Navigera till koncernens hemsidor
LOGGA IN
Inblicks facebook sida Inblicks Twitter sida
Ruben Agnarssons blogg på Inblick

Några reflektioner om en medmänniska

Ruben Agnarsson | 27 apr, 2016

Svänger in vid den lilla bensinstationen på väg 172 strax söder om Billingsfors.

Ingemar var bara 10 år när han - endast några meter härifrån - cyklade på den smala väggrenen, blev överkörd av en bil, och dog hastigt.

När jag vid olika tillfällen passerar platsen så här flera decennier senare, kan jag fortfarande känna i kroppen hur denna dramatiska händelse påverkade oss som befann sig i den drabbade familjens umgänge.

Ingemar var jämngammal med min storebror, och hans pappa Bosse ledde mötesverksamheten i Billingsfors, en utpost till Bengtsförs pingstförsamling där min egen pappa var sångledare. Våra föräldrar umgicks en del, Bosse brukade hälsa på pappa på jobbet för att ta en fika, och hade samma otillåtna (inom 1970-talets pingströrelse) intresse för den verksamhet som vuxit fram kring den norske evangelisten Arild Edvardsen i Sarons dal i grannlandet Norge.

Jag kommer särskilt ihåg ett tillfälle när vår familj besökte Ingemars föräldrar i Billingsfors, då det uppstod en viss kalabalik. Jag minns det i dag som att det var Ingemar som hade somnat i badkaret och därför inte svarade när föräldrarna bankade på dörren.

Lillebror Tommy har jag bara ett diffust minne av. Tre år i åldersskillnad är en evighet för en liten grabb som redan gått flera år på lågstadiet.

 

Knappt tjugo år senare, när jag själv bildat familj och flyttat till Uppsala, nådde oss nästa dramatiska besked om Ingemars familj. Hans storasyster Inga-Lill hade omkommit i en tragisk bilolycka i Bengtsfors efter en sladd i en kraftig hagelskur som överraskat. I krocken hade även Inga-Lills båda barn – en flicka på fem år och en pojke på två år om jag minns rätt – fått sätta livet till. Endast maken överlevde.

Tommy var nu Ulla-Guns och Bosses enda barn i livet. Inga-Lills tvillingbror Uno hade nämligen endast levt en kort stund efter förlossningen.

Kanske var det alla dessa obearbetade händelser som gjorde att pappa Bosse fick stroke redan vid 60 års ålder och sakta försvann ned i en dimma av okontaktbarhet.

 

En av de första intervjuerna jag gjorde som ny medarbetare på Inblick och Kanal 10 var med Ingemar och Inga-Lill Dahlmans lillebror. I en öppenhjärtig intervju berättade Tommy om sorgen och om hur han så småningom insåg sitt behov att få hjälp att bearbeta dessa svåra och traumatiska händelser.

Jag har sedan dess lärt känna Tommy som en energisk person, en kreativ entreprenör som får saker att hända och som skapar engagemang och glädje runt om kring sig. I en situation där kristenheten stagnerat och gått tillbaka har han förmått att hitta nya vägar och entusiasmera människor för att nå nya mål.

Kanske är det känslan av att vara ensam kvar i barnaskaran och det åtföljande kravet att visa sig duktig som sporrat och pressat honom. Den uppmärksamme har dessutom säkert noterat entreprenörens vildvuxenhet och en svårighet att inrätta sig i ordnade led.

Tommy ser saker från ett annat håll. Och blir ibland kanske lite väl ivrig att fånga en opinionsvind som det går att surfa på.

Och i slutet av förra året – när han greps av polis med alkohol i kroppen – stod det klart att Tommy delvis förlorat verklighetskontakten, behövde stanna upp och se över sina livsval och prioriteringar.

Att uttrycka sig, skapa texter och omgivningens engagemang är både konstnärens och entreprenörens livsluft. Tommy har i denna situation ändå accepterat tystnaden som en viktig del av en rehabiliteringsprocess. Han inser att det just nu inte är läge för de stora utspelens tid.

Han har dessutom helt frivilligt trätt tillbaka från chefredaktörsrollen och tills vidare helhjärtat axlat administrativa och mer tillbakadragna uppgifter på Inblick. Insikten om betydelsen av att förhålla sig till ett större sammanhang har också börjat infunna sig. Total avhållsamhet från alkohol har blivit en självklarhet.


I mitten av förra veckan
fick jag ett allvarligt sms av Tommy: ”Min far blev dålig i natt och fördes med ambulans till sjukhuset. Jag är hos honom idag...”

Jag​ inser att han som enda kvarvarande son är angelägen om att vara närvarande både i sin mammas sorg och sin pappas dödskamp.

Några timmar senare kommer ännu ett sms, med anledning av att en blogg hängt ut Tommy i en lång artikel: ”... Jag för ingen offentlig sak av detta. Han har inte ställt en enda fråga till mig och skriver som om han visste. Texten öppnar en kloak av förtal på kommentarsfältet...” lyder Tommys lite uppgivna textmeddelande på mobilen.

Jag ringer upp Tommy, och ställer snabbt några kontrollfrågor:

Har de ringt dig och pratat med dig innan de skrev? Nej.

Mejlat? Nej.

Skickat meddelande på facebook? Nej.

Först långt efter att artikeln hade publicerats kom ett meddelande via facebook med en fråga om Tommy ville träffas för att äta lunch...

Förtal? Självklart.

Brottsligt? Vet inte.

Förtal i juridisk mening är ett brott som innebär att sprida uppgifter om någon, som ​syftar till  att utsätta personen för andras missaktning.

Men yttrandefriheten är långtgående i Sverige och förtalsmålen är både kostsamma och få.

Och den aktuella bloggen har inte anmält sig som nättidning till Pressens Opinionsnämnd och behöver därför inte förhålla sig till de pressetiska reglerna som alla andra tidningar i Sverige överlåtit sig till att följa. Detta kan nu utnyttjas till att stapla lögner, insinuationer, falska rykten och felaktigheter på varandra för att förorsaka Tommy och hans familj skada.

Jag tänker på Tommy Dahlmans ångerfulla och helt spontana inledande ord i det tv-program härom veckan i Kanal 10 som berörde de senaste tidens händelserna i Tommys liv: ”Jag har syndat mot Gud, min familj, mina arbetsgivare och mot hela kristenheten”.

 

 

Beslutet blir därför enkelt. Skickar ett mejl till advokaten med en enkel undran.

Är det tillåtet att på detta sätt ta heder och ära av en medmänniska utan att ta kontakt, och utan att kontrollera fakta och bakgrund?

Jag tvekar en aning när jag inser att advokaten snabbt kommer att inse att de som skrivit blogginlägget påstår sig vara kristna.

Mot Sverige – ur tiden

Ruben Agnarsson | 26 apr, 2016
Två tredjedelar av det svenska folket tycker att det är ett dåligt förslag att införa republik med vald president. Bara 16 procent tycker det är ett bra förslag, enligt en ny undersökning.
När svenska journalister fick samma fråga år 2011 tyckte en majoritet, 53 procent, att det var ett bra förslag att Sverige blev republik. Bland riksdagsledamöter väger opinionen jämnt mellan republikaner och de som förespråkar monarki.
Våra riksdagsledamöter går alltså inte alls i takt med befolkningen när det gäller inställningen till Sveriges statsskick. I ännu högre grad gäller detta faktum Sveriges journalister, som utmärker sig i sin fientliga inställning till monarkin.
 
Det är en förklaring till att Mille Marcovic bok om kungen år 2010, som var ett generalangrepp på förtroendet för Sveriges statsskick och som iscensattes av en torped med anknytning till främmande makts underrättelsetjänst, kunde få ett så okritiskt genomslag i svenska medier. Frågan är vem som gynnas av en sådan operation. Inte är det Sverige i alla fall. Mot Sverige, ur tiden, verkar nästan vara mottot för en majoritet av Sveriges journalister.
Sveriges riksdag har i demokratisk ordning beslutat om att vårt land ska vara en monarki. Och 56 procent av Sveriges befolkning vill behålla kungahuset. Kanske handlar detta stöd om att monarkin upplevs som en befriande påminnelse om att allt i tillvaron inte är politik och att det finns värden som står över tillfälliga politiska  nycker och opinionstrender.

Regeringens arbete med extremismen

Ruben Agnarsson | 20 apr, 2016
Mehmet Kaplan har haft "förmånen" att jobba i en regering som med sina ord arbetar m​ot extremism, men i praktiken skapat utrymme för och utnyttjat extremismen för sina egna syften.
I min ledare som publiceras i morgondagens papperstidning, skriver jag på detta tema:

”Socialdemokratiska regeringar har i princip alltid varit beroende av politiska extremister för att kunna regera landet. Genom att i decennier låta kommunister ligga i framkant av opinionen i socialdemokratiska hjärtefrågor som familjpolitik, utrikespolitik, skattepolitik och försvarspolitik har man både kunnat flytta fram positionerna i önskvärd riktning och själva kunnat framstå som moderata och balanserade.

I den kaskad av extrema uttalanden som Kaplan har spridit omkring sig, har utrikesminister Margot Wallström (S) kunnat framstå som ganska sansad politiker när hon i själva verket avviker ganska rejält från det som tidigare varit normalt i svensk utrikespolitik."

Läs hela ledaren i tidningen i morgon.