Navigera till koncernens hemsidor
LOGGA IN
Inblicks facebook sida Inblicks Twitter sida
Elida-670-pixlar

Saknar någon ett leende så bjud på ditt

Diana Paduch Abrahamsson | 13 sep, 2017

För något år sedan vann jag resepengar i en fototävling jag deltog i och denna vecka har jag spenderat de sista av dem på att åka på semester till Kreta. Min vän som jag åker ihop med och jag har varit målvakter i samma fotbollslag i många år och beslutade därför att detta även är ett kombinerat träningsläger. En ultimat kombo om du frågar mig! Backträning med styrka på morgonen, sol och bad på dagen med inslag av diverse strandtennis och simstunder. 

Orten vi är på är en riktig turistby och jag kan förstå att en del av de som arbetar med oss besökare tröttnar såhär i slutet av säsongen och mest går på rutin. Därav ibland lite bistrare miner och mer tråkade uppsyner. (Annars ett mycket gästvänligt folk!) När vi möter på detta har vi i alla fall bestämt oss för att vi måste försöka få personen att le minst en gång. 

Ta till exempel den grekiske gamle farbrorn som sitter högst uppe på berget utanför sitt hus bredvid kyrkan, här i byn. Han har det lite glest mellan tänderna och jag och vännen funderar på om han ens kan gå, för det ser inte helt självklart ut. 
Han har i alla fall suttit där utanför på en pall var morgon då vi traskar upp där.  Jag vet inte varför men vi började öva vår grekiska och heja på honom redan första morgonen vi såg honom. Han såg chockad ut men svarade artigt och tittade bort snabbt. Andra morgonen lika så. Men tredje gången vågade han ändå se på oss. Fjärde morgonen hade vi paus för att vi skulle åka på roadtrip och vi frågade oss själva om gubben skulle notera att vi var borta denna morgon. 

På kvällen när vi kom hem och gick genom byn mot vårt boende råkade jag få syn på att han satt på en taverna. Den första bästa nedanför hans långa branta backe, ensam på en pall vid ett bord, men än dock nere i byn. Jag kunde inte låta bli att gå fram och ge min dagliga hälsning och när han kände igen mig kom ett riktigt leende och han vinkade engagerat.
I morse gick vi åter upp, upp, upp och vandrade förbi hans lilla kvarter och mycket riktigt, där satt han. Vi vinkade och ropade hej liksom förut och denna gången sprack hela ansiktet upp som en sol och han började gestikulera och prata grekiska med oss och verkade engagerad i vår träning. Så härligt!

En annan man vi mötte på en restaurang var ägare till stället och gick runt och bjöd på Raki. En kretensisk alkohol som de verkar mycket stolta över och bjuder på, på varje restaurang som tack för besöket. 
Mannen hade en viss stil, långt mörkt lockigt hår, vältränad och såg ​tuff ut och han gick runt mellan sina gäster och skålade med alla. Således drack han själv en för varje han bjöd på. Lite låtsasglad på något vis.
När han kom till vårt bord ursäktade jag mig och sa att jag inte dricker alkohol. Han stannade upp, verkligen stannade upp, och tittade på mig och så frågade han varför. Jag svarade att jag sett för mycket tråkigt på på grund av alkohol. Han i sin tur svarade då att det respekterade han och så gick han vidare. Men efter bara en liten stund kom han tillbaka till oss och hade en förändrad attityd. Då började han trevande prata om att han själv dricker lite för mycket och vi fick ett riktigt fint ärligt samtal med honom även innehållandes många äkta skratt. 

Än så länge har vi full pott i vår leendejakt och det bästa sättet verkar vara att rikta fokus mot personen i fråga. Kanske genom att fråga något om dennes liv, situation och personliga åsikt om något eller kanske då genom att visa att vi ser personen. 
Det fina i kråksången är att de leendena man då får tillbaka är faktiskt extra fina! 

Det är så fascinerande, det där med människor. Vi är så olika och egna på så oändligt många vis och ändå har vi så mycket gemensamt och är i grunden väldigt lika. 

Under vår semester har vi haft tid att få människor att visa sitt leende här på Kreta. Men sanningen är ju att det egentligen funkar likadant där hemma! Kanske skulle vi lägga lite extra energi på människor vi möter som verkar tappat sitt leende... Det kostar egentligen inte så mycket och är helt klart värt det! Livet blir liksom varmare. Äkta leenden går ända in.

Idag var det sista backträningen och vi fick se gubben på berget igen! Vi hälsade och han såg glad ut och berömde vår träning. "Good! Good!". Sedan berättade vi  att idag ska vi åka hem till Sverige. "No good!" Sa han då och sträckte ut handen till oss. En gammal greks hand fylld av så mycket i ett, egentligen så litet, möte. Det var helt enkelt väldigt vackert. 

Så möter du någon som verkar ha tappat sitt leende, ge personen ditt!