Navigera till koncernens hemsidor
LOGGA IN
Inblicks facebook sida Inblicks Twitter sida
Ruben Agnarssons blogg på Inblick

Tiotal skolmassakrer har inspirerats av Heavy Metal-band

Ruben Agnarsson | 05 nov, 2015

Hur många skolmassakrer ska Sverige behöva uppleva innan kulturredaktörer på landets ledande dagstidningar ska sluta med sina hyllningsreportage till den vålds- och skolmassakerkultur som sprids via Heavy Metal-band som Rammstein, Marilyn Manson, KMFDM och Slipknot?

Varför blir intolerans, rasism och totalitära våldsideologier helt plötsligt charmiga och lovprisade inslag i samhällsdebatten så fort de framförs via kulturella inslag som musik, teater och video?

Anton LundinOch Anton Lundin Petterssons (och ett tiotal andra skolmördares) favoritband Rammsteins har en sång med texten: ”Du på skolgården, jag är redo att döda”.

Slipknot uppmanar i sin låt ”School wars” elever att ”skjuta ner elaka lärare med automatvapen”.

Om inte detta är rasism, vad är då främlingsfientlighet?

För två veckor sedan föll Ahmed Hassan, 15, och Lavin Eskandar, 20, offer för mördaren Anton Lundin Pettersson på skolan Kronan i Trollhättan. Är Sveriges kulturredaktörer beredda att försvara sina recensioner av Rammstein, Marilyn Manson, KMFDM och Slipknot inför Hassans och Eskandars anhöriga?

Läs hela Inblicks artikel och ​min Nyhetskommentar om just detta här.

Moderaternas nya kläder

Ruben Agnarsson | 21 okt, 2015
HC Andersens klassiska saga ”Kejsarens nya kläder” från år 1837 handlar om en regent som tycker ofantligt mycket om kläder. Kejsaren brydde sig varken om hur soldaterna hade det eller hur det var med teatern, utan all tid ägnades åt att titta i garderoben.
En dag fick hans stad besök av två bedragare som uppgav att de kunde sy de vackraste kläder med en väldigt speciell egenskap: de var osynliga för alla som inte kunde sköta sitt ämbete ordentligt eller som var otillåtet dumma.
Page_233_of_Andersen's_fairy_tales_(Robinson)Kejsaren blev imponerad av tanken att kunna avgöra vilka som inte skötte sitt arbete och som var ointelligenta. Han gav därför både guld och silke till de båda bedragarna, som stoppade allt detta i egen ficka medan de satt vid sina vävstolar och vävde luft ända till sent på kvällarna.
Kejsaren skickade sin redligaste minister för att se hur arbetet fortskred, och när han kom fram tänkte han utan att våga säga det: ”Jag kan ju inte se någonting!”. 
Men istället utbrast han: ”Åh, det är vackert, alldeles utomordentligt vackert!” och gick därefter tillbaka till kejsaren och hyllade det osynliga tygets färger och mönster.

Kejsaren skickade sedan en pålitlig ämbetsman till de båda vävarna, och inte heller han ville erkänna att han var dum eller oduglig i tjänsten och kom därför tillbaka med beskedet till Kejsaren att tyget var utsökt vackert. 
Snart talade hela staden om hur vackert tyget var och när kejsaren med hela sitt hov slutligen skulle inspektera tyget, vågade inte heller han säga som det var: ”Åh, det var mycket vackert. Det har mitt allra högsta bifall”, blev hans omdöme. 
Dagen efter var det procession i staden och alla människor i staden hade en stor förväntan inför att se Kejsarens nya kläder. ”Kejsarens nya kläder är makalösa, vilket vackert släp… så utmärkt det sitter” löd folks kommentarer längs kortegen.
Så bröts förtrollningen av ett litet barn som utbrast: ”Men han har ju ingenting på sig…” Barnets replik viskades vidare i folkskaran och snart ropade alla i korus: ”Han har ingenting på sig…” 
Kejsaren insåg att folket hade rätt, men höll god min till processionens slut och sträckte på sig ytterligare medan kammarherrarna låtsades hålla i släpet som inte fanns.

Page_234_of_Andersen's_fairy_tales_(Robinson)HC Andersens saga lär oss att barn har en förunderlig förmåga att avslöja vuxenvärldens falska argumentation. Det är barnets perspektiv som i blixtbelysning avslöjar såväl samhällets inbillade klädselkod, som makthavare som – i sin iver att ha rätt image – är beredda att lyssna till bedragare som via påhittade berättelser endast skor sig själva.
Att lyfta in barnens perspektiv och behov i dagens familjepolitik avslöjar med all tydlighet vuxenvärldens förljugenhet. Rätten till sin biologiska mamma och pappa och en trygg tillvaro med barnets föräldrar blir inte längre en självklarhet när vuxna uppmanas att endast tänka på sig själva. 
Det finns ett direkt samband mellan de politiska besluten att rycka upp barnen från deras naturliga och biologiska sammanhang  (homoadoptioner) och att placera dem på statliga förvaringsinstitutioner (obligatorisk förskola från 2 år). I båda fallen handlar det uteslutande om vuxnas bekräftelsebehov, bekvämlighet och krav.
Det behövs fortfarande ett barn för att påpeka något som alla kan se men som ingen vågar säga.
 

Elva hot/kränkningar/svordomar på fem korta sms

Ruben Agnarsson | 16 okt, 2015
Alexander Bard vill inte prata med Inblick. Istället för att svara på frågor om sin tid som präst i en satanist-sekt skickar han ett antal hotfulla sms, fyllda med kränkningar och svordomar.

Bard representerar enligt SVT:s Anna Lindman en ”ny religion i Sverige för den moderna människan”.

När SVT säger sig vilja syna hur människor behandlas illa i religiösa sammanhang slipper Bard all granskning, medan Livets ord hamnar bland Moon-rörelsen och Plymouthbröderna.

Att många blivit kränkta, uthängda, trakasserade och förföljda av Bard är ingenting som Anna Lindman bryr sig om, trots att exemplen är grova, många och extremt väldokumenterade.

Hur trovärdig är SVT:s religionsredaktion i jakten på andliga övergrepp när man själv tar ställning för grova och religiöst motiverade kränkningar?


Mellanösternrapportering utan perspektiv

Ruben Agnarsson | 04 okt, 2015
Det är lätt att tappa perspektiven när man läser nyhetsrapporteringen från Mellanöstern. Över ett år efter att Gaza-kriget avslutades fortsätter Ekot i Sveriges Radio att bevaka kriget (se här och här och här).
Även Svenska Dagbladets Catrin Ormestad (som via ​Palestinagrupperna sprider hatpropaganda mot Israel) uppehåller sig kring Gaza-konflikten i sin Mellanösternrapportering.
Att 300.000 nu har dödats i krigets Syrien och att landets regering enligt människorättsorganisationer som Amnesty och Human ​Rights ​Watch, bombar sin egen civilbefolkning och har satt den värsta sortens tortyr i system mot oliktänkande (se här och här och här) får inte proportionerlig uppmärksamhet.
Assad-regimen lärde sig för övrigt tekniker för tortyr och övergrepp av Nazi-förbrytaren Alois Brunner, som i egenskap av Henrich Himmlers närmaste man efter andra världskriget fick beskydd av Syriens diktatur. 
Själva huvudorsaken till att sju miljoner människor tvingats på flykt inom Syrien och anledningen till att ytterligare fyra miljoner flyktingar tvingats lämna landet ​​möts inte alls av ett lika stort intresse som Gaza-kriget i nyhetsrapporteringen. 
Medierna undviker nämligen att beskriva själva orsaken till den flyktingsituation som fångat hela Europas uppmärksamhet: Assads grymma regim och hans oljefatsbombningar av civila.

Försvaret, polisen och låset på ytterdörren

Ruben Agnarsson | 01 sep, 2015
Att hävda att vi ska avskaffa försvaret är lika logiskt som att hävda att vi ska avskaffa polisen eller sluta låsa ytterdörren. Dessa företeelser har alla uppgiften att hålla ordning och reda, stänga ute obehöriga gäster, samt värna och skydda liv och egendom.
Sveriges försvar syftar till att försvara vårt lands gränser och landets befolkning. Det finns ingen aggressiv försvarsretorik bakom den svenska militärens uppgifter. Den svenska polisens och militärens uppgift är att skydda liv, inte i första hand att ta liv.
Att hävda att enbart icke-kristna ska offra sina liv för att försvara vårt land, våra familjer och vår befolkning vid ett fientligt angrepp blir därmed varken logiskt eller trovärdigt.

S nedrustade Sverige!

Ruben Agnarsson | 01 sep, 2015
I debatten om Sveriges försvar hävdar försvarsminister Peter Hultqvist (S) gång på gång att Alliansen under sina åtta år vid makten inte såg det hot som Rysslands upprustning innebar.
Försvarsministern glömmer då att den rödgröna oppositionen så sent som inför riksdagsvalet år 2010 krävde att försvarsanslagen skulle minskas med två (2) miljarder kronor i jämförelse med Alliansens försvarsbudget.
Han glömmer dessutom att socialdemokratiska försvarsministrar som Thage G. Peterson, Björn von Sydow och Leni Björklund har huvudansvaret för de dramatiska nedskärningar av Sveriges försvar som medfört att Sverige idag endast har en tredjedel kvar av den försvarskapacitet som vi hade på 1980-talet. 
Att Alliansen så småningom accepterade den socialdemokratiska försvarsretoriken, fråntar inte Socialdemokraterna huvudansvaret för Sveriges nedrustning. Socialdemokraterna genomförde de största nedskärningarna av försvaret i modern tid, samtidigt som Vladimir Putin kom till makten.

Alf Svenssons varning för anarki

Ruben Agnarsson | 31 aug, 2015
För tio år sedan intervjuade jag den legendariske KD-profilen Alf Svensson, som uttryckte sorg över de pågående familjeexperimenten i Sverige som han menade var hänsynslösa mot barnen. Bakgrunden var riksdagens beslut om att tillåta adoptioner för samkönade par och beslutet att tillåta insemination för lesbiska kvinnor.
- Som politiker vill jag aldrig en gång i framtiden möta ett barn som frågar mig hur jag kunde medverka till att beröva barnet dess biologiska ursprung, sin mamma och sin pappa. Om denna utveckling fortsätter får vi ett kyligare samhälle. Det vi behöver i Sverige är istället mer av närvärme, sade Alf Svensson när jag träffade honom.
Alf SHan var bekymrad över att riksdagen stiftade lagar som bortsåg från barnets önskemål och perspektiv, trots barnrättsorganisationernas högljudda protester.
- Som politiker ser jag som min främsta uppgift att gör allt jag kan för att barn skall få växa upp med sin mamma och pappa. Sedan vet vi att alla mammor och pappor inte fungerar väl. Men generellt vet vi att mellan barn och föräldrar finns det en kravlös kärlek och omtanke som aldrig institutioner kan åstadkomma, fortsatte Alf Svensson.
- Jag skulle under inga omständigheter vilja vara med om att via några knapptryckningar i riksdagen beröva barnen deras biologiska mamma och pappa. Vad skall jag säga till de barn som växer upp och som senare kommer att ställa mig till svars för att jag hade medverkat till att beröva dem deras föräldrar och deras biologiska ursprung.
- Jag vill kunna se dem rakt in i ögonen och säga: ”Jag medverkade inte till detta!”
Alf Svensson menar att det är ett nonsensresonemang att påstå att det är diskriminerande att hävda att de tär bäst för barnen att växa upp med sin mamma och pappa.
- Man måste få kalla en spade för en spade. Börjar vi riva upp detta har vi inga gränser kvar. Och utan gränser får vi anarki.
- Då kommer vi också in på detta med könsneutrala äktenskap. Det handlar också om lesbisk och heterosexuell insemination. Vi anser oss ha rätten att beröva barnen deras biologiska sammanhang. Men här skall ingen kunna säga till Alf Svensson: ”Varför berövade du mig möjligheten till en mamma och pappa, genom det sätt som du tryckte på knapparna i riksdagen?

- Vi vet att många får inte leva med sin ursprungliga mamma och pappa. När detta ändå sker försöker vi efterlikna den ursprungliga och naturliga situationen så långt som möjligt.
Alf Svenssons fråga till det svenska folket var: ”Vart vill ni sätta gränserna?” 
- Det gränslösa landet är detsamma som anarki. Det handlar inte om att vara hård, dömande, men om att vara klar, förklarar han.
- Det finns mycket feghet i dessa frågor. Att tiga är bäst till lags.
För Alf Svensson handlar hans engagemang om att ha omtanke om, visa hänsyn och kärlek till barnen.
- Vi har det ursprung vi har. Och den bästa starten man kan få i livet är tillsammans med sin mamma och sin pappa.

Yttrandefrihet för vissa utvalda

Ruben Agnarsson | 23 jun, 2015
En dokumentär om den norske prästen Börre Knudsen sändes nyligen på Sveriges Television. Programmet sändes ursprungligen i norska NRK endast några månader före det att Börre Knudsen själv avled för knappt ett år sedan.
Dokumentärfilmen, som gjorde succé på norska biografer, tecknar ett varmt porträtt av den norske prästen, som blev ytterst kontroversiell i sitt hemland på grund av de okonventionella metoder han använde för att väcka opinion mot den norska abortlagen.
Knudsens dotter berättar i dokumentären öppenhjärtigt om hur det var att växa upp i en familj som präglats av faderns strider, men sätter även fingret på den ömma punkten: bristen på respekt för yttrandefriheten som exponerades när det omgivande samhället skulle hantera Börre Knudsen.
Bilderna från dokumentären där proabort-aktivister bokstavligen håller handen framför Börre Knudsens mun när han försöker formulera sin abortkritiska hållning, talar sitt tydliga språk.
Knudsen 1Västvärldens yttrandefrihet är nämligen ytterst selektiv. Att Lars Wilks hädar människors tro framställs i det närmaste som charmigt i många medier, medan den som sätter ord på vad som händer i sköljrummen på skandinaviska abortkliniker är dömd till att löpa gatlopp i samma medier.
Pingstpastor Åke Green är vårt svenska exempel, där två domstolar (tingsrätt och hovrätt) dömde Green för hets mot folkgrupp, medan Högsta domstolen friade pingstpastorns predikan mot homosexualitet med hänvisning till att Europadomstolen annars skulle knäppa det svenska domstolsväsendet på näsan.
Knudsen 2Att med kraft försvara yttrandefriheten och samtidigt ha synpunkter på Knudsens och Greens uttryckssätt går alldeles utmärkt. Kristenhetens ambivalenta försvar för de principiella frågorna innebär att man sågade på den gren man själv satt på: nämligen rätten att uttrycka sin trosuppfattning. 
Dokumentären om Börre Knudsen visar att det har sitt pris att utmana tystnadskulturen i samhället. Den visar också att priset blir högre att betala när de som egentligen borde försvara rätten att höja sin röst, inte tar sitt ansvar.

Bonhoeffer om kyrkans relation till staten

Ruben Agnarsson | 24 maj, 2015
I mars kom en svensk översättning av författaren Eric Metaxas biografi om den tyske prästen och motståndsmannen Dietrich Bonhoeffer ut på Libris förlag. Boken, som är en förkortad version av den engelskspråkiga originalutgåvan, handlar om hur teologen och författaren Bonhoeffer på alla sätt försökte motarbeta Adolf Hitler och nazismen, en kamp som till slut kostade Bonhoeffer livet.
Den engelska originalutgåvan – i större grad än den svenska översättningen – beskriver på ett ingående sätt de teologiska och kyrkopolitiska strider som utkämpades inom kyrkan i samband med Hitlers maktövertagande.  Det visade sig nämligen att den anrika lutherska kyrkan i Tyskland var mer än villig att låta sig anpassas till Hitlers ideologi för att bli accepterad och vinna den tyske Führerns gunst. Bonhoeffer blev här en samlande motkraft.

I boken ”Bonhoeffer – Präst, martyr, profet, spion” (den svenska utgåvan har tagit bort ordet ”profet” i underrubriken) ges detaljerade och utförliga beskrivningar av hur den tyska kyrkans ledare – i efterdyningarna av liberalteologins framfart bland tyska teologer – var beredda att helt omdefiniera den kristna tron för att anpassa sig till Tredje rikets nationalsocialism.
Hela det Gamla testamentet avfärdades, alla judiska anknytningar tonades ned och Jesus framställdes istället som en nordisk hjälte, allt för att tillgodose Hitlers antisemitiska ideologi.

Frågan kvarstår ändå som fullständigt obegriplig: Hur kunde kristna präster och lekmän svära trohet till Hitler? Eric Metaxas väldokumenterade biografi om Dietrich Bonhoeffer är en viktig pusselbit för att kunna förstå det ofattbara.
Boken sätter kyrkans väsen och dess relation till staten i välbehövlig blixtbelysning. Inte minst för oss här i Sverige när nu svenska kyrkor håller på att omdefiniera äktenskapet och febrilt börjar famla efter teologiska argument för att underbygga sin nya familje- och samlevnadssyn.
Denna trend har ju ingenting med nya teologiska landvinningar att göra, utan sker som en respons på att politiker och svenska myndigheter har ställt tuffa politiska krav på att präster ska inordna sig i ledet för att slippa löpa gatlopp i statstelevisionen.

Vatikanen erkänner Palestina

Ruben Agnarsson | 14 maj, 2015
Vatikanstaten erkänner Palestina i ett nytt fördrag som förhandlats fram mellan Vatikanstaten och den palestinska myndigheten. Palestiniernas president Mahmud Abbas ska med anledning av avtalet träffa påve Franciskus nu på lördag.
Det var den bilaterala kommissionen mellan Vatikanen och den palestinska myndigheten som träffades i Vatikanen i onsdags och som efter mötet meddelade att de har nått överenskommelse om ett övergripande avtal.
Avtalet ska nu överlämnas till respektive myndigheter för godkännande och för att inom en snar framtid undertecknas, meddelade Vatikanstaten i onsdags.

I en kommuniké skrev Vatikanen att avtalet handlar om ”viktiga aspekter av livet och aktiviteten hos den katolska kyrkan i Palestina”.
Kristna i de palestinska områdena lever under stark press från de muslimska regimerna i Gaza och Västbanken. För att tillåtas leva och verka som kristen är det en viktig förutsättning att man öppet har en starkt kritisk hållning till Israel.
Det är därför ingen tillfällighet att kristna palestinska ledare i december 2009 gav uttryck för tydlig ersättningsteologi i det så kallade Kairos-dokumentet, vars författare uppmanar till sanktioner och bojkott mot Israel.

Ersättningsteologin främjas medan tanken att statens Israels tillblivande är ett resultat av bibliska profetior avfärdas i detta dokument: ”Vi ser i ljuset av den heliga Skrifts läror att löftet om landet inte någonsin var ett tecken för ett politiskt program utan ett förebud för en universell allomfattande frälsning.”
Vatikanstaten har – förutom ett geopolitiskt anspråk på Jerusalem och en tydlig önskan om att spela en politisk roll i området – tagit starka intryck av dessa starkt pressade kristnas formuleringar när man nu erkänner en palestinsk stat.
Det inträffade visar den katolska kyrkans uppenbara sårbarhet när kyrkans ledning ska försöka förena politiska maktambitioner med en trohet mot kyrkans grundläggande trossatser.

Sortin för Ahltin

Ruben Agnarsson | 05 maj, 2015
Peter Ahltin meddelar nu, via en debattartikel i Svenska Dagbladet med högt tonläge, att han hoppar av Kristdemokraterna. Han säger sig vara sviken och bedragen av partiet, i och med att partiets riksting valde Ebba Busch Thor som partiledare. Beslutet innebar enligt Ahltin att hans tolkning av kristdemokratin inte var vägledande när partiledarvalet gjordes.
Ahltin hoppar alltså av partiet för att han inte fick välja partiledare alldeles ensam och för att han inte fick vara ensam uttolkare av vad som är kristdemokratiska värderingar. Det visar på en ganska svag lojalitet mot partiets ideologi, av en person som blev medlem i partiet först när han närmade sig en ålder av 60 år.
I artikeln försvarar Ahltin världens mest liberala abortlag, passar på att hylla Göran Hägglunds era som partiledare och kritiserar samtidigt Ebba Busch Thor för att ha sagt att Kristdemokraterna ligger till höger om övriga riksdagspartier. Han verkar inte tänka på att detta uttalande betyder absolut ingenting, med tanke på den samling långt ut på vänsterkanten som övriga etablerade partier, i symbios med journalistkåren, gjort sig skyldig till i exempelvis samlevnads- och värderingsfrågor.
Ahltin tycks mest vara besviken över att han inte längre kan fungera som överrock åt Kristdemokraternas partiledare. Med tanke på trenden i valresultaten under de senaste riksdagsvalen gör Ebba Busch Thor väl i att inte ge någon notis åt dessa försök till påtryckningar.

När argumenten saknas

Ruben Agnarsson | 22 apr, 2015
– Det är ställt utom fråga att jag gjort mig moraliskt medskyldig till morden på hundratusentals människor. Jag känner mig ångerfull och ödmjuk inför offren. Ni måste avgöra om jag också är skyldig i juridisk mening.
Det sade den före detta SS-mannen Oskar Gröning när rättegången mot honom började i tisdags i Lündeburg, berättar ​Dagens Nyheter.
Överlevande från Auschwitz var med under rättegången och ska vittna om sina upplevelser i förintelselägret.
Erkännandet om ansvaret för morden på hundratusentals människor från den före detta SS-mannen kom dagen efter att medlemmar ur den nynazistiska organisationen nordiska motståndsrörelsen stormade in på en föreläsning om Förintelsen som Mietek Grocher höll på ett gymnasium i Varberg.
Medlemmarna satte sig längst fram och började fotografera publiken och störa föreläsaren. Polis tillkallades och tvingade ut nynazisterna.
Den nordiska motståndsrörelsen förnekar att Förintelsen ägt rum. Inte på grund av brist på bevis, utan på grund av ideologiska skygglappar.
Förintelsen är världens bäst dokumenterade historiska händelse. Överlevande, allmänhet, lägervakter, koncentrationslägerkommendanter, ledande nazi-ideologer har i tiotusental vittnat om och bekräftat vad som hände och på så sätt dokumenterat nazisternas folkmord.
Berättelserna styrks av autentiska dokument, fotografier, filmer och otaliga forskare som sammanställt och bekräftat såväl ideologiska motiv, politisk retorik och historiska händelseförlopp. Trots denna överväldigande bevisföring, vägrar ända den nordiska motståndsrörelsen att erkänna verkligheten. Ideologiska skygglappar tillåter dem inte att se sanningen. 
Genuin ondska går nämligen alltid hand i hand med lögn och leder därmed ofrånkomligen till terror, hot och våld. När bevisen och de intellektuella argumenten är obefintliga, återstår våldet och terrorn för att försöka övertyga.
Det är därför helt meningslöst att argumentera med nynazister. Men det är desto viktigare att inte låta sig skrämmas.

De bortprioriterade barnen

Ruben Agnarsson | 11 apr, 2015
Barn är osynliggjorda, bortprioriterade och övergivna i det svenska samhället. Nej, jag menar inte i den pseudovärld som likt ett mantra hänvisar till ”barnens bästa” i politiska debatter och opinionsbildande retorik. 
Nu pratar jag om i verkligheten. Om hur barnen och deras perspektiv faktiskt behandlas.
Många minderåriga barn i Sverige tvingas acceptera en vardagssituation på sin förskola som inga vuxna överhuvudtaget skulle ​förlika sig med. Vilket fackförbund skulle acceptera stora grupper, högljudd volym, inga raster, få arbetsledare med allmänt kaos som följd, samt 10 timmars arbetsdag?
För många svenska barn mellan ett till tre år är just detta en verklighet.
Även i det kommunistiska Sovjetunionen var det samhällets – inte föräldrarnas – uppgift att ta hand om barnen. När Sovjetimperiet föll, chockades en hel värld av barnens hemska situation på alla statliga barnhem. Ingen i Sovjetimperiet såg - eller tilläts säga - att kejsaren var naken, det vill säga att föräldrarna var betydligt bättre på att ta hand om sina barn än staten.

Många barn i Sverige väljs bort innan de ens föds. Karriär, semesterplaner, sociala skäl, ekonomiska överväganden, påtryckningar från familj, jobb, skola eller pappa, blir viktigare än barnens möjlighet till att födas och att leva. ​Den svenska abortlagen gör att ett barns framtid brutalt väljs bort mer än 35 000 gånger varje år.
Samma bortprioriterade barnperspektiv var vägledande när adoptioner för samkönade par infördes i Sverige. En samlad expertis sade – med hänvisning till barnens bästa – nej till förslaget: Rädda Barnen, Barnombudsmannen, Adoptionscentrum, Socialstyrelsen, Sveriges Psykologförbund, Familjeföreningen för internationell adoption, Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor, Svenska kyrkan, Svenska läkaresällskapet, Kammarrätten i Göteborg, Barnen Framför Allt - Adoptioner, Adopterade koreaners förening, Forum för adopterade och Riksförbundet Barnens Rätt i Samhället (BRIS).

En majoritet av Sveriges politiker – påhejade av vuxna som ville använda barn för att få sitt bekräftelsebehov uppfyllt – fattade ändå detta beslut år 2003, trots att det finns en stor opinion som vill att barn i första hand ska växa upp med sina biologiska föräldrar. I en opinionsundersökning som Världen idag lät göra år 2010 svarade hela 87 procent ja på den frågan.
Trots detta folkliga stöd har debatten nu kidnappats av aggressiva aktivister som inte tvekar att använda odemokratiska metoder för att hålla opinionen som gisslan. För fem år sedan anordnade Svenska Evangeliska Alliansen (SEA) en harmlös affischkampanj i Stockholms tunnelbana där utformningen av affischerna var: Ett rött hjärta med texten: ”Bevara äktenskapet” och ”Mamma, pappa, barn”. En samordnad kampanj anordnades för att riva ned affischerna, vars budskap upplevdes provocerande.

 I Sverige finns den en oskriven lag som säger att det är strikt förbjudet att ifrågasätta både förskolesystemet, abortlagen och adoptioner för samkönade par. Det påminner om när en motion undertecknad av såväl statsminister Hjalmar Branting (S) och högerledaren Arvid Lindman om att inrätta Statens institut för rasbiologi röstades igenom av en enig svensk riksdag år 1921.
Ju tokigare beslut som fattas, desto viktigare är det att alla är överens. 
 

Att leva i nuet

Ruben Agnarsson | 08 apr, 2015
Jordbruksamhället har blivit industrisamhället, som blivit informationssamhället. På några få decennier har den industriella revolutionen ersatts av en informationsrevolution som gjort att utbildning, underhållning, information och medier har fått en allt större betydelse.

Budskapen både konkurrerar och förstärker varandra. Den tid då vi inte utsätts för någon form av påverkan blir allt mer sällsynt. Man kan nästan inte köra bil, laga mat, handla eller löpträna utan att radion, löpsedlarna, musiken, tv:n, google eller wikipedia har ett ord – eller ton – med i spelet.

Den bruttotid som den svenska befolkningen dagligen ägnade åt olika medier förra året var enligt Mediebarometern – som tas fram av Göteborgs universitet – sex timmar och tjugo minuter. Vi använde i genomsnitt två timmar för att surfa på internet, 90 minuter framför tv:n, 80 minuter för att lyssna på radion och en halvtimme för både musik och dagstidningsläsning – varje dag!

Vi vill inte alltid erkänna att vi påverkas av den omgivning vi lever i. I själva verket är vi ofantligt mycket mer influerade av alla de budskap som informationssamhället trycker på oss än vi anar.

Vi kristna menar oss ha världens bästa budskap. Om vi menar allvar med detta anspråk och vill leva i nuet, är det vår skyldighet att ta vara på de stora möjligheter som informationssamhället erbjuder oss.

Ruben Agnarsson
Nyhetschef, Inblick