp just nu; Ge inte upp!

Min såpa

Diana Paduch Abrahamsson | 16 sep, 2016
För ett tag sedan fick jag en dyr fin tvål i gåva. Den doftar himmelskt och jag älskar den!
Först tänkte jag att jag har den i mitt badrum där bara jag själv använder den. Det var en skön tanke som jag blev kompis med väldigt fort. Sen kom jag på att jag har den ju på vår gästtoalett istället så att alla får lov att använda den. Det var en finare tanke men jag märkte att jag fick upprepa den några gånger för att känna att det var ok att säga upp kompisskapet med den första tanken för denna nya. Men det gick! ”Mer lyx-såpa åt folket” ropade det nu inne i hjärnan.

Men sen, på något slugt sätt, så smög sig tanken på, att om jag tar fram den endast när fint folk kommer hit så kan de, på ett sådär fint vis, uppfatta att jag använder såhär fina tvålar. 

Sen skämdes jag en stund. 

Efter det undrade jag vilka de där ”fint folk” som jag umgås med är… Och när skulle de komma hit? Därtill insåg jag att några vänner kanske blir ledsna av att jag inte ser dem som fint folk… Och sen kom jag på att jag fått tvätta händerna i så fin tvål hos lite olika folk… Är jag fint folk då? Eller har de ställt upp tvålen för alla? Eller glömdes den tas bort när jag kom?

Livet kan bli krångligt när man har en dyr, fin, väldoftande tvål.

Jag har läst i en bok som menar att man inte ska göra skillnad på fattig eller rik utan ge av det man har och i de stunder man har makt att hjälpa så ska man göra det. Bra grej!
Varför tar inte de tankarna företrädesbiljett i min hjärna? Och varför tränger sig ovälkomna funderingar fram så lätt?

Svaret kanske ligger i tankarnas natur, helt enkelt?! Men det är alltför lätt att skylla på det och två sina händer. Men det funkar inte så, inte ens om man har en riktigt fin tvål…