Linda Persson växte upp i Hallaryd i södra Småland. Hon kom med i barngrupper i en lokal församling. När hon var i tioårsåldern var hon med på ett kristet läger och det var där som hon fattade ett beslut för livet.
– På lägret träffade jag andra unga som var trygga i sin tro och det kändes legitimt att vara kristen. Vid något tillfälle frågade ledarna om någon ville ta emot Jesus i sitt hjärta. Jag svarade ja, och ett par personer bad för mig.
– Jag minns det som en otrolig befrielse. När jag gick därifrån var det inte längre med tunga steg. Det kändes som om jag trippade på tåspetsarna för jag kände mig så lätt. Det var som om jag burit på ett berg, som inte fanns längre.
Linda gick i församlingens grupper upp till tonåren. Men sedan kom hon bort från kyrkan. Hon hamnade i ungdomssvängen, började festa och hittade inte tillbaka till kyrkan.

Kom bort från tron

Linda träffade sin blivande make, flyttade till Kristianstad och bildade familj.
– Jag kom allt längre bort från min tro. Det hände väl att jag bad, men det var inte som förut.
Nu började hälsan vackla. Linda var ständigt trött och det kändes som om hon hade ett körsbär i halsen.
– Läkarna tog en massa prover, men hittade inget som var fel. De testade sköldkörteln också. Värdet var inte riktigt bra, men det skulle bättra sig om jag bara åt lite mer grönsaker.
Linda blev gravid, men ganska tidigt i graviditeten fick hon en kraftig blödning. Det visade sig att hon bar på tvillingar, men att det ena barnet dog i magen. Fem veckor före beräknad tid kom den andra tvillingen till världen under ett kaosartat kejsarsnitt.
När Linda blev gravid en andra gång fick hon gå till psykolog för att bearbeta det som hänt förra gången. Graviditeten gick bra, men barnet vände sig inte i magen och därför föddes sonen under ett planerat kejsarsnitt. 

Förlorade sitt barn

En tid senare blev Linda gravid en tredje gång. Hon fick en blödning i början av graviditeten och gick sedan på täta kontroller. I vecka 32 fick hon känningar, men trodde inte att det betydde något.
– Några dagar senare fick jag en störtblödning. Vi ringde ambulans, men trots att vi bodde väldigt nära sjukhuset tog det ändå mer än en halvtimme innan de kom.
– Då hade jag förlorat mycket blod och barnet hade förlorat mycket syre. Läkarna fick ta ut barnet och sedan försöka hålla det vid liv. Det visade sig att barnets kropp återhämtade sig, men inte hjärnan.
Efter många undersökningar konstaterade läkarna att det inte fanns någon funktion i hjärnan. Den nyfödde pojken var hjärndöd.
– Det blev nöddop på sjukhuset och vi fick några timmar tillsammans. Sedan kopplade de bort maskinerna. Det var en fruktansvärd upplevelse. Ingen hade förberett oss på att det skulle kännas som att vi kvävde honom. Han kippade efter andan. Det var hemskt att se.
Linda och hennes make får bära med sig minnet av sonens födelse och död så länge de lever. Saknaden och tomrummet efter det liv som aldrig fick leva kommer också alltid att finnas kvar.

Kände sig kasserad

Efter yngste sonens död 2004 drabbades familjen av fler bakslag. Den ene sonen blev sjuk, den andre fick problem i skolan och Lindas hälsa blev allt sämre.
– Jag fick ännu mer problem med sköldkörteln. Min kropp bildade antikroppar mot mig själv och dessutom fick jag problem med hjärtat. Jag blev bara sjukare och sjukare. Jag kunde inte längre jobba och det slutade med att jag blev förtidspensionerad.
Linda berättar att när det var som sämst fick hon hålla sig i väggarna för att ta sig till toaletten, för det gjorde så ont. Hon höll sig mest hemma, kände sig värdelös och kasserad, trots att hon inte ens fyllt fyrtio år.
– Det är ett antal år som var väldigt suddiga. Förutom de fysiska problemen led jag av ångest och depression. Var detta allt livet skulle gå ut på? Bli sjuk o sedan sitta och vänta på att få dö. Inte vara till någon nytta för familjen utan bara en last.
– När det gäller tron var det bara ett enda stort nej. Hur skulle det kunna finnas en Gud som låter oss lida så? Den kristna tron kändes som hyckleri. Den fanns inte.

Livet vände

Det gick ända till år 2015. Linda började läsa på olika forum för att lära sig mer om sin sjukdom. Hon såg på Facebook att det fanns sköldkörtelföreningar, bland annat en lokalförening i Hässleholm.
– Jag åkte dit och fick så mycket tillbaka. Jag fick bekräftelse på att mina funderingar och tankar kring sjukdomen inte hade varit fel. Jag fick också höra talas om en medicin som några hade fått och som hade hjälpt dem. Jag fick prova några tabletter och redan efter en vecka hade det börjat vända. Jag berättade för min förvånade make att nu skulle jag börja jobba igen.
När Linda fick rätt medicin började livet gå i en helt ny riktning.
– Jag fick arbetsträna. Arbetsförmedlingen kliade sig i huvudet när jag kom dit och ville ha praktik, trots att jag var förtidspensionerad. Men livet har blivit bättre och bättre och nu är jag här. Jag har ett fullt funktionellt liv, vilket jag inte trodde var möjligt.

Viskning i örat

Sommaren 2015 fick Linda en praktikplats.  I samma veva började hon återknyta kontakten med kyrkan i hembygden.
– Mina söner följde med till Svenska kyrkans tonårsgrupp. Jag följde också med, så att jag kunde träffa vänner under tiden. Efter en tid fick jag frågan om jag kunde vikariera för tonårsgruppens ledare och jobba fem timmar i veckan.
Under anställningsintervjun hände något.
– Det var som om den helige Ande ville ha mig tillbaka. Jag hörde som en viskning i mitt öra: ”Var har du varit hela tiden, på vilka villovägar har du varit?”
– Sedan dess har allt ändrats. Det är ingen tvekan om att Jesus finns och bryr sig om mig. Tron hittade tillbaka igen och blev bara starkare för varje dag. Idag ser jag det som att Gud kanske behövde ge mig en käftsmäll för att jag skulle reagera. Idag har jag ena foten i himlen och den andra får jag kämpa för att ha kvar här.

Satsa på Gud

Arbetstimmarna har blivit allt fler. Idag både arbetar och studerar Linda, för att på sikt kunna bli diakon. Yrkestiteln idag är diakoniassistent, men Linda kallar sig allfixare. Hon jobbar med tonårsgrupp, barngrupp, vuxengrupp och diakonigrupp. Hon bakar och fixar, ordnar soppluncher och våffelcafé – och besöker dem som behöver ett besök.
– Jag har verkligen hamnat på rätt ställe. Det är en sådan glädje att åka till jobbet, för jag trivs så bra och mår så bra. Visst händer det att jag dippar om jag missköter min medicin eller slarvar med vitaminerna. Men det går inte att jämföra med tidigare. Jag vet inte när jag kände mig så normal sist.
Linda Persson hoppas att fler ska kunna hitta tillbaka till tron, på samma sätt som hon har gjort och att de också vågar satsa på Gud.
– Vågar man prova knark, bungyjump eller andra knasiga saker, tycker jag att man kan ge Kristus en chans också. Hans makt och påverkan på livet här på jorden så som i himmelen är minst lika häftig, men mer välgörande och framför allt mer varaktig än alla andra möjliga val, säger Linda och avslutar med ytterligare en klok tanke:
– Glöm aldrig att oavsett hur många miljoner steg bort från Gud du har gått, så är det bara ett steg tillbaka.
EVA RUDERSTAM