Navigera till koncernens hemsidor
Elida-670-pixlar

Där blått möter blått

Diana Paduch Abrahamsson | 11 feb, 2017

360 grader runt ser man endast vatten och himmel i ett skådespel som heter duga. Dessa element är i skapandet helt orörda av människohand och ser fortfarande likadana ut. Hur många organismer och djur som rör sig under ytan kommer jag aldrig få veta men var gång jag är där ute på det stora blå kan jag ändå inte låta bli att undra. 

Bakom oss har vi nu fem dygn av havssegling, ca 900 sjömil. Snittet på segelbåtsägare i Sverige ligger på ca 200 sjömil om året, så får du ett hum om distansen.

 Vi lämnade spanska fastlandet för att ta oss sydväst över globen till de kanariska öarna och vi har både gått något för maskin och seglat i härlig fart i höga vågor som nästintill hystat Elida fram och tillbaka från ena sidan till den andra. 
Jag kan säga att det är ett helt företag att ta sig fram över däck i det läget. Man får ta det i etapper och göra de stora rörelserna mitt emellan båtens pendlingar, då hon är rak. För att inte tala om projektet att laga mat när inget vill ligga still på samma plats eller stanna kvar i grytan och man därtill själv far runt som en vante i takt med vågorna. 

Efter ett antal tusen sjömil i bagaget har jag verkligen förstått varför man ibland jämför livets resa vid en seglats. Här finns alla aspekter att ta som liknelser till livet: att vara en ensamseglare, lagarbetet när man är fler ombord, att möta stormar, att ha motvind, att hjälpa andra seglare i sjönöd, att lägga ut en kurs och hålla sig till den även när sikten är knapp, att nå den andra stranden, att se till att kunna de regler som finns och oändligt många fler.
De går att applicera på så många situationer och dra lärdom. 

Men även den mest kunniga sjöman med den största av erfarenhet och den bredaste av teorikunskap behöver ytterst veta en sak för att klara av att överleva havets och vädrets alla skiftningar. Nämligen att om du själv försöker sätta spelreglerna kommer det inte att gå! Lär du dig inte att sammarbeta med hav och vind går båten tillslut sönder för vädrets makter där ute är så mycket större än dig själv. Likadant verkar det vara med livet.

Våra år här på jorden har gett oss kunskaper, teorilektioner och alla möjliga sorters erfarenheter och ofta verkar vi tro oss vara dem som sätter spelreglerna. Men är vi riktigt ärliga är det ju inte så. Visst kan vi hitta tekniker för att "laga mat i en rullande byssa" men när livet själv skapar väderförhållanden som helt slår ut våra planer då får man tiga still en stund och helt enkelt sammarbeta. Vare sig man har lust eller inte. 
Livet lever sitt eget liv ibland och allt som sker går inte att ändra på eller undvika och ibland upplever man att man knappt orkar ta sig en meter till.

 Vi har nog alla hört många berättelser ur verkliga livet eller själva upplevt, hur händelser och känslor rullat in som de värsta av oväder. 
Men om man lyssnar på dem som tagit sig igenom sådant med "båten" i behåll så tycker jag mig skönja en förmåga att kunna ta sina samlade erfarenheter och samarbeta med livet självt.

Det är som att när sorgen kommer då är sörja det man kan göra, i glädjen glädjas och när livet ger får man vara tacksam. Vi ​måste liksom sammarbeta med livet för att klara det. En av de tuffare - när man är sårad - även då finns möjligheten att förlåta; Kanske det enda sätt som finns för att kunna segla vidare utan en last man inte vill ha med. Det är inte samma sak som att erkänna eller ge rätt men det verkar vara på det sätt mänskligheten fått möjlighet att kunna bli fria från skam, ilska, bitterhet och hat.

Vädersystem slår om och efter regn kommer sol brukar man säga. Kanske innebär vissa saker att vi seglar vårt livs båt ett antal sjömil extra eller under extrem press fast att man inte vill. Det verkar vara enda alternativet. Men det vi vet är att det kommer komma dagar då vi känner att det är fantastiskt att blicka ut och se blått möta blått i 360 grader runt om. Kanske har vi medvind och får till och med lite sol på näsan. Då kan vi förundras över allt det liv som frodas under ytan och vara tacksamma för det vackra omkring oss och att just vi får lov att vara med. 

"Att segla är livet!" Brukar min make, kapten ombord, säga.
Jag kanske, såhär efter 18 år som besättning, börjar förstå lite av vad han menar.