Navigera till koncernens hemsidor
LOGGA IN
Inblicks facebook sida Inblicks Twitter sida
Ruben Agnarssons blogg på Inblick

Arvet efter Sverre Larsson

Ruben Agnarsson | 08 aug, 2017

v.18-2011_-_Sverre_ReportageI fredags kväll förra veckan gick pingströrelsens medieprofil Sverre Larsson ur tiden. Under nästan två decennier hade vi en nära kontakt, under mina 10 år på Världen idag nästan dagligen. Även när jag började i Kanal 10-sfären förblev han en nära vän och mentor.

Sverre Larsson räddade Dagen, var en nyckelperson vid Världen idags tillkomst och kunde som få andra entusiasmera och skapa engagemang kring mediernas möjligheter när det gäller att fullfölja missionsbefallningen.

Tomrummet efter Sverre Larsson är stort, det arv han lämnar efter sig är först och främst insikten om betydelsen av ett brinnande hjärta för människors frälsning. Och förståelsen att visioner genererar resurser, inte tvärtom.

Här följer ett kapitel ur biografin ”Drängen från Kroken” som jag skrev år 2008 i samband Sverre Larssons 80-årsdag.

 

En tydlig pressröst

Ett ämne som Lewi Pethrus och Sverre Larsson ofta samtalade om var tidningen Dagens redaktionella linje. Behovet av en tydlig profil i tidningen återkommer gång på gång i deras korrespondens. Vid ett tillfälle glimmar det till i Lewi Pethrus ögon med anledning av att redaktionsledningen på Dagen sänt tillbaka en ledare som han skrivit.

Den 5 november 1967 avbördar han sitt hjärta för Sverre Larsson, som egentligen inte hade så mycket med innehållet i tidningen att göra:

Min sista ledare har blivit ett bekymmer för bröderna... De har sänt den tillbaka till mig och vill att jag skall mildra den… Jag är bekymrad för den, tidningen, att den väcker alltför litet uppseende… en försiktighet som skadar tidningens aktualitet. Jag anser att vi inte kan fortsätta på denna väg. Vi måste skärpa oss istället för att av rädsla för att såra samfunden slipa av våra artiklar…

Den 17 november 1967 skrivs ett förstående svar från direktionen på Dagen.

Problemen som du berörde betr. tidningens linje och förmåga till aktualitet ser jag som Du vet mycket allvarliga. Jag hoppas att vi skall finna en gudomlig lösning inom överskådlig tid.

Lewi Pethrus proamerikanska ställning i Vietnamfrågan orsakade en del rabalder, både på Dagens redaktion och i svensk press i övrigt. Föreståndaren i Filadelfia, Willy Säwe, hade till och med tagit avstånd från Pethrus ståndpunkter i en intervju i Året Runt. Den 14 februari år 1968 skriver Lewi Pethrus ett personligt brev från Kalifornien till Sverre Larsson:

Jag förstår att du med stor uppmärksamhet måste följa rabaldret kring min intervju i Året Runt. Utan att undersöka hur mycket av den är vederhäftig tar man avstånd från den och närmast överfaller intervjuobjektet som om han vore den obarmhärtigaste och mest blodtörstiga krigshetsare. Jag undrar om någon av dem som anklagar mig gjort de insatser i barmhärtighetstjänst, som jag har gjort? Vad de tar avstånd från har jag aldrig sagt. Därtill har den man, som jag bevisat det största förtroende jag visat någon människa, insinuerat om min otillräknelighet genom att i detta sammanhang framhålla min ålder. Det är att beröva en människa hennes medborgerliga förtroende…

Här är inte frågan om ställningstagande till någon av sidorna i Vietnam-frågan…

Är månne detta upptakten till den kris som skall frälsa pingstväckelsen från den elaka, högmodiga intellektuella snara som djävulen under senare år så skickligt lagt ut. Det är viktigt att den krisen kommer i tid innan församlingarna hunnit bli genomsyrade av denna för den sanna pingstväckelsen främmande ande, att väckelsens förrädare får med sig allt vad det verkliga väckelsefolket byggt upp.

Tillgivne

Lewi Pethrus

Den 4 februari 1971, diskuterar Sverre Larsson möjligheten att få presstöd. Han ger stort utrymme i brevet för att resonera kring frågan om en tidning som Dagen kan göra sig beroende av staten:

Det är en stor principiell fråga som jag nu vill beröra med några rader och så fort som möjligt erhålla Din uppfattning. Det gäller Strängs utspel angående annonsbeskattningen, och hans erbjudande att hjälpa de tidningar som behöver eventuellt stöd. Det är troligen inte alldeles uteslutet att DAGEN kan komma bland dem som erbjuds statsunderstöd. Men kan vi ta emot det? Kan en tidning som DAGEN göra sig beroende av staten? Det är rätt många som menar att DAGEN nu har sin chans att få ett reellt stöd. Som vi nu har det är DAGEN också beroende. Men av vänner som gillar dess andliga och moraliska inriktning. Om DAGEN får statligt stöd, kan man då befara att våra vänner efter hand drar sig ur ansvaret?

En annan fråga: Om DAGEN som hitintills fört ett ständigt krig mot sådana företeelser som makthavarna omhuldar, kan man inte då riskera att vi en dag står utan stöd? Om vi då under tiden har avhändat oss de resurser som DAGENs vänner ger oss, år efter år, kan ju situationen bli allvarlig. Å andra sidan är ju ett fast belopp lockande, oavsett var det kommer ifrån. Det troligaste är väl att dessa tankar är onödiga – eftersom DAGEN sannolikt blir förbigången. Men om det egendomliga skulle hända, att DAGEN kommer i fråga, hur gör vi då? Jag har inte talat med någon om detta, ville först höra Dina synpunkter…

Din förbundne

Sverre Larsson

Svaret från Lewi Pethrus om presstödet skrivs i Kalifornien den 19 februari 1971.

Käre Sverre. Jesu frid!

Du har skrivit och rådfrågat mig angående understöd till tidningar i den händelse vi skulle erbjudas sådant för Dagen.

Jag tror att det vore mycket riskfyllt. Dels förlorar vi troligen härigenom det stöd vi har från vännerna och dels blir vi bundna. De kommer naturligtvis att säga att de inte kommer att blanda sig i vad tidningarna säger. Det blir detsamma som med Radio och TV. Där är ingen inblandning från regeringens sida, säger man, men de som sköter de företagen vet hur regeringen vill ha det och sköter dem därefter.

Vi kanske inte behöver bekymra oss, ty troligen får vi inget erbjudande i den vägen. Det kanske blir så att de som vill ha understöd får söka. Då får vi tillfälle att ta ståndpunkt. Det enda vi kan göra är att vänta och se…

Din förbundne

Lewi Pethrus

Den 20 april 1973, då Lewi Pethrus nyss hade fyllt 89 år, uttrycker han återigen sin vånda över tidningen Dagens försiktiga redaktionella linje. Anledningen är att redaktionen hade kontaktat honom angående en regeringsanställd vid namn Sven Sellegren som dessutom var medlem i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, som hade sökt upp redaktionen och framfört synpunkten ”att det är oklokt att angripa regeringen”, som under den här tiden var ledd av statsminister Olof Palme.

Lewi Pethrus citerar för Sverre Larsson ur det svarsbrev han skrivit till redaktionen:

Jag kan föreställa mig att det är två eller tre saker, som för vårt vidkommande är i farozonen. Det ena är tidningsstödet, som vi kan mista, det andra är de statliga understöd vi får för våra sociala företag, det tredje är den orden som man enligt ärkebiskopen håller på att förbereda för mitt vidkommande.

Detta är naturligtvis en frestelse – att för snöd vinnings skull pruta på sanningen.

Jag inser mycket väl vilket förlust det skulle vara att förlora presstödet, men Dagen existerade 25 år utan presstöd, och jag tror att det är möjligt 25 år till för den som tror på Gud. Och utan denna tro bakom sin existens har Dagen ingen uppgift.

Vårt arbete bland alkoholister och deras familjer har vi bedrivit i Stockholm i 50 år utan statsunderstöd och jag tror, att i tro på Gud kan det bedrivas i femtio år till utan statsunderstöd.

Och vad det beträffar en orden till mig har det ingen betydelse. Jag tror inte att den skulle öka mitt förtroende. Det bygger på helt andra grunder.

Förresten vet jag inte om det skulle passa med ett statligt äretecken på mitt bröst. Den orden min Herre fick var ett kors och hans bästa tjänare har blivit ärade med ett bål eller en halshuggning. Och mig vill de degradera med en orden för att jag förtiger sanningen om vår regering.

Jag tror inte att jag faller för erbjudandet även om Sellegren får tala med mig personligen.

Den förtroendefulla relationen mellan de två fick konsekvenser långt efter Lewi Pethrus död. Sverre beskriver själv vilken betydelse vänskapen fick:

”Jag fick en unik vänskap med Lewi Pethrus och efter hans död tänkte jag alltid: hur skulle LP ha gjort? Han tyckte kanske ibland att jag var lite väl sparsam. Vid ett tillfälle sade han: `Det är ett fel med dig. Och det är att du ska ha varenda affär vattentät´. Sedan slog han näven hårt i ovansidan av instrumentpanelen, när vi var på väg ut med bil till Solna för att titta på en tomt att köpa.

Det blev inget köp. Jag ville inte skuldsätta oss igen, jag avskydde skulder. På den där tomten som vi hade erbjudande om att köpa byggdes det senare ett kontorshus som jag ser varje gång jag åker förbi – då kommer jag ihåg den här händelsen.

Jag påpekade att vi inte hade pengar. Så här i efterskott står det klart att hans bedömning var mycket mer riktig än min. Jag var rädd för att skuldsätta mig personligen, men ännu mer rädd för att skuldsätta pingströrelsen, vilket hade skett tidigare. När vi var skuldfria några år senare och hade pengar på banken, köpte vi tomten på Stora Essingen. Då hade vi 10 miljoner på kontot så att vi kunde betala tomten kontant.

Jag lärde mig mycket av Lewi Pethrus. Han var väldigt artig och förekommande som människa. Vid middagar med medarbetare, såg han alltid till att öppna dörren för den som var med, han gick aldrig först in i en hiss eller genom en dörr. När man hade varit på besök hos honom gick han alltid ut på trappan, stod kvar och vinkade till dess att man åkt iväg.

Det var helt enkelt stil på honom. Där hade vi andra mycket att lära. Vi uppträder ofta lite klumpigt och oaktsamt. På expeditionen kom han alltid ut och hämtade besökaren och följde med ut till dörren när han gick. Det är en sida som det inte officiellt talas så mycket om, men en väldigt vacker sida. Det är något som förekommer hos en del stora ledare.”

I september 1974 dog Lewi Pethrus, 90 år gammal. Det omdöme som Sverre Larsson fortfarande bär med sig och som han kanske är mest tacksam för än i dag, är orden från Lewi Pethrus, på den legendariske pingstledarens dödsbädd: ”Tack för vad du har gjort för Dagen.”

Under Lewi Pethrus sista år fick Sverre ibland höra påståendet att pingströrelsens medieverksamhet skulle tyna bort i samband med pingstpionjärens bortgång. Han svarade aldrig på påståendet, utan arbetade istället oförtrutet vidare.

Tjugo år efter Lewi Pethrus död hade Dagengruppen vuxit till det största kristna medieföretaget i norra Europa, med både tidningar, tv, radio och kristen förlagsverksamhet. Dessutom fanns de vinstgivande dotterbolagen, finansbolaget Samspar och Mösseberg kurort inom vårdsektorn. Själva plattformen och förtroendet för hela denna expansiva verksamhet erhölls i och med den framgångsrika räddningsaktionen i mitten av 1960-talet.

I slutet av sin bok Igår, idag, imorgon från 1980 resonerar Sverre Larsson om hur det ska gå för Dagengruppen i framtiden. Han menar att två saker är helt avgörande. Han skriver:

För det första tidningarnas redaktionella inriktning. Om t ex Dagen skulle falla för frestelsen att försöka likna alla andra tidningar med krav på hög allmän nyhetsbevakning etc., då kommer den inte att överleva. Inte heller om den tar som sin uppgift att försöka jaga skandaler. Till ingetdera kommer det att finnas resurser att sätta in i tillräckligt stor utsträckning för att tidningen ska bli konkurrenskraftig. Det fyller heller inte något behov. Radio och TV har ofta förmedlat viktiga nyheter flera gånger innan tidningarna kommer i tryck. Att jaga skandaler har dessutom alltför många tidningar redan gått in för.

Däremot är jag övertygad om att redaktör Harry Hjörne på Göteborgs-Posten hade rätt när han sade att Dagen har sina ”speciella jaktmarker”, så som att kommentera nyheter utifrån en specifik kristen synvinkel. Att fästa uppmärksamheten på de svåra sociala problemen hör bl.a. till våra tidningars betydelsefulla mission. Kristna nyheter från hela världen torde också vara av stort intresse för vår läsekrets.

Framför allt är det dock våra tidningars uppgift att aktivt delta i kampen mellan kristen livsåskådning och ateism och sätta Sveriges ödesfrågor i fokus…

Han skriver om att kristna journalister och redaktörer i lika stor grad som pastorer och predikanter är beroende av Guds ledning för det budskap som de ska förmedla och påminner om att förkunnare ofta tillbringar tid i bön innan ett budskap förs fram.

Den andra saken som Sverre menade kommer att avgöra Dagengruppens framtid är vilka strömningar som de unga följer:

Den äldre generationen i pingstväckelsen påverkades genom förkunnelsen så att man kombinerade andeupplevelsen och det övernaturliga med den praktiska handlingens kristendom...

Den generation som hade närkontakt med pionjärerna och som under deras ledning fick vara med om en spännande uppbyggnadsperiod sätter naturligtvis stort värde på det som vunnits. Det avgörande blir nu hur de helt unga som saknar denna närkontakt upplever situationen. Är det möjligen så att varje generation måste börja om från början för att kunna se värdet i det man har?