Navigera till koncernens hemsidor
LOGGA IN
Inblicks facebook sida Inblicks Twitter sida
Ruben Agnarssons blogg på Inblick

Kära Vänner

Diana Paduch Abrahamsson | 10 maj, 2017

Härom dagen vann jag ett par löpardojor via en Instagram-tävling och igår fick jag dem på posten. Jag var så nöjd över min bedrift! De var fina dessutom, riktigt starka färger och jag insåg att de skulle göra sig på ett foto. Kortet blev supersnygg och när jag skulle skriva texten till bilden och publicera den på nätet inser jag att detta gör jag för att alla mina vänner ska få se att jag vunnit en tävling. Lite som att jag ger mig själv ett pris till för min vinst. 

Ungefär vid den insikten tog jag bort inlägget. 

"Alla mina vänner” som jag har där på nätet. Ungefär 400 personer följer min Instagram och jag har lite drygt 700 vänner på Facebook. 
Jag tänker spontant på mitt 40-års kalas; Vilket slott ska jag hyra för att hysa alla dessa människor? 

Jag menar 700 är ju ändå en rimlig siffra om jag jämför med sonen som har dubbla mängden vänner på sin fejja. Ja, jag är ju ändå riktigt jordnära jämfört med min man som har över 2000 vänner. (Det är tur att han redan har fyllt 40).

Men det är ju så bra att hålla kontakt med människor den vägen. Ta till exempel Colin i Amerika. Jag kan enkelt skriva ett mess eller en kommentar till honom närhelst jag vill och snabbt få ett svar. Via Facebook kan jag också se vad han gör lite nu och då och det är ju roligt. Det samma gäller dem jag känner från Indien, Spanien och till och med Stockholm. Snabb, enkel, informerande kontakt.

Ganska ofta när jag sitter där och läser vad de gör och skriver några korta kommentarer om hur fina de är på sina kort eller svarar att ”familjen mår bra” så kommer någon av mina söner och tittar på mig samtidigt som de gör en massa ljud som liksom stör ordningen av mina ord som både finns i huvudet och texten framför mig. Efter en liten stund inser jag, och detta har hänt mer än en gång, att mitt barn inte står där för att störa. Nej istället har han faktiskt en riktig fråga eller försöker berätta någonting. När jag vaknar upp ur min internetdimma beror det ofta på att barnet höjt rösten och ropat ”Maaaamma” med en ton som vittnar om att det är en upprepning sedan flera gånger. 

Även om det varierar lite från person till person så tror jag att det finns en risk att man blir oerhört splittrad om man har för många vänner och det i sig riskerar att göra en ytlig. Man kommer liksom aldrig riktigt nära någon och man kan bli ensam mitt i populariteten. Se på dem vi kallar kändisar i vår värld, det är inte sällan man hör om en slags ensamhet, trots allt och alla som händer omkring dem.

Det man bär innerst, närmast hjärtat är kanske inte till för alla men man mår väl av att få hjälp att bära av någon eller kanske några. De man väljer för den uppgiften är oftast inte vem som helst utan någon som ingett förtroende och nog är väl det vad ordet vänskap egentligen står för?!
Oftast behövs det äkta skratt, stort utrymme för tystnad och uppriktig lyhördhet för att en vänskap ska frodas. 

Kanske är inte alla pling i mobilerna, tummar upp här och där, information om att man var så fin på kortet, fakta om vilken väg någon åker på och däremellan alla dessa roliga och tokiga klipp som folk rekommenderar det som bygger äkta vänskap. Det verkar i längden istället göra mig splittrad.

Men ytlig? Knappast! Jag menar, det är väl inte alls ytligt att jaga ”likes” över att jag vunnit en tävling!? Rent tekniskt skulle jag kunna få över 700 likes och kanske någon extra följare. Då kanske jag skulle behöva hyra Skandinavium för mitt 40-års kalas. 

Det känns dock som att det kanske blir lite svårt att hinna mingla med över 700 personer på en kväll. Men om jag gör det räknas även det som en bedrift och det kan jag skriva om på Facebook sedan…

Point taken!  Jag ska nog ta endel internet-tid till att vara närvarande i nuet och vårda mina nära relationer lite extra istället. Mindre kalas är också trevliga och då kan jag hinna krama alla, se dem i ögonen och tacka för att de är mina kära vänner!