Navigera till koncernens hemsidor
LOGGA IN
Inblicks facebook sida Inblicks Twitter sida
Ruben Agnarssons blogg på Inblick

Jag blir rik på det jag gör!

Diana Paduch Abrahamsson | 29 aug, 2017

Vi hör hur vattnet kluckar längs skrovet på båten men förutom att grabben mitt i gruppen sitter och försöker fånga luft och kraft för att fortsätta beskriva det han har på sitt hjärta är det alldeles knäpp tyst.

I salongen är vi ungefär trettio personer och de flesta är fjorton år gamla. Flera av dem är busiga killar som vanligtvis gärna petar lite på grannen, låtsas att man kanske egentligen inte lyssnar eller har lite extraljud för sig. Det är också flera tjejer som gärna vill sitta och göra flätor på varandra eller luta sig på sin väns axel och på så sätt ändå vara en del av dennes värld samtidigt som de försöker lyssna på den som talar på andakten. 

Allteftersom lägret har gått har koncentrationen visserligen ökat då de verkar tycka det som delas på samlingarna är intressant men detta tillfället sitter de alldeles särskilt tysta. Ingen stör någon annan.

Pojken i mitten framför oss är en av konfirmanderna själva och just denna samling är det tillfälle för ungdomarna att utforma en egen andakt så som de själva vill ha den. Killen är en av de busigaste i gruppen, han är den som behövs ropas efter en extra gång, ses efter om han fått med sig det han ombetts, den man mer än en gång fått säga till att nu är det någon annan vi ska lyssna på och han är den som har svårast att få att sitta stilla.

Men nu sitter han helt still. Tårarna rinner ner för kinderna på honom och de glimtar han ger oss från sitt fjortonåriga liv får oss alla att försöka andas obemärkt. Ingen vill inkräkta på stunden för instinktivt förstår alla att det vi nu får lov att dela med honom är från hans allra innersta rum. 

Han berättar om föräldrar som inte funnits för honom, om ett syskon som gått bort, om människor som gett honom nya möjligheter. Han berättar om smärta och glädje och till sist tackar han Gud för sitt liv och uppmuntrar gänget att vända sig till Honom med det de bär på. Att han nu fått erfara att Gud finns och går att lägga av sina bördor hos.

Efteråt går alla, även de tuffaste grabbar varvet förbi honom innan de går upp ur salongen. De ger en klapp, någon en kram och de säger tack med den ärligaste sortens betoning.

Det tar bara några minuter så är ljudnivån ombord uppe i max igen. Ungdomarna tjoar och stimmar, skrattar och pratar. Båten är mycket lyhörd och varenda steg, hopp och förflyttning hörs igenom durken ner i salongen. 
Själv måste jag sitta kvar en stund till och försöka ta in det jag just varit med om. För ännu en gång har jag fått uppleva hur de ungdomar vi seglar med för att berätta om livet och tron för, vänder på steken och berättar för mig.

 Det blir minnen som diamanter i hjärtats skattkista och även om jag inte tjänar pengar på det jag gör så blir jag rik i alla fall!