Micael och Maria Nilsson bor i Borås där Micael arbetar som pastor och Maria är arbetsterapeut. De träffades när de var riktigt unga och gifte sig när Micael var 19 och Maria 20 år.
– Det fanns en och annan som försökte tala oss till rätta eller åtminstone försäkra sig om att vi visste vad vi gjorde. För mig som vuxit upp i ett hem där bomber briserade i form av ständiga konflikter och där svek och alkohol till slut ledde till att familjen gick sönder, var det ingen självklarhet att få leva i ett fungerande äktenskap, säger Micael.
Paret fick också barn tidigt och Micael var bara 23 år gammal när han blev föreståndare för sin första församling
– Faktum är att jag under vigseln aldrig lovade att älska Maria i nöd och lust. Det var min blivande svärfar som var vigselförrättare och när han kom till det avsnittet blev han så tagen att han glömde av sig lite grand, så att de formuleringarna inte kom med. Men jag har lovat att älska Maria i nöd och lust många gånger ändå.

Akut till hjärtintensiven

I nöd och lust har det blivit.
– De flesta dagarna har varit vanliga dagar. Många gånger handlar det mer om räkningar och kattlådor än romantiska kvällar framför brasan, men efter 35 år älskar jag fortfarande min hustru lika mycket.
Flera gånger har äktenskapet stått inför kriser. För tolv år sedan blev Micael allvarligt sjuk.
– Micael blev trött och tröttheten höll i sig. Pastorsjobbet är krävande och först tänkte vi inte så mycket på det. Men en hälsokontroll visade att det var allvarligt. Micael hade hjärtsvikt och hamnade akut på hjärtintensiven där han fick genomgå en rad behandlingar.
– Jag trodde nästan att jag skulle förlora Micael. Det tog flera år och många sjukhusbesök innan det stod klart att behandlingen hade hjälpt bra och att vi skulle få fortsätta leva tillsammans, berättar Maria.

Världen rasar samman

Den allra största krisen i parets liv kom i mars 2009. Micaels och Marias äldsta son Johan var 22 år gammal och studerade till läkare i Göteborg.
– Johan var alltid en solstråle, full av upptåg. Han levde sin dröm och hade många framtidsplaner. När vi pratade med honom i telefon sade han att han var glad över att den sista tentan hade gått bra. Tillsammans med en kompis skulle han gå på gudstjänst i kyrkan. Han planerade en resa till London, för pengar han skulle få tillbaka på skatten. Allt verkade vara som det skulle. Men det samtalet skulle bli vårt sista, berättar Maria.
Några dagar senare, fredagen den 27 mars, fick Micael och Maria ett telefonsamtal från sin dotter. Johans vänner hade hört av sig till henne och undrat var Johan var. Han hade inte varit i skolan på flera dagar och de kunde inte få kontakt med honom.
– Vi inser direkt att något är fel. Vi sätter oss i bilen och kör mot Göteborg, samtidigt som vår dotter försöker få tag på en vaktmästare som kan öppna dörren till Johans lägenhet. I telefonen hör vi vaktmästaren öppna dörren, vi hör vår dotter ropa ut sin förtvivlan när hon hittar sin storebror död. Och vår värld rasar samman.
– Vi förstår ingenting. Hur kan han vara död? Han som var så levande.

Brasklapp gav svar

Maria beskriver det första dygnet som overkligt. Det kändes som att hon drömde, att allt bara var en mardröm.
Det var oklart hur och varför Johan dött. Först fick Maria och Micael höra att det såg ut som att Johan valt att ta sitt liv. Det förstod de ingenting av, eftersom Johan verkat må så bra.
Först när polisen var färdig med sin utredning och de fick tillgång till lägenheten och hans dator kunde de börja nysta i vad som hänt de sista timmarna i Johans liv. Då hade han studerat samtidigt som han chattat på ett forum för ungdomar. Strax efter midnatt har han sparat ner sitt arbete för att göra något annat, men eftersom datorn fortfarande stod på och boken låg uppslagen tänkte han förmodligen snart återvända. Men så blev det inte.
– På datorns skrivbord hittade vi ett litet dokument med titeln ”brasklapp”. Vi öppnade och läste och fick vår förklaring. Johan hade börjat träna en särskild slags kampsport. I samband med den hade han hittat på en övning som han förstod var farlig. Dokumentet på datorn inleddes med orden: ”Om någon någon gång får anledning att läsa det här så har något gått väldigt fel.” Och så blev det. Någonting gick väldigt fel, säger Maria.

Tro, tvivel, förtvivlan och hopp

De första dagarna trodde Micael nästan att han skulle förlora förståndet. Ångesten kändes blytung och sorgen var rent fysisk. Frågorna till Gud var många.
– Var var Gud i allt detta? Varför hindrade Gud inte det från att ske? Den första tiden, då jag fortfarande befann mig i fritt fall, rymde både tro och tvivel, förtvivlan och hopp. Jag ville skrika ut min smärta och skälla ut Gud. Men till min förvåning upptäckte jag att jag inte var arg på Gud. Bara ledsen, förvirrad och tom.
– Jag fattade ingenting, men Gud fattade min hand. Jag valde att stå kvar, för till vem skulle jag annars gå? Nu mer än någonsin behövde jag min tro. Jag har surat på Gud, men alltid kommit hem igen. Hur skulle jag kunna leva mitt liv utan Gud?

Olika sorters sorg

Maria säger att sorg kan se ut på olika sätt.
– Jag förlorade min pappa. Han var 82 år gammal. Jag saknar honom, men jag vet att han var beredd för himlen. Jag har också förlorat min son 22 år gammal. Han var beredd för livet. Det är två stora sorger som ser helt olika ut. Det är så svårt att förstå varför inte Johan fick leva.
Men mitt i det tunga och svåra upplevde Micael och Maria att de ändå fick kraft från ovan att fortsätta leva, en dag i taget.
– Jag har själv ofta undrat hur man kan överleva förlusten av ett barn. Nu när jag har varit med om det har jag ändå inte så många svar på hur det var möjligt eller vad det har gjort med mig, men jag vet att Gud har hjälpt mig mitt i det svåra. Han ger oss det vi behöver först när vi behöver det, säger Maria.
Så fort de fick veta att sonen var död bestämde sig Micael och Maria för att ta emot all hjälp de kunde få, för de insåg att de inte klarar det här själva.
– Många sa till oss: ”Vi vet inte vad vi ska säga”. Men man behöver inte säga så mycket. Det viktigaste är att lyssna. Vi behövde inte teorier om vad Gud möjligen kunde mena med det som hände. Alla sådana försök sårade oss. Vi behövde kärlek, kramar och massvis av förböner.

Äktenskapet stod pall

Även äktenskapet klarade krisen.
– Äktenskap kan överleva kriser, men det är inte självklart eller enkelt. Ibland behövs det ett under. Men det är möjligt ändå, för Gud gör under, säger Maria.
Hon känner till par vars kris har lett till att även äktenskapet har kraschat.
– Antingen delar man sorgen, eller så delar sorgen oss.
Micael och Maria har sörjt på olika sätt. Micael använder ord och skriver ner sina tankar och känslor medan Maria tittar på foton och filmer och läser minnen som Johans vänner skrivit ner. Trots det har sorgen gjort att de kommit närmare varandra.
– Vi har vuxit ihop mer. Vi delar tron på Jesus, ber tillsammans och söker tröst i hans ord. Och så pratar vi mycket med varandra, berättar Maria.

Kan trösta andra

Micael säger att krisen har lett till att de har omformulerat sin tro och sin livssyn kring vad som egentligen är viktigt.
– En del trosföreställningar var förenklade och höll inte när livet skakade. Men att tappa tron på en förenklad och felaktig gudsbild är inte samma sak som att tappa tron på Gud. Vanföreställningar kan falla, men Gud faller aldrig, säger Micael.
Med några års distans kan Micael och Maria se att krisen trots allt har gett dem något. Idag kan de hjälpa andra människor som befinner sig i en livskris.
– Vi kommer att sörja Johan så länge vi lever. Men vi kan trösta andra. Ibland när vi fått berätta om både Johan och Jesus har människor lyssnat mer noga än annars – och fått tröst.
– Alla är med om händelser som skakar grunden i våra liv ordentligt. Man kan inte ta något för givet i livet. Vi kan förlora varandra och därför måste vi också vara rädda om varandra.
Micael konstaterar att varje kris är personlig, men att han ändå vill ge några råd till den som befinner sig i en kris.
– Släpp in andra. Ta emot hjälp. Be om ett samtal. Och sök framför allt Gud. För det är värt att ta kampen för kärleken.
EVA RUDERSTAM