Navigera till koncernens hemsidor
LOGGA IN
Inblicks facebook sida Inblicks Twitter sida
Ruben Agnarssons blogg på Inblick

Livshjälp bättre än dödshjälp

Ruben Agnarsson | 21 nov, 2017

I måndags kom Statens medicinsk-etiska råd, Smer, med en rapport som säger sig ha granskat några av de vanligaste faktaargumenten för och mot dödshjälp i den svenska debatten.

Sedan det visat sig att en hög andel av dödsfallen i Belgien och Holland i dag beror på dödshjälp fokuserar Smers rapport i stor utsträckning istället på Oregon-modellen.

När Smers sakkkunnige Ingemar Engström kommenterar rapporten i Dagens medicin, är det främst argumenten mot dödshjälp som skärskådas.

Förklaringen till denna perspektivförskjutning är enkel. Ingemar Engström, till skillnad från en majoritet av hans läkarkollegor, är nämligen för assisterat självmord.

I Sverige har personer som förespråkar dödshjälp ofta en gräddfil i debatten. Journalistkårens politiska sammanställning får ett tydligt genomslag även i denna sakfråga.

Etikprofessor Torbjörn Tännsjö, som 1990 fick Vänsterpartiet kommunisternas uppdrag att via en ny programförklaring ”rädda det som räddas kan” av kommunistpartiets partiprogram efter Berlinmurens fall, har haft en stort inflytande på den medicinska etiken i Sverige.

Det har även PC Jersild, ledamot i Humanisternas tankesmedja Fri Tanke och tidigare sakkunnig i Smer. Han besökte Nederländerna redan år 1989, det enda land som vid den tidpunkten öppet praktiserade dödshjälp.

Jersild skrev efter sin resa att det nederländska systemet var ”väl genomtänkt och inte kunde avfärdas med ett ytligt fördömande”.

Sedan det visat sig att en hög andel av dödsfallen i Belgien och Holland i dag beror på dödshjälp fokuserar Smers rapport nu i stor utsträckning på Oregonmodellen.

I Smer finns även etikprofessor Nils-Eric Sahlin, som likt Tännsjö och Jersild gett ut böcker på Humanisternas förlag Fri tanke.

Här finns även Barbro Westerholm (L), som öppet förespråkar läkarassisterat självmord, liksom Göran Hermerén, som förespråkar fri forskning på mänskliga embryon.

När socialisterna inom EU för drygt tio år sedan kritiserade José Manuel Barrosos tillsättning av ledamöter i Europakommissionens rådgivande grupp för etisk forskning (EGE), betonade den tyske CDU-politiken Peter Liese att EGE:s sammansättning hittills varit obalanserad, eftersom en majoritet – med ordförande Göran Hermerén som särskilt utpekad – var för en ohämmad frihet när det gäller forskning på mänskliga embryon.

Claphaminstitutets rapport ”Hotet mot värdigheten” från i våras lyfte fram en rad negativa anmärkningar mot den så kallade Oregonmodellen.

  • Det är inte främst sjuka som efterfrågar dödshjälp, utan friska människor som upplever fruktan inför dödsprocessen.
  • Det är inte fysisk smärta som uppges som skäl att söka dödshjälp, utan rädsla för att förlora sitt oberoende och sådant som gör livet meningsfullt. Önskan att inte bli en börda för anhöriga är också ett viktigt, men oroande skäl.
  • Där det finns god palliativ vård minskar efterfrågan på dödshjälp.
  • Oregonmodellen ger inte tillfredsställande skydd för patienter som är psykiskt sjuka eller lider av depression.

Gunnel Larsson har i Inblick beskrivit hur hon och andra handikappade upplever debatten om dödshjälp:

– Vi har sådan gemensam erfarenhet, vi är emot dödshjälp, det hotar våra liv, det är som att sätta kniven mot vår strupe.

Varför kan inte Statens medicinsk-etiska råd och Humanisterna ägna sig åt att diskutera livshjälp istället?