Navigera till koncernens hemsidor
LOGGA IN
Inblicks facebook sida Inblicks Twitter sida

Sommarnummer av Inblick i Trons Värld!


Sommar​säsongen för alltid med sig en massa tillfällen att dela med sig ​av den kristna tron. ​Varför inte med hjälp av en tidning? Innehåller ​åtta ​goa livsberättelser, samt skriver om hur du kan få en relation med Gud.

Inblick i Trons Värld ​är gott hjälpmedel till att nå utanför kyrkväggarna med evangeliet. ​Tidningen ​ges ut fyra gånger per år och är specialdesignat för evangelisation med några av de bästa vittnesbörden från Nyhetstidningen Inblick. Det är en skatt med härliga berättelser om hur Jesus berör människor med sin kärlek och sen frälser, helar och upprättar. Beställ era tidningar redan idag. 

Gå vidare till beställning


Provläs Inblick i Trons Värld


Här kan du provbläddra i det senaste numret och i övriga tillgängliga utgåvor av Inblick i Trons Värld. Vissa nummer är utformade för specifika målgrupper, men alla pekar tydligt på Jesus.  Det finns tidsangivelse på framsidan, men innehållet är tidslöst och evangeliet om Jesus är alltid lika aktuellt.

Klicka på bilden av tidningen så kan du provläsa innehållet. ​Återvänd sedan till denna sida för att kunna gå vidare till beställningsformuläret!
 

ITV sommar 2019_framsida_hemsida

Sommar 2019

Nu finns sommarnumret av Inblick i Trons Värld ​tillgängligt. Tidningen är ett utmärkt hjälpmedel i evangelisationen för församlingar och enskilda kristna som vill nå ut med de goda nyheterna om Jesus Kristus.

Tidningen är fylld med fräscha vittnesbörd från vanliga människor som berättar om hur Gud har förvandlat deras liv. Linda som var arg på Gud och Kjell som hittade en inre styrka är bara två exempel.

16 sidor, vikt 60 gram



      


ITV_påsk_2019 Framsida

Påsk 2019

Nu finns påsknumret av Inblick i Trons Värld ute, som ett utmärkt hjälpmedel i evangelisationen för församlingar och enskilda kristna som vill nå ut med de goda nyheterna om Jesus Kristus. Tidningen är fylld med fräscha vittnesbörd från vanliga människor som berättar om hur Gud har förvandlat deras liv. Camilla som försökte meditera men fann Gud och Jonathan som blev fri från hat och aggressivitet är bara två exempel.
20 sidor, vikt 75 gram




      

ITV_jul_2018 Framsida hemsida

Jul 2018

I det här julnumret av Inblick i Trons Värld kan du läsa nio livsberättelser som pekar på julfirandets  centralperson, Jesus. Detta kompletterat med utdrag ur julevangeliet en sida om hur man blir frälst.
20 sidor, vikt 75 gram

ITV_sommar_2018 Framsida​ Sommar 2018

I det här vårnumret av Inblick i  Trons Värld kan du läsa ​tolv livsberättelser som pekar på Jesus. 
​24 sidor, vikt 90 gram

ITV vår 2018_framsida

​Vår 2018

I det här vårnumret av Inblick i Trons Värld kan du läsa ​åtta livsberättelser som pekar på Jesus. 
​16 sidor, vikt 60 gram
ITV nr 3_2014 - FRAMSIDA - Webb

Från Islam till Jesus

Vittnesbörd från muslimer som funnit Jesus. Åtta olika vittnesbörd och en artikel som bra beskriver skillnaden mellan islam och den kristna tron.
16 sidor, vikt 60 gram


      

ITV nr 2 sommar 2017_framsida hemsidaSommar 2017

I det här sommarnumret av Inblick i Trons Värld kan du läsa Jerusalemsångaren Ulf Christianssons, Anita Barkers och ​tio andra livsberättelser som pekar på Jesus. 
Extra tjockt nummer med 28 sidor, vikt 105 gram

22 aug, 2019
02 aug, 2019

"Jag har ärvt såren från Förintelsen"

Monika Ekström | 24 jan , 2019
Charlotte Eriksson Appels mamma, Dora Antonsson, överlevde Förintelsen. I maj fyller Dora 93 år. Hon bor på det judiska hemmet i Stockholm. Av den närmsta släkten var det bara Dora och hennes storasyster Anci som överlevde. – Vi har inget bakom oss att luta oss mot. Det är en märklig känsla. Det är som ett tomrum, jag saknar något. Vi kan bara blicka framåt, berättar dottern Charlotte Eriksson Appel för Inblick inför Förintelsens minnesdag.
Jag_har_arvt_saren_fran_Forintelsen
Dora Antonsson, född Appel, bodde med sin familj i Transsylvanien i Rumänien innan kriget. Hon deporterades från Sighet till Auschwitz. Efter en tid skickades hon och hennes syster vidare till olika koncentrationsläger och hamnade slutligen i koncentrationslägret i Bergen Belsen. Det var bara de två som överlevde av en stor familj med sju syskon. 
Några släktingar hade flytt från Rumänien innan kriget och undkom på det sättet. 
– De hann ta sig där ifrån. Några åkte till Uruguay och några åkte till dåvarande Palestina, berättar Charlotte. 
Trots att Dora hade oddsen emot sig är det hon som blivit äldst.
– Ingen trodde att hon skulle bli så gammal, fortsätter Charlotte.
När befrielsen kom var Dora väldigt sjuk.
– Min mamma var mer sjuk än levande när de befriades. Hon befriades från Bergen Belsen, men då var hon inte kontaktbar.
Det var de vita bussarna som transporterade den mycket sjuka Dora och hennes syster till ett konvalescenthem i Sigtuna, utanför Stockholm. 
– Min moster kravlade sig ur sin säng och la sig på golvet bredvid min mammas säng. Min moster har alltid varit den starkare av dem.

Ett mirakel

På grund av Förintelsen har Dora haft många psykiska och kroppsliga besvär genom hela livet och ätit mycket mediciner. 
– Vi trodde alltid att det var hon som skulle gå bort först. Det är ett mirakel att hon finns kvar. 
Sedan Dora var i 85-årsåldern har hon bott på det judiska hemmet och det har gjort henne gott. 
– Jag tror att det fina omhändertagandet med judiska traditioner och mötet med sina judiska vänner är det som har gjort att hon har klarat sig.
Dora var 19 år när hon kom till Sverige. Efter tiden på konvalescenthemmet gifte hon sig med en dalmas och flyttade till Leksand. Systern gifte sig och bodde kvar i Stockholm. Båda fick två barn. Även om avstånden var stora höll familjerna ihop.
– Min mamma och moster var jättetighta eftersom det var de två som överlevde. Vi var som en enhet, vi hade bara varandra. 
– Det var som om jag hade två mammor ibland. Båda la sig i allting och hade åsikter. 
När Lotta började skolan pratade klasskompisarna om sina mor- och farföräldrar och hon började fundera var hennes fanns någonstans. 
– Min bästa vän bodde hos sin mormor och morfar och jag hade ingen mormor och morfar. Jag önskade att jag också hade mor- och farföräldrar. 
Att Dora och hennes syster överlevde tror Lotta beror på att de hade varandra, men också att det handlade om tillfälligheter.
– Min mamma sa att hon var nära döden vid tre tillfällen. 
Omständigheter gjorde att hon kom undan varje gång. 
– När de klätt av sig blev det kaos så hon kunde ta till sig något klädesplagg och försvinna in i mängden. Det var sådana saker som kunde hända. 

Inga svar

Att släkten mördats och den nybildade familjen i Sverige bara bestod av åtta personer har påverkat Charlotte på många olika sätt.
– Överhuvudtaget kändes det tomt. Det var bara vi. 
När andra pratar om släktforskning eller sjukdomar i släkten har Lotta inga svar. 
– Hur ska jag veta, tänker jag? Jag har ingen aning om genetiska anlag eller vad vi har i våran släkt. 
– Det där kommer över mig lite då och då, att vi har inget bakåt i tiden. Vi har inget bakom oss att luta oss mot. Det är en märklig känsla. Det är som ett tomrum, man saknar något. Vi kan bara blicka framåt. 
Charlotte jämför det med de som är adopterade och letar efter sina föräldrar. 
– De pratar om när man träffats så blir man hel. Jag har lite foton och berättelser, men det är allt. 
Hon känner en sorg över det och drar också paralleller till när någons hus brinner upp.
– Då måste man lämna allt och flytta till något nytt och då handlar det bara om saker. Men här  handlar det istället om andra människor och traditioner. 
– Jag skulle vilja ha lärt känna människor som jag bara hört talas om. Jag har bara namnen på dem. 
För Charlotte var det viktigt att få en stor familj. Hon har fyra barn och är mån om att träffa dem ofta. 
– Det handlar om att återskapa en familj. Det var så många vi miste i Förintelsen och jag ville ge min mamma många barnbarn. 

Inget nummer

Lotta som utbildade sig till psykolog tror att yrkesvalet påverkades av hennes bakgrund. 
– Ibland skojar jag med min bror som är jurist och säger att han är åklagare för att han skulle försvara mamma och jag är psykolog för att jag skulle förstå henne. 
– Mamma pratade inte om vad hon varit med om. Hon hade inte heller det här numret tatuerat som andra hade. 
– Jag frågade henne varför hon inte hade något nummer. På slutet hade det gått så fort att de inte haft tid att göra något nummer. 
När Charlotte var tio år tog Dora med henne med till Israel. Där fanns mammans tre mostrar och kusiner till Dora. 
– Vi blev så otroligt välkomnade. Jag fick en utökad familj och fick träffa släktingar. De tyckte att vi barn var som mirakler, eftersom mamma hade överlevet kriget. Det var en sådan otrolig glädje. 
– De blev väldigt viktiga, mostrarna och jag försökte skapa relationer till alla.
Lotta kände sig hemma i Israel och ville lära sig språket. Efter gymnasiet åkte hon därför dit igen. Hon arbetade på en kibbutz och bodde hos en av sin mammas kusiner. Hon blev som en extramamma och hennes döttrar som systrar. Det fanns tankar på att stanna kvar, men familjen i Sverige drog henne tillbaka hem., 
– Min mamma blev väldigt sjuk och ville självklart att jag skulle komma hem. Det var dubbelt, dels älskade jag att vara i Israel, dels saknade jag familjen i Sverige. 

Hittade inte sig själv

Väl hemma i Sverige hamnade Charlotte i en depression för hon visste inte vem hon var. 
– Jag hittade inte mig själv och kände mig så vilsen.
Mycket av vilsenheten handlade om den dubbla identiteten och längtan tillbaka till Israel. Det var lättare att vara judinna i Israel. 
– När man är i Israel så kan man bara vara. Sabbaten är en helig dag och då är man ledig, samma sak med högtiderna. I Sverige ska man utmärka sig och ta extra ledigt.
– För att behålla den judiska känslan måste man hålla på de judiska traditionerna. Det är de som binder oss samman. 
– Jag tycker det är svårt att vara judinna i Sverige. Ibland vet man inte vad är det att vara jude, om det är en kulturell sak eller om det är religion. Det är så mycket på samma gång. 
Väl hemma i Sverige flyttade Charlotte till sin moster i Stockholm, skaffade sedan en egen lägenhet och skapade ett eget liv. Så småningom gick depressionen över, utan någon professionell hjälp. Det handlade om att hitta sig själv och hur hon skulle leva. 
– Jag har alltid haft en längtan att flytta till Israel, men skaffat man och barn här hemma i Sverige. Jag fortsätter att åka dit och hälsa på släkt och resa runt så ofta jag kan. 
Minst vart femte år åker hon tillbaka till Israel, senast var i november förra året. 
– Det är som en nostalgitripp att få återuppleva allt igen. Det är helt fantastiskt att träffa släkten, värmen, maten, språket och gå på marknaden.
Vart Charlotte än har bott i Sverige så har hon letat upp judiska församlingar på grund av tillhörigheten. 
– Det finns så mycket hat gentemot judar här.
Redan i sjunde klass fick Lotta uppleva hatet. Hon hade en knapp från Sverige-Israelförbundet på sig. 
– Jag gick upp för en trappa. Det kom en man och tog tag i mig. Han var så otroligt aggressiv och hotfull och sa något som: "att den där ska du ta av dig" och något elakt om Israel.
Charlotte som blev helt chockad visste inte vad hon skulle svara. 
– Jag mötte det här hatet, det blev så chockartat för mig. Sedan förstod jag att jag måste vara försiktig. 
I tonåren drömde Charlotte om att bli psykolog, tankar som återkommit sedan Israel. Hon ville hjälpa människor. 
– Omedvetet tror jag att det handlade om min mamma och om att förstå. Det fanns så mycket som man behövde förstå.
– Både hur människor fungerar och hur det här med Förintelsen har påverkat oss. Men också hur det kunde bli så. Är vi goda eller onda? Hur blir vi så onda? Hur är det möjligt?
På de frågorna har Charlotte inte något svar, utan tror att det är många som brottas med dem.

Bar på en skam 

Ju äldre Lotta blir desto mer förstår hon sin mamma. 
– Hon har alltid burit på en skam för att hon inte kunde läsa och skriva, och en skuld över att ha överlevt Förintelsen. Hon lärde sig läsa och skriva, men hon bar alltid skulden och skammen. 
– Jag vet att jag berömde henne många gånger för det, men skammen fanns ändå där. Jag har respekt för henne och beundrar hennes styrka. Hon är min idol. 
Charlotte tror också att hon påverkats känslomässigt av det mamman var med om.
– Det här med Förintelsen tror jag att jag ärvt såren av. Jag upptäcker att jag reagerar otroligt starkt i vissa situationer som vid orättvisor eller mobbning. 
Charlotte kan känna en enorm skräck när det dyker upp hat som kan kopplas till Förintelsen, till exempel när det är demonstrationer emot Israel på gatorna i Göteborg. 
– Om jag ska gå från jobbet och hör en sådan demonstration blir jag alldeles kall inombords och jag blir rädd. 
– Jag bara tittar ner i backen och gör mig så liten som möjligt och vill bara försvinna.
– Jag har den här rädslan att samma sak ska hända mig. De här tecknen som man berättade om innan Förintelsen och som jag också kan se idag föder en rädsla. 
Hon kan komma hem till sin man och säga ” Vi kan inte bo kvar här.”
När hennes son följde modet och rakade av sig håret reagerade Charlotte väldigt starkt och ifrågasatte vad han gjorde. 
– Jag blev helt hysterisk och sa ”Du får absolut inte hälsa på min mamma när du ser ut så där. Det klarar inte hon."
Maken och de andra barnen försökte lugna henne. Hon hade inte reagerat på att dotterns pojkvän inte hade något hår.
– Det är sådana saker som jag kan råka ut för, som jag överreagerar känslomässigt på. 

Med modersmjölken

När Lotta ser nazister marscherar i Göteborg reagerar hon på samma sätt. En dag när hon skulle skjutsa hem sitt barnbarn hamnade hon i en bilkö för att nazisterna skulle gå över gatan. 
– Då tänkte jag att det här är inte sant, är jag med om detta? 
– Visst har jag det med mig. Jag har det i blodet. Jag fick det med modersmjölken. 
När det var brandattentat mot synagogan blev hon rädd för att gå dit.
– Då vågade jag inte gå till synagogan. Jag deltar inte i några manifestationer eller så.
Hon deltar inte längre på Chanukafirandet på Götaplatsen och undviker folksamlingar. 
När hon kommer på utsatta plaster kommer frågan upp i tanken om det skulle bli ett attentat där. 
– Jag blir vaksam när jag kommer till stora flygplatser som till exempel i Istanbul eller Paris. 
Sin rädsla hanterar hon genom att prata och maken försöker lugna henne. 
– Min man försöker normalisera det hela. Vi pratar ibland om vad som behöver hända för att vi faktiskt ska flytta.
– Hur mycket ska hända i vårt land innan det är dags att ge sig av. Så är det idag, många flyttar till Israel. Än så länge har jag valt att stanna kvar. Jag åker dit och hälsar på. 
Lotta utbildade sig till psykolog med ambitionen att kunna hjälpa andra, något hon gör idag.
– Jag hjälper andra, men inte utifrån det judiska perspektivet. Vi har många invandrare i Sverige och jag har lätt att skapa relationer med dem. 
– Jag kan förstå känslan de har när de kommer till Sverige och har lämnat allt. Jag förstår det här med att börja om och svårigheterna med att komma till ett nytt land. 
– Jag har lite av samma kultur i mig, att ha starka familjeband, även om vi inte har samma religion. Det är inte den vi pratar om utan känslan, ensamheten och utsattheten. 
MONIKA EKSTRÖM