Navigera till koncernens hemsidor
LOGGA IN
Inblicks facebook sida Inblicks Twitter sida

Logga in till eBlick

 
 



Intresserad av eBlick?


Beställ inloggning
Elida-670-pixlar

Hjärtligt tacksam

Diana Paduch Abrahamsson | 06 apr, 2017

För att vara mönstrad matros och för få lov att segla som nyckelbesättning ombord på Elida behöver man göra läkarundersökningar med jämna mellanrum. Nu vid årsskiftet förnyade jag mina matrospapper till vad man kallar för Manilla och det innebar att jag återigen fick gå och hälsa på farbror doktorn.

Klämkäck som jag ofta finner mig själv vara i sådana situationer, så säger jag något i stil med att det känns så lustigt att gå till doktorn när man är frisk! Läkaren ler sitt arbetsleende till mig och tänker säkert att det var tusende gången han hörde den sortens kommentar från någon.

 Han tar upp sitt stetoskop och börjar lyssna på mitt hjärta. Han sätter den kalla runda plattan än här, än där. Ber mig andas på olika vis och lyssnar noga, noga. Jag börjar jag tänka att det kanske var lite väl länge ändå. Mycket längre än tidigare besök dessutom. Så till sist kommer hans utlåtande. Det fanns ett blåsljud i mitt hjärta och det måste kollas upp. Vanligtvis är det absolut ingenting men det måste ändå kontrolleras. Ifall.

Så plötsligt är jag bokad på ultraljud för hjärtat. 

Igår var jag där och fick se mitt hjärta slå. Jag såg hur klaffarna rörde sig, hur blodet gick igenom, hur pulsen var, hur det såg ut från olika håll och samtidigt som jag tittade på alla bilder och rörelser som sjuksköterskan fick fram förstod jag ingenting ändå. Hon däremot fick massa data som hon sparade ner och drog slutsatser ifrån. Från mitt hjärta. Det som sitter inne i mig och som ser till att jag lever. Det hjärta som så starkt är kopplat till mitt inre och de delar av mig som jag har ont i när jag upplever hjärtesorg eller lider med när livet slår till. Eller för den delen gläds med i den sortens tider.

När jag låg där och tittade på bilderna tänkte jag på att trots allt som hon kan se med hjälp av sina instrument kan hon ändå inte se mitt inre eller vem jag egentligen är. Men skulle den delen av mig må riktigt dåligt skulle det ju faktiskt till och med kunna påverka det fysiska hjärtat så hon kan se det. Märkligt ändå!

I Bibeln står det att man ska bevara sitt hjärta, för att därifrån utgår själva livet.  Jag tror det menas man ska vara rädd om sitt inre liv och hur man behandlar det. Ibland i dagens samhälle verkar det vara något som är förlegat. Det yttre är det man ska satsa på! Utseende, självförverkligande, status och detta nästan till varje pris. Vad mina val gör med mitt inre pratas det inte lika mycket om. Tills den dagen det protesterar och kroppen ger vika. Ja kanske det fysiska hjärtat, rent av.

Där står också ”lär oss hur få våra dagar är, då vinner vårt hjärta vishet”. Visst är det så?! När man mister en närstående eller inser att man kan förlora sitt liv av någon anledning, först då verkar vi människor vakna upp och ta vara på den tid vi har.

Jag tror människan som skrivit de där orden i Bibeln hade förstått en stor hemlighet. Det är sunt att vaka över sitt inre hjärta, likväl som den muskel vi kallar för vårt hjärta och det är aldrig fel att ta vara på de dagar man fått! Vi vet inte hur många de är.

Ibland avfärdar vi sådant och tycker att det är väl ingen annan som bestämmer vad jag ska göra eller inte. Och så är det som att vi måste gå omvägar för att förstå när det egentligen är väldigt logiskt; Var rädd om dig och det du märker gör dig illa till mods eller på annat vis får dig att må dåligt inombords, välj bort det.

Jag gick hem från doktorn med ett utlåtande om att mitt hjärta är precis som det ska! Det var härliga besked!
Till på köpet fick jag också lov att närma mig i tanken den visdom som finns i att ta vara på livet och vakta över mitt hjärta, på dubbla vis. För därifrån utgår själva livet.

Oavsett måste jag ändå påstå att det känns lite lustigt att gå till doktorn när man är frisk!
Men jag är hjärtligt tacksam för att de finns!