Navigera till koncernens hemsidor
LOGGA IN
Inblicks facebook sida Inblicks Twitter sida
Ruben Agnarssons blogg på Inblick

Ett brev betyder så mycket

Ruben Agnarsson | 30 nov, 2017

Talman Urban Ahlin (S) var i mitten av november i Israel, inbjuden av Knessets talman Yuli-Yoel Edelstein (Likud).

I Ramallah träffade Urban Ahlin DFLP:s Qais Abdel-Karim (eller Abu Laila), som tog emot Jan Guillous berömda hotelsebrev som Säpo beslagtog i samband med IB-affären. I brevet beordrade Guillou, på hemligt Brevspionuppdrag åt KPML, den Moskva-trogna systerorganisation DFLP att misshandla och mordhota den svenska militära underrättelsemannen Gunnar Ekberg.

Avslöjandet av Gunnar Ekberg som militär underättelseman i och med IB-affären ledde till att Gunnar Ekberg tvingades bo i London med ändrad identitet under flera år på 1970-talet. Gunnar Ekbergs hade infiltrerat DFLP på grund av att den svenska militären hade misstankar om att den sovjetiska underrättelsetjänsten samarbetade med DFLP även i Sverige. Planen var att Ekberg skulle avslöja vilka dessa sovjetiska spioner var och vilka de samarbetade med i Sverige.
I oktober 2009 blev Jan Guillou själv avslöjad som agent för sovjetiska KGB i slutet av 1960-talet.

Jan Guillous famösa brev skickades drygt ett år innan tre DFLP-män tog 115 israeler som gisslan i Maalot, efter att först ha ha skjutit ihjäl fem personer. Vid den efterföljande stormningen dödade gärningsmännen 22 barn och tre vuxna.
Terrordådet har vid flera tillfällen hyllats i palestinska tv-sändningar och Abu Laila hedrade så sent som den 3 juni 2012 Khaled Nazzal, som planerade dådet, i det palestinska tv-programmet ”Palestine This Morning”. Och i somras uppkallade de palestinska myndigheterna en gata i Jenin efter Khaled Nazzal.

Läs hela artikeln om Urban Ahlin i veckans Inblick här!

Livshjälp bättre än dödshjälp

Ruben Agnarsson | 21 nov, 2017

I måndags kom Statens medicinsk-etiska råd, Smer, med en rapport som säger sig ha granskat några av de vanligaste faktaargumenten för och mot dödshjälp i den svenska debatten.

Sedan det visat sig att en hög andel av dödsfallen i Belgien och Holland i dag beror på dödshjälp fokuserar Smers rapport i stor utsträckning istället på Oregon-modellen.

När Smers sakkkunnige Ingemar Engström kommenterar rapporten i Dagens medicin, är det främst argumenten mot dödshjälp som skärskådas.

Förklaringen till denna perspektivförskjutning är enkel. Ingemar Engström, till skillnad från en majoritet av hans läkarkollegor, är nämligen för assisterat självmord.

I Sverige har personer som förespråkar dödshjälp ofta en gräddfil i debatten. Journalistkårens politiska sammanställning får ett tydligt genomslag även i denna sakfråga.

Etikprofessor Torbjörn Tännsjö, som 1990 fick Vänsterpartiet kommunisternas uppdrag att via en ny programförklaring ”rädda det som räddas kan” av kommunistpartiets partiprogram efter Berlinmurens fall, har haft en stort inflytande på den medicinska etiken i Sverige.

Det har även PC Jersild, ledamot i Humanisternas tankesmedja Fri Tanke och tidigare sakkunnig i Smer. Han besökte Nederländerna redan år 1989, det enda land som vid den tidpunkten öppet praktiserade dödshjälp.

Jersild skrev efter sin resa att det nederländska systemet var ”väl genomtänkt och inte kunde avfärdas med ett ytligt fördömande”.

Sedan det visat sig att en hög andel av dödsfallen i Belgien och Holland i dag beror på dödshjälp fokuserar Smers rapport nu i stor utsträckning på Oregonmodellen.

I Smer finns även etikprofessor Nils-Eric Sahlin, som likt Tännsjö och Jersild gett ut böcker på Humanisternas förlag Fri tanke.

Här finns även Barbro Westerholm (L), som öppet förespråkar läkarassisterat självmord, liksom Göran Hermerén, som förespråkar fri forskning på mänskliga embryon.

När socialisterna inom EU för drygt tio år sedan kritiserade José Manuel Barrosos tillsättning av ledamöter i Europakommissionens rådgivande grupp för etisk forskning (EGE), betonade den tyske CDU-politiken Peter Liese att EGE:s sammansättning hittills varit obalanserad, eftersom en majoritet – med ordförande Göran Hermerén som särskilt utpekad – var för en ohämmad frihet när det gäller forskning på mänskliga embryon.

Claphaminstitutets rapport ”Hotet mot värdigheten” från i våras lyfte fram en rad negativa anmärkningar mot den så kallade Oregonmodellen.

  • Det är inte främst sjuka som efterfrågar dödshjälp, utan friska människor som upplever fruktan inför dödsprocessen.
  • Det är inte fysisk smärta som uppges som skäl att söka dödshjälp, utan rädsla för att förlora sitt oberoende och sådant som gör livet meningsfullt. Önskan att inte bli en börda för anhöriga är också ett viktigt, men oroande skäl.
  • Där det finns god palliativ vård minskar efterfrågan på dödshjälp.
  • Oregonmodellen ger inte tillfredsställande skydd för patienter som är psykiskt sjuka eller lider av depression.

Gunnel Larsson har i Inblick beskrivit hur hon och andra handikappade upplever debatten om dödshjälp:

– Vi har sådan gemensam erfarenhet, vi är emot dödshjälp, det hotar våra liv, det är som att sätta kniven mot vår strupe.

Varför kan inte Statens medicinsk-etiska råd och Humanisterna ägna sig åt att diskutera livshjälp istället?

Tillsätt en sexualpolitisk haveriutredning

Ruben Agnarsson | 10 nov, 2017

RFSU och RFSL är Sverige i särklass starkaste sexualpolitiska lobbyorganisationer. Inga annan organisationer har påverkat svensk sexualpolitik mer än dessa. Inga andra organisationer har ett tillnärmelsevis lika stort ansvar för hur den nuvarande sexualpolitiken fungerar.

Denna helt unika ställning har uppnåtts genom att politiska makthavare via RSFU och RFSL har drivit statlig opinionsbildning på entrepenad. Denna tydliga symbios illustreras av att S-minister Åsa Regnér var generalsekreterare för RFSU i drygt fem år. Och att Vänsterpartiets utrikespolitiske talesperson i dag är organisationens förbundsordförande.

När det nu via #MeToo-kampanjen har visat sig att den svenska sexualpolitiken helt och håller har misslyckats, är det därför dags att tillsätta en haveriutredning där RFSU och RFSL – och de politiker som drivit på i samma riktning – ställs till svars.

Sex saker som Johan-Mathias Sommarström ”glömde”

Ruben Agnarsson | 06 nov, 2017

Johan-Mathias Sommarström är Sveriges Radios korrespondent i Mellaönstern.

För två veckor sedan hade han flera solskensreportage i Studio Ett och i Ekot om att Fatah och Hamas förhandlar om en överenskommelse.

Inget nämndes om att fria val inte har hållits i de palestinska områdena på elva år.

Inget nämndes om att 1000-tals Fatah-tjänstemän som sparkade efter valet 2006 fortfarande bär lön utan att göra något – finansierade av omvärldens generösa bidrag.

Inget nämndes om hatpropagandan i Gazas skolor som utmålar judar som ondskefulla.

Inget nämndes om stödet till terrorister och deras familjer, som också möjliggörs av omvärldens generösa bidrag.

Inget nämndes om Hamas uttalade mål att förinta Israel – trots att detta mål upprepades i samband med förhandlingarna med Fatah.

Inget nämndes om raketattackerna från Gaza mot civila mål i Israel, som fortfarande pågår.

Mot bakgrund av denna förnekelse av uppenbar fientlighet: Är det någon som undrar varför det inte är fred i Mellanöstern?