Navigera till koncernens hemsidor
Elida-670-pixlar

En dold hjälte

Diana Paduch Abrahamsson | 18 feb, 2017
Min man hörs och syns ombord på Elida. Med yttersta ansvar för seglingen är det inget märkligt, och alla som seglat med Elida de senaste tio åren vet tydligt vem kaptenen är. 

Stefan är i mycket ett ansikte utåt för arbetet och så måste det väl vara. Någon blir en frontfigur och syns lite mer än andra. 
Men är det ett tecken på hur viktig någon är?
Inte alltid. För i nästan varje organisation, varje kändisskap, varje persons storhet finns det andra människor som är med och gör  saker möjliga. 

I Elidas fall finns det många människor som ser till att verksamheten fungerar. 
Ett exempel är en kvinna som heter Ulla-Britt. Hon är lärarinna och rektor men pensionerad sedan några år, och sedan dess har hon varje termin - helt volontärt - lämnat sin make hemma och gett sig ut på samma slags äventyr som vi. Detta för att se till att våra killar är fullt utrustade i sin kunskapsbank och att de är på samma nivå som sina klasskamrater när de kommer tillbaka till sin skola i Sverige. 

Förutsättningarna för att ha skola på en segelbåt som Elida är minst sagt annorlunda än andra platser. Det är trångt, det gungar, det lutar, en resväska får fungera som mobil bänk beroende på var man kan sitta för dagen, och böckerna man studerar i kanske inte ligger kvar där man la dem, för allt rör sig. 
Dessutom gäller det att vara enormt flexibel, då de läger och åtaganden vi har med Elida styr hur hon kan lägga upp skoldagarna! 
Men skolan är viktig och kunskapen ska in. Det är på riktigt, och skolan där hemma kräver att våra barn är i nivå.  

Ulla-Britt är alltså en av nycklarna till att det ens är möjligt att ta med familjen och åka från Sverige på det sätt vi gör, och så förlänga säsongen över vinterhalvåret och driva Elida även under barnens skoltid. Utan en riktig skolgång för killarna hade vi inte kunnat ge oss iväg med dem, och i förlängningen hade jag och Stefan inte orkat vara isär all den tid det inneburit. 

Vem tänker på Ulla-Britts insats när man funderar över att Elida seglar på år efter år? Hon är helt enkelt en dold hjälte!

Så ofta jag undrat över vad jag gör för skillnad i vår värld, eller tänkt att de som tagit sig någonstans - som hörs och syns - de är grejen. 
Men tänker jag efter så vet jag ju att rockstjärnan kan stå på sin scen för att andra byggt upp den, att en skicklig kirurg har såväl sköterskor som föregångare att tacka för lyckade ingrepp, att statsministern har många kloka människor omkring sig som han talat med innan han uttalar sig, att stora företag har anställda som är byggstenar för framgången - och att du också är en fulländad pusselbit någonstans där en fin bild framträder just tack vare att du finns med i sammanhanget, även om du inte är en frontfigur. 
Många är dessutom de kända män och kvinnor som tackar sina föräldrar, nära och kära då de hyllas för sin framgång.
 Ja, vi får konstatera det ännu en gång; Vi behöver varandra!

Där blått möter blått

Diana Paduch Abrahamsson | 11 feb, 2017

360 grader runt ser man endast vatten och himmel i ett skådespel som heter duga. Dessa element är i skapandet helt orörda av människohand och ser fortfarande likadana ut. Hur många organismer och djur som rör sig under ytan kommer jag aldrig få veta men var gång jag är där ute på det stora blå kan jag ändå inte låta bli att undra. 

Bakom oss har vi nu fem dygn av havssegling, ca 900 sjömil. Snittet på segelbåtsägare i Sverige ligger på ca 200 sjömil om året, så får du ett hum om distansen.

 Vi lämnade spanska fastlandet för att ta oss sydväst över globen till de kanariska öarna och vi har både gått något för maskin och seglat i härlig fart i höga vågor som nästintill hystat Elida fram och tillbaka från ena sidan till den andra. 
Jag kan säga att det är ett helt företag att ta sig fram över däck i det läget. Man får ta det i etapper och göra de stora rörelserna mitt emellan båtens pendlingar, då hon är rak. För att inte tala om projektet att laga mat när inget vill ligga still på samma plats eller stanna kvar i grytan och man därtill själv far runt som en vante i takt med vågorna. 

Efter ett antal tusen sjömil i bagaget har jag verkligen förstått varför man ibland jämför livets resa vid en seglats. Här finns alla aspekter att ta som liknelser till livet: att vara en ensamseglare, lagarbetet när man är fler ombord, att möta stormar, att ha motvind, att hjälpa andra seglare i sjönöd, att lägga ut en kurs och hålla sig till den även när sikten är knapp, att nå den andra stranden, att se till att kunna de regler som finns och oändligt många fler.
De går att applicera på så många situationer och dra lärdom. 

Men även den mest kunniga sjöman med den största av erfarenhet och den bredaste av teorikunskap behöver ytterst veta en sak för att klara av att överleva havets och vädrets alla skiftningar. Nämligen att om du själv försöker sätta spelreglerna kommer det inte att gå! Lär du dig inte att sammarbeta med hav och vind går båten tillslut sönder för vädrets makter där ute är så mycket större än dig själv. Likadant verkar det vara med livet.

Våra år här på jorden har gett oss kunskaper, teorilektioner och alla möjliga sorters erfarenheter och ofta verkar vi tro oss vara dem som sätter spelreglerna. Men är vi riktigt ärliga är det ju inte så. Visst kan vi hitta tekniker för att "laga mat i en rullande byssa" men när livet själv skapar väderförhållanden som helt slår ut våra planer då får man tiga still en stund och helt enkelt sammarbeta. Vare sig man har lust eller inte. 
Livet lever sitt eget liv ibland och allt som sker går inte att ändra på eller undvika och ibland upplever man att man knappt orkar ta sig en meter till.

 Vi har nog alla hört många berättelser ur verkliga livet eller själva upplevt, hur händelser och känslor rullat in som de värsta av oväder. 
Men om man lyssnar på dem som tagit sig igenom sådant med "båten" i behåll så tycker jag mig skönja en förmåga att kunna ta sina samlade erfarenheter och samarbeta med livet självt.

Det är som att när sorgen kommer då är sörja det man kan göra, i glädjen glädjas och när livet ger får man vara tacksam. Vi ​måste liksom sammarbeta med livet för att klara det. En av de tuffare - när man är sårad - även då finns möjligheten att förlåta; Kanske det enda sätt som finns för att kunna segla vidare utan en last man inte vill ha med. Det är inte samma sak som att erkänna eller ge rätt men det verkar vara på det sätt mänskligheten fått möjlighet att kunna bli fria från skam, ilska, bitterhet och hat.

Vädersystem slår om och efter regn kommer sol brukar man säga. Kanske innebär vissa saker att vi seglar vårt livs båt ett antal sjömil extra eller under extrem press fast att man inte vill. Det verkar vara enda alternativet. Men det vi vet är att det kommer komma dagar då vi känner att det är fantastiskt att blicka ut och se blått möta blått i 360 grader runt om. Kanske har vi medvind och får till och med lite sol på näsan. Då kan vi förundras över allt det liv som frodas under ytan och vara tacksamma för det vackra omkring oss och att just vi får lov att vara med. 

"Att segla är livet!" Brukar min make, kapten ombord, säga.
Jag kanske, såhär efter 18 år som besättning, börjar förstå lite av vad han menar. 

Det du säger kan fastna för ett helt liv

Diana Paduch Abrahamsson | 31 jan, 2017

- Vem är det som har rökt?!
Vi satt i uppehållsrummet på skolan och pratade. Rätt som det var kom en killkompis fram till det gäng jag ingick i och uttryckte sitt förakt över odören som han kände. 

Det var jag som luktade. Mitt hår och mina kläder. Själv kände jag det inte för jag var uppvuxen med föräldrar som rökt sedan jag föddes. Jag själv hade aldrig rökt.

En så liten sak. En bagatell! Men efter den dagen började jag hänga ut mina kläder på vädring innan jag använde dem, jag hade gärna på mig vänners kläder om vi skulle göra något där det kändes bättre så, jag lånade helst inte ut min handduk eller lakan till någon; För tänk om någon skulle känna att de luktade rök. 

Två meningar sagda vid ett speciellt tillfälle manade fram ett helt skyddsbeteende hos mig.

I vuxen ålder har jag pratat med fler med liknande upplevelser. En fick av sin farmor höra att hon hade stor rumpa och har sedan dess alltid haft komplex för den. Någon fick veta att hon inte kunde sjunga och har fortsatt tro på den lögnen och knappt kunnat sjunga ens med sina egna barn. En kille har fått höra att han var dum och inte kunde lära sig något och insåg först i tjugoårsåldern att han kunde lära sig ett nytt språk riktigt bra på några månader genom att umgås med folk som talade det nya språket. Hela han förändrades efter det.

En person fick höra av sin mamma att hon önskade att hon aldrig hade fötts. Det släpper aldrig.

Så är det! Det kan ta endast ett par sekunder att säga några ord till någon men det kan fastna för ett helt liv. Det kan få oss att reagera, agera och tackla saker på sätt som gör ont och skapar dåliga situationer många, många år efter händelsen. 

Men det är detsamma tvärt om! Ord sagda och avfyrade med kärlek, omsorg, uppmuntran, varning eller kanske bekräftande ögon kan få människor att stå rakryggade genom hela livet. Kan få dem att orka, tro på sig själva och veta att deras existens här på jorden gör skillnad. Det kan få dem att fatta mod och påverka positivt för många omkring sig.

Jag tror att samtalet mellan vuxna och ungdomar är oändligt mycket viktigare än vi ibland vill ge sken av. En vuxen som ärligt bekräftar en kan få elaka ord sagda av en jämngammal att falla i glömska. En vuxen som lyssnar och tränger sig på lite grand kan nå in i rum dit inte många andra få komma. Väl där kan man lägga goda ord kvar i rummet.

Det är dags för mig att åter kliva ombord på Elida. Hon har legat på julledigt nere i Spanien medan vi i besättningen flugit hem och haft vår semester. Nu återsamlas vi, kavlar upp ärmarna och börjar hissa segel, med allt vad det innebär, igen. 
En av våra uppgifter är att se, på riktigt se och möta, de människor som seglar med oss. Det är inte alltid lätt, det är inte alltid självklart, vi når inte ända fram alla gånger. Men vi försöker berätta för den som som inte vet, att de är älskade för den de är och skapade till dem de är och vi försöker hitta stunder då vi obehindrat kan lyssna till vad som försegår inne i människor. 

Och det du ska veta är att vi är ovanligt vanliga människor som absolut inte är experter! Du kan också. Där du är! 

Det kan ta endast ett par sekunder att säga några ord till någon men det du säger kan fastna för ett helt liv!

Livets pussel

Diana Paduch Abrahamsson | 03 jan, 2017
Familjen är hemma och har jullov nu och det stora pusslet på 1000 bitar har börjat få fram sitt motiv riktigt ordentligt. Vi har tagit stunder lite nu och då och satt dit några enkla och många svårare bitar allteftersom. För tillfället är det bara en lila himmel kvar. Den är väldigt jämn och förutom på formen är det ganska svårt att se någon skillnad alls på pusselbitarna. Men det går. Trägen vinner tillslut, tänker jag! Kanske femtio bitar kvar bara!

Mitt emellan pussel-sittningarna fick vi besök och jag tänkte göra mig till och göra fint för de som kom. 

Vi tar det helt utan krusiduller; jag sög upp en pusselbit i centraldammsugaren. 

Slurp. 
Lika snabbt som när dammråttor, spindlar och hår trollas bort. Först var den där. Sen var den inte där. 

De niohundranittionio andra bitarna skulle nu vara lagda förgäves. Alla skulle se bilden men fångas av hålet. Frågan som ställdes skulle bara röra den lilla form där bordets färg fyller tomrummet. Endast.

Innan killarna skulle få veta något om eventuellt onödigt tidsslöseri och umbärliga tålamodsinsatser, beordrades mannen ner i källaren till spindelkistan med damminlindade spindellik ihopknutna med hårstrån. Hade vi tur skulle han kanske finna den saknade biten och allt skulle bli som vanligt igen. Alla skulle titta på bilden och och se den. Alla skulle notera vilket jobb vi lagt ner. Ingen skulle fråga vart den lila lilla biten mitt i himlen är någonstans. Pojkarna skulle kunna vara stolta över sin insats!

Att maken får gräva i äckelpäckel, det är mindre viktig fråga. 
Tre gånger gick han ner i källaren och sökte, han min hjälte. Tre gånger kom han upp och hade inte funnit den. 
Jag själv hade aldrig gått ner. Utan honom hade jag direkt konstaterat att biten var borta. Med honom i huset tog det kanske en halvtimma extra. 

Så nu står vi här med ett pussel där vi vet att det saknas en bit. Hålet i himmelen är fortfarande ca femtio bitar stort och farten på pusselläggandet har avtagit rejält. 

Men när folk kommer hit får vi ändå beröm. De ser ett stort hål i himlen men uppmärksammar hur långt vi kommit och säger "Vad duktiga ni varit! Vad fint det blir!". De peppar och ser att vi försöker.

Och det slog mig. Fungerar inte vi människor ofta lite likadant vad det gäller våra livspussel?!
Har vi något litet fel eller brister på en punkt så kämpar vi som bara den för att dölja det och vill absolut inte få den vackra bilden av oss själva att ha minsta hål. Alla skulle ju bara uppmärksamma hålet.
Men så är det ju inte! Den som inte lagt pusslet ser inte på det lika dant. Vänner ser det man gjort, det man kämpat för och det vackra man faktiskt kan skåda. Nog märker väl även de hålet men det har inte samma betydelse för dem. 

Vi ska allt pussla färdigt pusslet och jag ska samtidigt passa på att lära mina barn två saker! 
För det första, Kärlek ser förbi brister!
Och för det andra, kärlek kan få människor att gräva i äckelpäckel. Fast inte alla, för deras mamma hon hade inte gjort så. Hon hade tagit tillfället i akt att genom den bristen att inte kunna gräva i dammsugarpåsens innehåll för sina barns skull, istället ge en liknelse om pussel och hur kärlek fungerar.
 

Du som är i himmelen

Diana Paduch Abrahamsson | 08 dec, 2016

I början av det här året satt jag och mina två yngsta pojkar i ett flygplan påväg över Europa för att ta oss till Elida som då befann sig i Malaga. 

När vi närmade oss flygets slutdestination ser vi hur ett jättelikt åskväder möter oss. Det blixtrar och regnar och skådespelet som är utanför den lilla rutan på flygplanet är enormt häftigt. Men på grund av detta väder börjar planet skaka och rysta. Vi insåg att det även blåste.

Till en början kommer tystnaden. Den där som talar om att människor tänker efter och lyssnar in vad som ska hända. Piloten gör två landningsförsök och andra gången motorerna accelererar för att lyfta upp flygplanet igen blir rädslan påtaglig inom mig. Luftgroparna ökar i sin storlek och i takt med att planet far hit och dit skriker flera damer runt omkring i planet. Piloten berättar att på grund av det dåliga vädret går det inte att landa och vi ska ta oss till en annan flygplats i landet. 

Där och då var jag inte kaxig, kan jag erkänna. Barnen var tappra och höll sig lugna i beteendet men alla frågor och sättet att krypa nära mig på talade om att de bar samma rädsla som jag, de tysta herrarna och de skrikande damerna i planet bekräftade att vi var många med samma tankar.

När det var som mest rörigt gjorde jag som jag så många gånger sett människor göra på filmer när de hamnar i nödsituationer - jag började be Fader Vår. Den bönen ber jag mycket ofta i kyrkan och på Elida och för mig tillhör det vardagen att göra mina tankar och känslor kända inför Gud genom att be. Men nu gick det inte att få mer än första frasen i den bönen rätt. Jag försökte gång på gång att få fram flödet i den - men o nej!  Jag la ner och  nynnade en sång för barnen istället. Och mitt i tumultet kunde jag faktiskt skratta åt mig själv - Arbetar i kristen verksamhet, ber dagligen, kan inte ens citera Fader Vår i nöd… Stark insats. 

En annan tanke som for genom mitt huvud där i flygplanet var att jag mycket hellre hade varit på Elida i det här vädret.  Jag längtade mig till och med till den stora stormen i den svarta natten då vi var på Biscaya och hade niometers vågor och 27 sekundmeters vindar. Det var vatten överallt och man fick torka ögonen flera gånger per minut för att få bort allt salt som sved efter kaskaderna man fått på sig. Där ville jag vara! Mycket hellre där än i ett skakande flygplan som inte kan landa.

Men så plötsligt infinner sig något slags inre lugn. En förlikning med att om detta skulle vara min sista stund i det här livet, så får det vara det.  Jag kan varken göra från eller till i vilket fall. Den dag min tid är ute så är den.  Jag har ju fått löfte av Gud om att himlen väntar där på andra sidan döden. Även om just ordet himmel blev lite dråpligt just där och då… Men det var en underbart märklig känsla faktiskt. Dess eftersmak är god.

Och det finns något tryggt att hämta i tanken att segla in i sin hemmahamn efter en storm, att gå ner för landning i ovädret eller att tänka på att komma till himlen i livet efter detta. Det finns någonting där som jag tror många skulle önska var en sanning ändå och som man finner en trygghetskänsla i. Särskilt när livet stormar som värst.

Vi tittar aldrig snett på folk som försäkrar sig, sina djur eller ägodelar, snarare tycker vi det är bra, smart och ansvarsfullt. Att tro på Gud och hans löften är lite som att teckna en försäkring, skulle jag säga. En försäkring om att få ut ett nytt liv efter detta. 

Vi landade i alla fall tryggt och säkert på en flygplats någon annan stans i Spanien och både jag, barnen och antagligen de flesta andra ombord var nog också tacksamma för bussen som sedan fraktade oss tillbaka till Malaga landvägen! Oavsett våra olika försäkringar!

 

 

Livets symfoni

Diana Paduch Abrahamsson | 30 nov, 2016
Vi har alla olika ögonblick som kedjats ihop av den flyende tiden. Ögonblick av det som är och var. Tillsammans bildar de som en symfoni av strofer i olika skalor och durer inom oss, som en livets symfoni. 

Emellanåt upplever jag det som att det kommer en melodi som spelar lite klarare och lite vackrare, som att det ligger ett instrument framför de andra och skapar de finaste av toner. Jag känner igen den väl när den kommer, även om vissa partier är annorlunda olika gånger jag burit den. Vissa toner är skira som glas, andra ljuva som rosenblad och några liksom droppar. 
Jag minns hur den har trätt fram i de sköraste av tillfällen och den är så vacker att jag inte kan sluta lyssna, för mitt i dess ömtålighet vittnar den om styrkan i livet. 

Jag har ögonblicket då min förstfödde son, Zemias, första leende med avsikt gavs åt mig. Hur jag fick en glimt av den person han är, genom det som var bebisen och hans oförmåga att ta hand om sig själv. Då när våra ögon möttes mitt i vardagens bestyr och mor och son såg in i varandras väsen.
Eller det ögonblicket när min far satt ensam kvar vid farfars kista efter begravningen och allt det de haft tillsammans kunde skymtas i de besjälade tårarna som rann längs hans kinder. Det är en annan gång då jag hörde melodin tydligt. 
Eller den gången jag satt vid sjön och tittade ut över nejden och den unge mannen som såg ut som en modell med de coolaste kläder och snyggaste tatueringarna kom gåendes med en kille med grav funktionsnedsättning, som han körde i rullstol. Båda hade helt glömt bort omvärlden  och de klingande skratten när de badade tillsammans rörde mitt inre djupt. 
Jag tänker också på stunden när den totala innebörden av förlåt gav mig vännen, som saknats oerhört, tillbaka in i mitt liv. 
Eller tid delad med kära där svår sjukdom skalar av allt oväsentligt och livet är det enda man vill. Där gemensamma ögonblick aktas precis så dyrbart som all delad tid tillsammans med andra borde göra. 

Där mitt i det bräckligaste finns det starkaste och man får inte se det om man inte hamnar i 
gränslandet däremellan. Det är där vi möter något av det starkaste vi människor har eller kanske är. 

Jag älskar när jag hör den där melodin! Då är det som att jag är närvarande i livet och hör en strof från himmelen. 
Och samtidigt fruktar jag den för ibland hamnar man på den sidan då den bär med sig smärta. Då gör det ont i hjärtat av kärlek till någon, av kärlek till livet.

Det vi har är här och nu, och ögonblick som kedjats ihop av tiden. 
De vackraste verk som gjorts spelas i både moll och dur och jag är tacksam att få lov att lyssna till det jag kallar för livets symfoni! Vad kan väl överträff en gåva som den?! 



Min era av fullkomlighet

Diana Paduch Abrahamsson | 11 nov, 2016
Det blir så spännande att se hur stor kvot av oss som bara ramlar in i ett fantastiskt beteende och en oövervinnerlig karaktär någonstans i framtiden! Vilka som vaknar upp en dag och helt har tappat bort sina dåliga sidor och mindre smickrande egenheter.

Eller kanske är det bara jag som lite nu och då finner mina tankar riktade mot en plötslig framtidssuccė?! 
Den tiden då jag skrider fram och i glädje och idel lycka tar femkilometers promenader var morgon innan frukost, då när jag aldrig skjuter på viktiga saker och åtaganden framför mig längre, den gyllene era då jag varje eftermiddag engagerar mig i barnens lek och fantasier med en entusiasm större än deras. När jag helt slutat tänka dåliga tankar och aldrig säger något dumt mer. Då när jag kommer sluka böcker som ger mig visdomar som jag använder för att hjälpa andra och den framtid då jag inte slösar min tid på fejjans eviga skrollande utan alltid väljer viktigare saker som till exempel att musicera, laga all mat från grunden och att be. De dagar då fel och brister inte längre får plats i mitt liv.

För en dag är vi väl där eller?

Mina grabbar och min make kommer bli så förvånade! Plötsligt händer det mig; frun och mamman!

Men om sanningen ska fram har jag väntat ett tag nu...
Det vore ju snörpligt om barnen är vuxna när jag väl är redo för lek, eller om jag har starr när jag ska börja läsa alla böcker, om benen inte längre bär när jag ska ut och traska eller om jag inte kan minnas alla visdomar jag tagit in. 
Det vore faktiskt en liten flopp om jag är död när jag ska prioritera det som egentligen är viktigt för mig. En ganska stor flopp till och med.

Endel menar att den största förändringen når man genom att släppa vissa saker istället för att lägga till något stort, nytt och flashigt. Tänker man på det; de där vardagsförändringarna, det de egentligen kräver är ju lite frigjord tid och små, små kliv åt rätt håll.

När alla egenskapade måsten i livets karusell får ligga åt sidan en stund, tar lugnet plats och tankarna blir sorterade. Allt vi gör, både bra och dåligt, börjar i en tanke. När ger vi oss själva tid att tänka färdigt och att sedan agera på det?
Så enkelt men ändå så svårt.

Vill man se sig själv stå för, eller göra vissa saker i framtiden är det bästa att börja ta stegen i den riktningen redan här och nu. Idag. Ingen kommer undan, vi alla måste gå samma väg. 
Det är många gånger som att vi istället kollar på andra och tänker saker som "det är ju inte så svårt för henne att gå ut och springa tre gånger i veckan! Hon är ju så vältränad!" eller "Inte konstigt att han lirar gitarr så bra, han är ju jättemusikalisk." eller "Det är klart han sväljer en bok i veckan - han är ju så beläst" eller "inte så märkvärdigt att hon gör goda gärningar, hon är ju så snäll...". Vi liksom förminskar det faktum att dessa människor också varit tvungna att göra val och arbeta på sin karaktär för att nå dit där de är.

Fast det kanske bara är jag som tänker så där!? 
Men snart slutar jag tänka sånt! Ja, för alldeles inom en snar framtid har absolut lotten fallit på mig att trilla in i eran av fullkomlighet... 

Tungan är som ett roder

Diana Paduch Abrahamsson | 02 nov, 2016

Jag minns hur jag och Stefan gick där på den lilla asfalterade gångvägen som ledde mellan slottet och matsalen där vi var på besök.
Mot oss kom en man körandes i en permobil och naturligt tog vi ett steg åt sidan för att släppa fram den unge mannen. 
Jag kommer inte riktigt ihåg hur det kom sig men det blev ett litet kort samtal oss emellan där mitt i höstens härliga närvaro. Jag tror att det är mer än tio år sedan nu och ändå präglas mitt liv av de minuter han delade med oss där den gången. 
Det var en olycka som skett bara en kort tid tidigare och förlamningen hade varit ett faktum. Hela livet hade förändrats i ett nu och det han berättade var egentligen så tungt, så tungt. Det märkliga var dock att det var ord endast använda för att förklara hans handikapp. När de väl uttalats började han istället berätta om hur tacksam han var för sitt liv och om vilken glädje det finns att finna bakom alla måsten och självklarheter som vi så lätt sätter upp. Inte alls tvingat utan med en äkta glädje och tacksamhet. 

Stefan brukar ofta säga att när man klämmer på en tandkrämstub kommer det ut tandkräm. Sätter man på en annan etikett på tuben, som det kanske står marmelad på, så kommer det ändå ut tandkräm under tryck. 
Det sättet att tänka på blir väldigt intressant i mötet med den man vi mötte där vid slottet. 
Vad hade han valt att fylla sin tub med tidigare i livet?! Hur kunde det komma ut så goda grejer trots situationen? Vilken väldoft och mersmak det gav mig!

Jag tror att en av sakerna som påverkar detta är hur vi väljer att tala. 
En stor segelbåt som till exempel Elida med alla sina segel styrs av ett, i jämförelse, väldigt litet roder. 
Man kan likna det vid att vår tunga är som rodret på en båt. När man talar ut saker styr det oss åt olika håll och fyller oss med olika saker. 

Uppmuntrande ord styrker och nedvärderande ord tynger, gott tal ger kraft elakt tal gröper ur. 

Någon sa till mig att "om du talar goda ord till ditt hjärta när du inte behöver dem kommer ditt hjärta att tala goda ord till din mun då du behöver dem. För det hjärtat är fullt av talar munnen." De blir som att de ord du lägger inom dig ligger där och verkar på det sätt deras "DNA" är sammansatt. 
När man möter människor som mannen vid slottet och förstår en mikrodel av hans kamp och han ändå bara får ur sig uppmuntrande ord. Det är fascinerande!

Detta möte har så många gånger fått mig att tänka på vilka etiketter jag klistrar på mig och att fundera över vad det faktiskt kommer ut ur mig när livet klämmer till? 

Man behöver nog mycket oftare tänka på vad man säger till och om andra och sig själv. För nästan varje gång vi talar läggs det ut en kurs för båten. 
Det är du och jag som har makten över det roder vi har fått! 

Det är också vi själva som bestämmer vad vi ska fylla vår tub med och vill man ha etiketten snäll, trevlig, uppmuntrande på sig känns det ju ändå rätt skönt att inte gå runt med ett falsk varudeklarerande. 
Jag menar, även om livet inte drabbar än så hårt som det gjort mot mannen jag beskrivit, så tänker jag att det också är trevligt med folk som inte svär, tjurar och lever så fort något litet går fel i trafiken, kassakön eller hemma vid matbordet heller för den delen. 

Man förändras och förvandlas inte i sånt här på en sekund, dessutom tror jag att kraft också ges när vi behöver den, men vill man gå åt ett håll och lägga ut en kurs mot ett mål behöver man hålla rodret stadigt... och mannen där vid slottet den där höstdagen, han visade mig verkligen att det går! 

 

En helt vanlig förebild

Diana Paduch Abrahamsson | 22 okt, 2016
Vi satt ett gäng och hade i uppgift att berätta för varandra om ett stort föredöme vi tycker att vi har i våra liv och om några av dennes egenskaper som vi gärna själva hade haft. 
Vi gick laget runt och vi lyfte olika karaktärer och människor som hade stora häftiga egenskaper som vi beundrade. Det var roligt både av den anledningen att man förstår lite av vad den som berättar söker och också blir man pepp på hur många coola människor det finns. 

Men så kom det till en av oss femton som satt där, istället för att beskriva egenskaper hos sin förebild berättade han något annat om sin farbror, som var den person han hade valt. Han berättade att när de umgicks lockade farbrodern alltid fram egenskaper och positiva sidor hos honom själv. Han hade liksom en förmåga att få honom att bli stolt över sig själv, i hans närhet kände han sig alltid rolig och spännande och han vågade ta sig an saker med sin förebild vid sin sida. 

Egentligen vet jag ingenting mer om denne man än att han fick min vän att bli en tryggare, gladare och modigare person. 

Men oj vad jag blev imponerad! 

Kanske är han en helt vanlig människa som troget går till sitt jobb. Gläds över det de flesta dagar men undrar om det inte finns någon större uppgift i livet, andra dagar. Kanske har han en garderob med en snygg-kostym som används vid särskilda tillfällen, några par jeans, vanliga t-shirts och några strumpor med lite extra roligt mönster för att skoja till livet lite. 
Kanske sitter han hemma med familjen på fredagar och tittar på tv:n och käkar tacos ihop med dem. Kanske klipper han gräset mest för att grannarna inte ska tycka det blir för långt och kanske kan han inte ens prata rent. 
Det kan också vara så att han älskar att läsa om flugfiske men aldrig kommer ut och provar. Bilen han kör kan vara en utsliten Volvo och ibland kanske han till och med blir sur på sina medtrafikanter... Jag vet inte. Blir han kanske arg på sin hustru och undrar varför de ska ha den eländiga katten men gillar den i smyg när hon inte är hemma. Kanske är han en helt vanlig man som inte tycker sig kunna någonting särskilt alls egentligen men ändå hejar på grabbens fotbollslag även om det regnar. Kanske ber han att hans sjuka mor ska få avsluta sina tunga dagar. Ja, säg det?!

Men helt klart har han i alla fall ett leende över till sin brorson och uppenbarligen har han en förmåga att se andra för dem de är!  
Där finns en hemlighet större än många stora förmågor - att våga vara sig själv och låta andra känna sig omtyckta. Då kan de förstå sina egna goda egenskaper och våga använda dem. 

Tänk va?! När man sitter och jämför sig med alla stora män och kvinnor som kan så mycket och gör så stora gärningar på vår jord, då är det ganska gott att tänka på att även jag som en vanlig liten svensk kvinna också har möjlighet att göra skillnad bara genom att vända blicken mot någon bredvid mig och låta denne någon vara sedd och omtyckt. Har man då tur kan man till och med få bli en förebild i dennes liv! Trots fel och brister...

Helt klart värt att försöka i alla fall.

Och genom att tända den lusten i mig har denne man återigen lyckats...
Det är faktiskt riktigt, riktigt läckert när jag tänker på det! Tack du för mig okända människa! Stort tack, ska du ha!

Det normalt onormala

Diana Paduch Abrahamsson | 02 okt, 2016

Jag sitter utanför en kyrka och väntar på att det ska bli dags att gå in. Pojkarna mina har gått med i en kör och idag är första gången de ska sjunga upp. Det är nervöst och spännande men väldigt roligt. 

Själv är jag glad att det var ett uppsjungningstillfälle innan imorgon för då tar jag mina grabbar och far söderut för två månader. Då infinner sig deras normalt onormala tid av att bo på en båt och möta människor av alla de slag. Då börjar tiden av skeppsgossar med allt vad det innebär för dem och då bryts det mönster som de flesta andra barn i vårt land har kvar terminen ut. Fotbollsträningar, klasskompisar, scouter och kör får ligga på paus en stund medan delfinskådning, båtliv, besättning och evangelisation uppfyller deras vardag istället. 

Skolan blir nu nere i salongen eller i en hyttsektion. Skolmaterialet bor i en resväska så att det lätt kan flyttas vid behov. Fröken kommer från Uppsala och gör en frivillig insats för att pojkarna inte ska lida av att de tas ut ur skolan på det här viset. Och där sitter de tre tillsammans och studerar hårt och intensivt i alla möjliga väderförhållanden. Det är tur att ingen av dem blir sjösjuk kan jag säga! Gymnastiken får bli en och annan simtur eller vandring ihop med konfirmander som ska bestiga berg och liknande.

Tio och elva år är de och för dem är det såhär det ska vara. Det är det normala. En tid av var termin spenderas på båt i Spanien. Igår frågade de mig om vi någon gång kanske kunde stanna i Sverige under hösten - så att de fick se den ordentligt... Ungefär som man själv frågade sina föräldrar, fast tvärt om; "kan inte vi åka på solsemester någon gång?!". 

Som säkert varje förälder så funderar man på vad ens egna val gör med ens barn. Jag funderar ibland på hur andra tänker om de beslut vi tar och på hur våra killar påverkas egentligen? 

Men liksom för alla andra så finns det ju inget facit. Och egentligen är det rätt skönt! Det ger en större frihet att våga leva efter sina drömmar och att satsa på det man brinner för. Vilket jag hoppas att grabbarna ska göra med sina liv en dag också! Och kanske ger jag dem modet till det genom att våga själv. De får ju trots allt studera just konsekvenserna av detta på nära håll! 

Nu ringer klockorna in! Det är dags att lyssna på deras körsång och avsluta Sverige säsongen på ett härligt vis! Vi hörs!

Ge inte upp

Diana Paduch Abrahamsson | 25 sep, 2016

Jag minns det som igår. Den där stunden då en av oss skolkat från skolan på den andres håltimma för att finna lite ostörd tid med varandra. Jag minns att jag var noggrannare med att vara på lektionen än henne så troligtvis gick jag fri denna gången. Jag var nitton, hon sjutton och ett halvt.
Vi hade satt oss utanför skolan på en stor grön SAND-låda och orden gröpte ett hål i tiden.
”Jag kommer inte att bli arton år”.
De var inte ett rop på hjälp. De var.

Stegen efter det. Alla ord och tårar. Åren och bönerna. De förlösande skratten. Allt det har gjort mitt hjärta mjukt inför den smärta som vissa människor får bära.
Tillfället kommer för alltid tillhöra några av de tuffaste minuterna i mitt liv. Samtidigt var förtroendebördan lite av det vackraste jag fått. 

Flera år efteråt. När olika saker lett till andra och Kärleken fick vara ljuset som fördriver mörkret, fick jag ännu ett minne som aldrig kommer blekna; I en skimrande vit klänning och full av livslust gav hon löftet till sin man om att älska i nöd och lust tills dess döden skiljer dem åt. I kyrkan inför Kärleken själv. 

Jag bär dessa minnen som två osynliga berlocker hängandes precis vid hjärtat. De ger mig tro, hopp, tacksamhet och kraft.
Jag trodde saker kunde vändas. Nu vet jag! 

Ville säga det till dig, du som har din kamp just nu; Ge inte upp!

Min såpa

Diana Paduch Abrahamsson | 16 sep, 2016
För ett tag sedan fick jag en dyr fin tvål i gåva. Den doftar himmelskt och jag älskar den!
Först tänkte jag att jag har den i mitt badrum där bara jag själv använder den. Det var en skön tanke som jag blev kompis med väldigt fort. Sen kom jag på att jag har den ju på vår gästtoalett istället så att alla får lov att använda den. Det var en finare tanke men jag märkte att jag fick upprepa den några gånger för att känna att det var ok att säga upp kompisskapet med den första tanken för denna nya. Men det gick! ”Mer lyx-såpa åt folket” ropade det nu inne i hjärnan.

Men sen, på något slugt sätt, så smög sig tanken på, att om jag tar fram den endast när fint folk kommer hit så kan de, på ett sådär fint vis, uppfatta att jag använder såhär fina tvålar. 

Sen skämdes jag en stund. 

Efter det undrade jag vilka de där ”fint folk” som jag umgås med är… Och när skulle de komma hit? Därtill insåg jag att några vänner kanske blir ledsna av att jag inte ser dem som fint folk… Och sen kom jag på att jag fått tvätta händerna i så fin tvål hos lite olika folk… Är jag fint folk då? Eller har de ställt upp tvålen för alla? Eller glömdes den tas bort när jag kom?

Livet kan bli krångligt när man har en dyr, fin, väldoftande tvål.

Jag har läst i en bok som menar att man inte ska göra skillnad på fattig eller rik utan ge av det man har och i de stunder man har makt att hjälpa så ska man göra det. Bra grej!
Varför tar inte de tankarna företrädesbiljett i min hjärna? Och varför tränger sig ovälkomna funderingar fram så lätt?

Svaret kanske ligger i tankarnas natur, helt enkelt?! Men det är alltför lätt att skylla på det och två sina händer. Men det funkar inte så, inte ens om man har en riktigt fin tvål…
 

En glimt från bryggan

Diana Paduch Abrahamsson | 09 sep, 2016

Vi står uppe på Elidas däck. Vi har nyss lagt till i den mycket välbesökta hamnen, solen skiner, måsarna skränar, folk har samlats framför oss och och står och lyssnar till våra sånger och vad vi har att säga. 

Jag står och förbereder mig för en insats som jag snart ska göra. Det är en rivig låt med mycket ös och tyngd och jag försöker mentalt förbereda mig för att leverera den på rätt sätt. Jag vet att den snart ska komma för det är jag som har förberett programmet för kvällen och just där den är placerad var det som klippt och skuret för en riktig ”partylåt”, som vi ibland kallar det.

Precis när tonerna från sången innan den jag ska sjunga klingar ut hör jag hur Stefan byter kurs. Istället för den vi skrivit på listan väljer han en helt annan lugnare, mer talande, sång och ber mig berätta någonting till den. 

Så jag sjunger sången om den unga tjejen som inte längre ville leva, hör hur jag i texten säger att hon inte ska tvivla på att Gud älskar henne och att hon kan veta det för att han sände mig till henne för att berätta det. 

Orden är så stora. Jag tänker att majoriteten som lyssnar inte ens uttalar att de tror på någon Gud och här står jag och sjunger det här. Vad tänker de om det egentligen?! Tror de att det är ett storhetsvansinne i det hela?

Men sanningen är att jag har sett det gång på gång. Hur Gud använder sig av vanliga människor för att sända dem till varandra och bekräfta kärleken från Honom. Innan jag sjöng sången delade jag en personlig upplevelse som följer exakt det att jag fick berätta om Guds kärlek för en ung kvinna som blivit berövad ljuset i sitt liv och därför valde att försöka avsluta det. Sekunderna innan allt blev svart för henne vände hon sig till den Gud hon inte trodde på och sa: ”Om du finns får du ta hand om mig nu.” Mot alla odds vaknade hon upp och insåg att Gud ville hennes liv och sedan den kvällen är hon en kristen. Jag gjorde inget annat än att berätta, Gud gjorde sedan allt.

När jag sjungit färdigt sången fortsätter resterande delen av vår spelning enligt ursprungsplanen. Det är verkligen mycket folk och det är lite av feststämning där på hamnplan. 

Direkt när vi slutar spela kommer det fram en medelålders man med cigarett i näven till mig. En man vars ögon är fyllda av tårar. Han ser mig rakt i ögonen och berättar hur han var precis där en gång i sitt liv. Hur han var död i någon minut innan man fick liv i honom igen och han berättar att även om han inte ännu är ”där i tron” så vet han att det var Gud som ville hans liv också. 

Det tack jag fick av den mannen där vid båten sitter kvar i mig än, flera veckor senare.

Denna upplevelse ihop med många andra är själva orsaken till att jag är med och seglar för Jesus på Elida, att det finns människor som far till andra länder som missionärer, att folk viger sina liv till att bli präster, att det finns namn som ”Moder Teresa” som klingar ljuvt för så många, att det står folk och sjunger Pärleporten i vissa gatuhörn, att många miljoner på vår jord går till kyrkan på söndagar och att kristna tror på Bibeln. 

Vi kan nämligen inte glömma det faktum att även vi fick höra för att han sände någon till oss.

Att ankra i stormen

Diana Abrahamsson | 08 aug, 2016

Den stora porten in till Medelhavet för sjöfarten går via Gibraltarsundet och ofta när man seglar där ser man väldiga fartyg ligga för ankare runt om den stora kända klippan. 
Det har många gånger slagit mig hur festligt det ser ut att så enorma båtar ligger kvar på plats via en, vad det tycks, mycket liten förankring i botten. Det ser verkligen inte proportionerligt ut men ändå fungerar det. Oftast - får jag tillägga då.
För några år sedan när det kom en ruskig storm kom vi dit med Elida och mitt i natten fick vi ankra om två gånger innan vi fick fäste med vårt ankare. Men tur var väl det! Morgonen efter hade ett av de större fartygens förankring släppt och skeppet hade blåst upp på land.
Vi konstaterade att om vi hade legat kvar där vi först försökte hade även Elida dragits med och förmodligen mosats av den andra båten.

Från en trygg plats är en storm något utav det mäktigaste skådespel man kan se, tycker jag. Det är ett av naturens sätt att syresätta havet och det är också en reningsprocess även om det inte inte vid första anblick ser ut eller upplevs så. Från en otrygg plats är det en fruktansvärd upplevelse där det till och med kan innebära slutet.

Elida är utrustat med ett så kallat Bruce-ankare. Principen för detta sortens ankare är det letar sig ner en bit i sanden när man ankrar och ju hårdare man drar i tampen desto längre ner gräver det sig. En väldig trygghet när man är på båten och stormen viner omkring en. Får vi väl fast ankaret ska det fungera bra!

 

Livet kan vara som en storm på ett hav ibland. Det går höga vågor runt omkring, sikten är väldigt begränsad, ögonen är fyllda av saltvatten och det blåser så att man varken kan höra vad andra säger eller styra dit man vill.
Ibland uppfattar man hur molnen tornar upp sig i tid och man hinner sätta sig i trygghet men ibland överrumplas man och befinner sig plötsligt inne i ett enormt blåsväder som man inte alls rår på.

Där behöver man ett ”Bruce-ankare”. Någonting som man kan slänga i och få att fästa i den stadiga botten som håller en kvar tills stormen bedarrat. Någonting som hindrar en från att kastas hit och dit i vågorna och hjälper en att undvika faror.

 

Hoppet som finns i tron på Gud är för mig mitt ankare. Vanliga dagar när allt är stilla och vackert slänger jag i det och jag kanske till och med ler lite åt hur futtigt det kan se ut när en stor båt ska hållas fast av en liten tamp med en tyngd i botten.
Men den som erfarit hur just detta är orsaken till att man inte krossas mot klipporna i en stor storm förstår styrkan i det. Den som upplevt att detta var orsaken till att man låg kvar på samma plats när vågorna lagt sig är noga med att vårda sitt ankare och att det finns där tillgängligt och väl fungerande.

 

Vare sig du tror på Gud eller inte innebär själva livet att man då och då hamnar i vad man upplever som stormar.

Det finns olika slags ankare men jag skulle beskriva den känsla av trygghet som tron på Gud ger och den frid som finns där trots allt som händer runt omkring, som ett Bruce-ankare. Ju mer det blåser desto mer gräver det ner sig och håller mig på plats. Man behöver inte på samma vis frukta att en storm kan komma.
Det är naturligtvis en tuff upplevelse ändå men man har samtidigt en trygghet. Det skapar ett slags lugn i stormens öga och vågar man dessutom se efter kan man kanske också erfara att vattnet är renare och har syresatts efter en storm. Det finns ett hopp och det blir liksom mäktigt på sitt eget vis!

Diana Abrahamsson

(Vill du veta var vi är och exakt vad vi gör nu kan du gå in och läsa på www.elida.se)

Vänd blicken uppåt

Diana Abrahamsson | 20 jul, 2016

Diana Mörka moln med en strimma av ljus670

En av de mäktigaste upplevelserna med att vara långt ut på havet är att man får ett enormt perspektiv över havet, men också över himmelen. 

Ingenting är i vägen för din sikt och det sceneri som bjuds är näst intill oslagbart vad det gäller fantasi, färger och skådespel.

Jag blir lika fascinerad varje gång för det är oftast sammansatt av en sol, några moln och olika nyanser som bildar detta enormt fängslande.

Vädrets makter
Nästan varje dag ser vi människor upp på himmelen och konstaterar olika saker om väder och dagen som kommer.

Erfarenheten säger oss olika saker och inte sällan planeras en del av våra sysslor efter vädrets makter. Kanske särskilt de som ska ut på någon slags vandring.

Himlen - samma ord som för den plats som många gånger talas om som vår destination i livet efter detta.

Vare sig man har en tro på en Gud eller inte finns ofta en önskan och ett hopp om att himlen finns där öppen och självklar när man sluter sina ögon för sista gången.

Tragisk olycka
När jag var 19 år omkom en av mina nära vänner i en mycket tragisk olycka. Bara några år tidigare hade jag bett min första medvetna bön till Gud och närmat mig den kristna tron okritiskt och med öppet hjärta. Det jag mötte då överväldigade mig och i och med det visste jag att Gud finns. 

I chocken av att en ung människas liv tog slut så abrupt stannade allt annat upp. Frågan ”varför” låg överst och skymde all sikt enormt. Men till slut insåg jag att kanske är det inte rätt fråga att ställa ändå.

Det finns alltför många varför i vår tillvaro. Många oerhört olyckliga, tragiska och onda händelser som man inte rår på eller kan försvara sig mot. Ibland rena olyckor ibland tragiska illdåd eller obetänksamma handlingar gjorda av människor.

En annan fråga
Någonstans mitt i mörkret tog en annan fråga form och den blev för mig ”och nu då?”. Det blev en oönskad tid för reflektion över saker och nog upplevde jag det som en riktigt mörk tid med mörka moln omkring.

Men i efterhand kan jag också se att jag fann en en tröst i att Oscar kommit till himlen att Guds nåd och omsorg burit honom dit. Eller
hem som en kristen kallar det. 

Idag kan jag beskriva hela den erfarenheten som att jag ledsen, vilsen och frågande stod och såg upp mot en mörk himmel helt täckt av moln.

En strimma ljus
Men rätt som jag står där bryter det igenom en bred strimma av solens ljus och den lyste upp en stig för mig. Jag kan fortfarande inte se stigens väg helt och fullt men jag ser att den leder till ljuskäglans ursprung - till solen. 

Jag upplever det som att när jag låter himmelns ljus skina på min stig ger det kraft och styrka till att möta de saker livet för med sig.

Det ger mig ett hopp om ett liv efter detta och en tröst i att när jag drar mitt sista andetag kommer jag bli buren på skyar upp till den plats som jag tänker är mitt hem efter denna vandring - till himmelen. Det ger styrka redan nu och här.

Vänd blicken uppåt
Vi har alla en vandring att göra genom livet. Ingen av oss vet egentligen vad vi kommer möta där vi går fram och emellanåt går våra vägar parallellt med eller korsas av andras vägar. Ibland möter vi hinder och svårigheter, ibland är himlen mörk.

Mitt tips till dig är att du vänder blicken uppåt och ber himlens Gud låta sitt ljus skina på din stig och att du låter hans ord bli en lykta för dina fötters steg. Det förändrar allt.

Glöm inte att även vackra dagar ta en titt uppåt. Där finns ofta ett enormt mäktigt sceneri som bjuds. Det är näst intill oslagbart vad det gäller fantasi, färger och skådespel och att se uppåt styrker hoppet om att en gång få vara i dess ljuvlighet. 

Håll fast vid hoppet för Han som gett oss löftet, Han är trofast!


Den som älskar lyckan får

Diana Abrahamsson | 27 jun, 2016

Många gånger när jag pratar kärlek med vänner inser jag att vi ofta har en målbild av hur en äkta god relation ska vara och hur man känner och upplever när man är i en sådan. Det jag också kan inse är att den bilden många gånger är ganska långt ifrån verklighetens relationer och upplevelser.
Vissa sånger, till exempel, kan få mig att tänka att den kärlek som finns mellan den som skrivit låten och den som är föremål för texten, den kärleken vill jag också ha. Det är ju jättebra för förmodligen är det precis det som författaren vill förmedla, men samtidigt ser jag bara en liten glimt av det som är och vad de egentligen har.
Förmodligen finns där kamp, omständigheter och okloka val som som omfamnar och omringar detta vackra han eller hon plockat fram ur kärnan genom att skriva en sång.

Samma sak med filmer som ska skildra olika saker eller intervjuer med kändisar som hittat sin livs kärlek. Även om de faktiskt är ärliga och försöker nämna saker som kanske inte är tipp topp så ser man ju inte själva livet, de saker som finns runt omkring och som också påverkar. Saker som om systerns man har en obotlig sjukdom, om bästa vännens barn använder droger, om avloppen i källaren bråkar hela tiden, om barnen har svårt att lära sig saker i skolan, ekonomi eller allt annat som kan finnas där som ingredienser till livet.
Det ihop med alla romantiska böcker, tidningar, tv-program och den längtan många av oss bär om att hitta den sanna kärleken kan nog försvåra ganska mycket i förmågan att se vad en sund relation faktiskt är.

Jag tycker mig ofta få intryck på olika vis om att ”du ska” alltid kunna hitta något mer, något häftigare och något än mer kittlande i en relation för annars är något fel. Tidsandan liksom ropar ut att man ska lyckas och det med besked!
Men är det så? Finns det inte olika säsonger och perioder? Klart jag kan se att om man zoomar ut tidslinjen över relationens varande så borde det vara en svag uppåtgång hela tiden. Men om vi utgår från att det är en axel som har en sakta stigande kurva och jag zoomar in och tittar noga och nära så verkar det kanske vara en stillastående eller kanske till och med nedåtgående period just nu, men egentligen är det ett litet ”nedåthack” bara.
Jag tror att risken är att man håller sig där nära, inzoomad och frustrerad över nuet och så jämför man med andras inzoomningar som till exempel en sång, Facebook, filmer eller en intervju där de har riktigt bra uppåtgång just för tillfället. Där finns risken att man liksom förvillar sig.

Jag har upplevt att om man tar tid och lyssnar till människor som har många år av samma relation bakom sig så finns det oftast med en hel del ”nedåthack” på kurvan men att uttrycket ”det som inte dödar härdar” går att översätta i kärleksspråket också. Tar man sig igenom blir kärleken än starkare.
Jag tror inte att det är ett minus att känna sig beroende av varandra i en relation. (Nu pratar jag inte om destruktiva situationer när det faktiskt inte fungerar, utan jag menar vanliga relationer som kanske tappat stinget för en stund.)
Att våga ge av sig själv och älska någon så mycket att man inte kan se ett liv utan denne kan väl inte vara fel? Jag kan bara se att det är fel om man tänker sig en eventuell framtid utan personen i fråga…
I mina ögon är det inte en svaghet att våga vara svag och skör i kärleken, det är styrka. Att ha perioder där man har tråkigt är också en del av livet.
Men kanske man kan få in lite kärleksstoff i relationen av att tillsammans engagera sig i andra? Det finns många sätt som är bättre än att jämföra i alla fall.

Så idag, kära vänner! Våga leta efter den där fina kärnan som finns mitt i livet av kärlek och omsorg till människor du har nära. Det är kanske just det tilltaget som piffar upp vardagslunken.


När lyckan rör oss

Diana Abrahamsson | 15 jun, 2016
Jag har färdats många dagar utan land i sikte. Min historia som sjöman har gett mig dem och det är faktiskt en upplevelse att rekommendera! Om man inte blir sjösjuk då. Då är det så klart inte lika tillfredsställande att inte se land…
Tänk dig en vit båt i natten och att lanternorna färgar henne svagt grön på styrbord- och svagt röd på babord-sida. Det svarta börjar redan precis utanför båten och leder sedan hela vägen runt, åt alla håll och riktningar. Nattsvart visar här sin fulla betydelse och du står på en båt som rör sig fram mitt i allt detta mörker och samtidigt känner du dig trygg. På himlavalvet ovanför dig träder miljoner stjärnor fram och de talar om det okända mäktiga. Det känns som att de på något vis gör just det. Att de visar att universum finns där fast att jag inte kan röra vid det och ändå rör det mig. Så naturligt men ändå häpnadsväckande.
Likadant barnet som blir till inne i kvinnan. Så vanligt, så självklart men ändå ett mysterium för oss. Hur kommer livet in, personen och känslorna? Först var det ju två helt olika komponenter som inte alls hängde ihop. Livet finns där och jag kan inte röra vid det och ändå rör det mig.

Lyckan; många är de vägar och tillvägagångssätt vi människor talar om för att uppnå den. Många är de saker som försöker stjäla den och förstöra den för oss. Ibland undrar jag om det inte är så att lyckan är en gåva, liksom livet och universum. Den finns där helt naturligt om vi låter de stora mysterium vi har omkring oss röra vid oss trots att vi inte kan greppa dem. Att det är därför det är möjligt för den fattigaste nomad liksom för den rikaste kung att uppleva den.
Och visst blir man förundrad när den som mött ondskan vi människor ibland så frikostigt bjuder på, ändå ler ärligt, tackar för livet och delar med sig av den lycka den bär?!
Som alldeles i dagarna. Vi hade en avslutning med konfirmander ombord där en av dem under lägret berättade sin historia för alla oss andra. Den var tuff. Ingredienser som inte borde få finnas i någon människas liv fanns där av alla de slag. Han delade med sig under tårar och inget öga var torrt medan han talade. Även de tuffaste grabbarna i gänget tog ner garden och lät det träffa.
Men så någonstans vände han, han berättade om människor som klivit in på scenen och hjälpt och älskat. Han berättade att han nu kan se att Gud funnits där hela vägen med vakande blick. Med tårar längs kinderna men ett leende på läpparna gav han oss där en bit av sin lycka och den berörde.

Hemligheten kanske inte ligger i att sträva efter att röra vid lyckan utan att låta den röra vid mig? Och att i stillhet tacka för att man är någonstans på vägen mellan att inte ens ha varit till, hela universum och att efter detta livet kanske till och med få möjlighet att röra vid allt det som under livet rört mig.
När man seglar under denna årstiden här hemma är det ljust runt omkring fast att det är sent. Ljus övervinner mörker och där finns också en hemlighet som rör mig. Djupt!
Elidabild

När saker och ting sätts i rullning!

Diana Abrahamsson | 07 jun, 2016

Igår var jag med om något som borrade sig in i mitt hjärta.

Jag och familjen var på en badplats som var helt fullsmockad av folk. Det var säkert ett par tusen människor och det var ljud och rörelse av glädje hela tiden. Under loppet av en timma fick jag två bollar på kroppen och en beachvolleyboll i huvudet.

Det surrande larmet av barnstim, ungdomarnas dunka dunka från stereon, sorlet av samtal, skratt och grilldofter fyllde hela området. Det var lite av en folkfest på gång.

 

Plötsligt ändras atmosfären. Vi snappar upp något som låter som ”Ring 112” och folk börjar fokusera på någonting som händer ute i vattnet. De som inte hittat händelsernas centrum gör det snart då allas blickar vänds däråt.

Plötsligt hör jag en man vråla över hela badplatsen att hans lilla femåriga dotter är försvunnen. Han beskriver henne och skriker i panik att han behöver hjälp att söka. Hon kan inte simma.

 

Genast ger sig en stor mängd människor ut i vattnet! Vi söker under bryggorna, på botten och överallt där vi kan komma på. Barn som vuxna! Paniken hos mamman och pappan går inte att ta miste på. Vart är flickan?! Några är samlade och söker systematiskt, andra springer fram och tillbaka, och pappan börjar bli smått hysterisk.

Efter en tid som verkar vara en evighet går löpelden igen! Någon har hittat henne. Vi som är nere i vattnet ser henne fortfarande inte men efter en stund kommer mamman med tårar längs kinderna och en hårt omkramad tös i famnen. Pappan tar sig upp ur vattnet och bryter ihop ute på bryggan. Människor omkring honom klappar om och kramar honom. När han får flickan i sina armar är vi flera som gråter av tacksamhet och en stor spontan applåd rungar över hela området. När de går tillbaka till sin plats tackar de alla de går förbi emellan pussarna på flickans huvud.

De berättade att hon hade sprungit upp en bit från badplatsen i något oövervakat tillfälle för hon behövde gå på toaletten.

 

Ibland när jag seglar runt med ungdomar och hör när de berättar om vad de går igenom i sina liv tänker jag att ondskan och egoismen är en så stor kraft att vi alla kommer ätas upp av den så småningom. Men en sådan här händelse visar mig att godheten fyller många, många människor och att när den vänds åt gemensamt håll så blir kraften enorm.

Med allt som sker omkring oss som vi läser om och hör om kan man känna rädsla för vad som håller på att hända men vi får inte låta det lamslå oss utan vi får fortsätta göra det som är rätt, älska och hjälpa varandra.

Ibland behövs det stora insatser av samtliga närvarande och ibland räcker det att vi ser vår nästa och ger lite av tid och engagemang för att lyssna och bry oss om. Båda sakerna kan påverka vår framtida historia till god historia och ger hopp för det som komma skall.

Det är mäktigt när goda krafter sätts i rullning! Se till att vara med!

 

Diana Abrahamsson

Att gå över gränsen

Diana Abrahamsson | 24 maj, 2016

Det finns ögonblick man aldrig glömmer. Jag har till exempel ett från när jag var tre år och min storebror var med om en väldigt allvarlig olycka där en bil körde på honom när han kom på en cykel.

Jag och mamma var hemma i vårt hus när det hände och jag har en film inom mig där jag ser mammas rygg som lite underifrån. Hon står och pratar i telefonen och sedan ser jag hur hon lägger på och direkt efter ställer sig uppe på köksbordet och tittar ut genom fönstren ner mot vägen nedanför vårt hus.

Jag tror bara att jag minns det av den anledningen att mamma utstrålade något som jag som barn aldrig tidigare upplevt och för att hon gjorde något så konstigt som att ställa sig på köksbordet. Mammor gör inte så. De försöker ju lära sina små att inte vara där…

Jag har frågat om mamma minns detta men det gör hon inte. Kanske är det påhitt, kanske är det en treårings upplevelse.

 

Ett annat minne som jag har är när jag sitter i bilen bakom mamma som kör. Nu är jag vuxen men jag minns inte varför jag satt där bak. Kanske var det något av barnen som satt i bilbarnstol fram. Men det mamma sa är fortfarande så tydligt: ”Jag har haft dåligt samvete mot dig för att jag fick lämna dig till din mormor och morfar och farmor och farfar så mycket när du var liten.”

Och plötsligt förstod jag.

Aldrig förr hade tanken slagit mig, fast det egentligen är uppenbart. Många av de tillfällen jag fått förmånen att hänga med mina älskade mor- och farföräldrar, som jag skrutit om att jag fått lov att göra och som jag använt som argument för att det är nyttigt för barn att umgås med äldre, de kom av att det var så svårt att få ihop det för vår familj.

Jag bad mamma glömma den tanken och känna sig glad över just det. Det gör ju jag!

 

Det finns något oändligt vackert med att barn kommer nära människor som mött livet. Människor som har skavanker på sin kropp som skvallrar om erfarenheter.

Som har ögon som kan låta blicken fastna i fjärran och spela upp en inre film av minnen. Som har upplevt alla ålderskriser som ligger mellan barnet och den äldre. Som vet att smärta gör ont. Som har varit kära och kanske fortfarande är det. Som har gjort misstag och insett att ingen är perfekt men att alla ändå är värdefulla. Som vet att delad glädje är dubbel glädje. Som vill dela detta med en yngre person som kanske inte ännu förstår vad man talar om men som kan få en aha-upplevelse lite senare i livet och minnas fraser, förstå saker. Människor som vandrat på stigar där barnet senare kan se fotspåren.

 

Många är de timmar då jag stått med fiskespöet i näven i hamnen med farfar, min fiskekung. Vilken rak rygg det har gett mig att höra honom skryta för sina polare om vilken expert han minsann hade i det lilla rufsiga blonda barnbarnet.

Morfar då, han lever fortfarande och är 90 år i år. Han har bara skällt på mig en endaste gång som jag minns. Då hade jag hällt ut vattnet i regnvattensamlaren som hjälpte honom hålla reda på vattenmängderna som fallit under dagen. Morfar kan vara den gladaste gubben som går i ett par skor. Han traskar fortfarande flera kilometer om dagen och pratar med alla om allt och ingenting. Kan han hjälpa gör han det men rätt ska ändå vara rätt. Han har lärt mig mycket om att ta saker för vad de är. Nu är han också gammelmorfar till en massa barnbarnsbarn.

Jag tänker på farmors biskvier och mormor som alltid köpt ett kinderägg eller gav en femkrona när vi möttes. Jag tänker på tryggheten jag fick av dessa kvinnor.

 

Att leva över generationsgränserna berikar väldigt mycket, vågar jag påstå. Det är nyttigt att få sänka volymen lite i respekt för någon annan eller kanske lyssna på någon musik som inte faller en i smaken. Det är underbart att få visdom levererad i några ord och en kärleksbiskvi bortom åldersgränserna. Det är karaktärsdanande att veta att det finns andra vuxna som i mycket tycker som mamma och pappa och vågar säga till när man uppför sig illa.

Som förälder räcker man inte alltid till, hur gärna man än vill, men finns det andra vuxna och kanske särskilt far- och morföräldrar i närheten och täcker upp kanske det inte alltid gör så mycket?! Det tycker i alla fall inte jag.

Hjärta för hjärta, like för like

Diana Abrahamsson | 17 maj, 2016
En människa jag gärna hade träffat, som gick bort innan jag kom in i Elidas arbete, är Lennart "Tarren" Abrahamsson, min svärfar.
Det var han och min svärmor, Gun, som tillsammans startade Elidas arbete och jag har förstått att det fanns ganska många tuffa dagar bakom kulisserna för att kunna driva arbetet. Naturligtvis fanns det mycket av glädje och solsken i det de gjorde men även ingredienser som kämpig ekonomi, självuppoffring, förtal och skitsnack om dem fanns många gånger som en börda att bära medan de arbetade på.

Det är en väldig förmån att få lov att höra om deras liv tillsammans, när Gun berättar, och samtidigt själv få lov att se flera av efterdyningarna av deras påverkan i människors liv.
Ett tillfälle är till exempel när jag står och hälsar välkommen ombord på båten på sommarturnéerna. Ofta kommer det då fram människor till mig och talar om möten de hade med Tarren.
Ibland beskriver de honom som den bästa av vänner men så kommer det fram att de kanske bara talats vid en eller ett par gånger. Ändå vill de uttrycka för mig hur mycket de tyckte om denne man!
Ofta kommer det också med en berättelse om något de själva tampats med i livet och hur han bett för dem, gett något visdomsord eller kanske rent av räckt en hjälpande hand. Jag blir lika fascinerad var gång! Vad var det han hade?

Ja, vad är det de har, de där som får mig att känna mig sedd? Som tilltalar mig så att jag känner mig viktig och som lyssnar som att jag är den ende som har något att säga.
Jag har själv några exempel från både nära vänner och från snabba möten längs livets stig av dessa människor som finns där mitt ibland oss och fungerar som Samarin för själen.

Jag hörde på radion för ett tag sedan att forskning visar att folks självbild har försämrats i och med selfies. Av den orsaken att när man inte får tillräckligt många tryck på sin bild låter man det på olika vis bestämma över ens värde.
Ibland funderar jag på om intresset för andra har minskar i takt med att egenfokuset expanderat. Man kanske helt enkelt lurar sig med att det bara är tillåtelsen att även intressera sig för sig själv som ökat men att samma intresse för andra finns kvar.
Men tiden vi lägger på att räkna hjärtan och tummen upp på egna inlägg i sociala medier tar ju faktiskt från annan tid. Var och en har bara 100 procent tid om jag inte räknat fel…
Lurigt är också att tiden som ägnas åt att dela ut sitt egna gillande eller ogillande numera verkar handla om vad jag tycker om och inte tycker om, snarare än om innehållet i det jag uttrycker mig om, och hur många som gillar och följer mig. Följer jag henne så kanske hon följer mig - ”hjärta för hjärta, like för like”.

Lite ironiskt egentligen. ”Att följa någon.” Det brukar man tala om i samband med förebilder och ledare men idag följer vi vad som helst i princip. En oskyldig trend kan man tycka, men frågan kvarstår: Var befinner vi oss när vi slutat följa?! Vart leds vi egentligen? Och vart leder jag andra?
Detta sker samtidigt som devisen ”ingen ska bestämma över mig” klingar starkt i vårt land idag. Vi tror att vi bestämmer själva men tydligen kan alltså folks uteblivande av likes få mig att känna mig värdelös. Det kan få mig att puta än mer med läpparna, att hålla mobilen med en så kallad ”selfie-pinne” och att använda ett ännu mer förvandlande filter till nästa bild. Nästa bild som för mig längre in i karusellen.

Ja… Så vad är det de har, de där som får mig att känna mig sedd på riktigt? Kanske är det intresset utanför sig själva?! Tiden att titta upp från skärmar och speglar för att se andra i ögonen. Kanske är det de som inte är så noga med att ”följa” eller ”lika” som faktiskt ser?!

Jag tror den verkliga bekräftelsen finns där först när man ser andra. Den gemensamma nämnaren när jag lägger ihop vad jag hört om min svärfar är att han såg andra och att han gav av sin tid till dem.
Det är en av livets alla paradoxer. Det är saligare att ge än att få! Och det är nog där vi finner det verkliga ”hjärta för hjärta”.
Så tror jag.