När Jan-Erik kom i land i Malmö efter att ha varit sjöman slösade han bort 6000 kronor på sprit. Pengar som han sparat för att kunna ta körkort och köpa en bil.
– Jag blev bekant med en pojke och vi drog ut på krogen och söp, berättar Jan-Erik för Inblick.
Men det blev ett abrupt slut på festandet när Jan-Erik mötte sin kompis far som var predikant. Föräldrarna brukade bjuda på mat och en lördag hände något speciellt.
– Vi var hemma hos min kompis och åt. Sedan skulle vi gå på krogen.
Efter maten gick kompisen upp på sitt rum för att byta kläder. Jan-Erik och pappan satt och pratade om tron, Jesus och kyrkan.
– Då säger han: "Nu Jan-Erik så ska du bli frälst." "Ska jag det"? undrade jag.
Pappan tog fram en stol och ställde i köket och sa att Jan-Erik skulle be efter honom.
– De hade varit snälla och bjudit på mat gång på gång. Jag ville inte göra honom ledsen.
De läste välsignelsen och bad om syndernas förlåtelse och att Jesus skulle komma in i hjärtat.
Jan-Erik bad efter.
"Nu är du frälst"
– Efter det sa han: "Nu är du frälst." "Jaha, är jag det", sa jag.
De läste Romarbrevet 10:9 ihop där det står om frälsningen och sedan kom sonen ner från sitt rum och sa att de skulle gå på krogen, men Jan-Erik hade fått förhinder.
– Nej, din pappa säger att jag är frälst så då kan vi inte gå till krogen utan vi går till kyrkan istället. Sedan den dagen har jag varit frälst.
De båda kompisarna gick på ungdomssamling i Elim. Begäret efter alkohol försvann.
– När jag blev frälst upplevde jag hur suget efter sprit bara försvann. Jag hade ingen som helst andlig upplevelse av frälsningen, men jag kände att Gud var med och att spritbegäret försvann.
Strax efteråt blev Jan-Erik vuxendöpt.
Att Jan-Erik blev alkoholist tror han beror på den övergivenhet han kände som barn. När han var sex månader fick han eksem över hela kroppen och fick tillbringa ett och ett halvt år på sjukhus utan föräldrarna.
– Jag hade fått eksem som kallades för mjölkskorv. Det var en halvcentimeter skorpa på huden.
– Jag hamnade på lasarettet i Boden och var hemma ibland, men oftast låg jag på sjukhuset. Då utvecklas en känsla av övergivenhet och utanförskap.
Blev mobbad
Eksemen växte bort, men blev istället astma. Så småningom började han i skolan i Kristinehamn.
– Jag var vänsterhänt och det fick man inte vara. Jag är även dyslektiker. Det visste man inte vad det var på den tiden. Istället ansågs jag vara mindre begåvad i skolan.
Jan-Erik blev mycket mobbad både av lärare och elever på grund av dyslexin och allergin.
– Därav det här med spriten. Det var en flykt från det jobbiga redan som 13-åring.
Jan-Eriks äldre bror hittade sprit i källaren och tog hälften av en whiskyflaska som de sedan fyllde på med annat.
– Vi drack var och varannan helg, men ute hos kompisar. Föräldrarna märkte aldrig något. Mamma, som var manodepressiv, hade nog med sig själv.
– Mina föräldrar arbetade inom mentalvården, trots att de själva hade behövt vård.
Anställda på mentalsjukhus på 50-talet bodde på sjukhuset eller i närheten. Föräldrarna startade själva ett hem för psykiskt sjuka på 1960-talet och Jan-Erik brukar därför säga att han är född på BB, men uppvuxen på mentalsjukhus.
– Vi bodde tillsammans med patienterna. Det var normalt för mig, men i efterhand var det högst onormalt. Jag hade inget annat liv.
Det hände att patienterna slog honom och han såg sin mamma bli hotad till livet med en brödkniv mot strupen.
– Det var det man levde med.
Jan-Erik berättar hur Gud varit med och räddat livet på honom flera gånger. En gång tog han fart och cyklade nedför en brant backe.
– Jag drog på allt vad jag orkade och tänkte inte på att det fanns trafik från tvärgatorna. Jag körde rakt in i sidan på en bil och flög som en vante. Jag reste mig upp med några skråmor och cyklade vidare.
Upplevde Guds kärlek
När Jan-Erik var 15 år tyckte pappan det var dags för Jan-Erik att flytta hemifrån och en tid senare gick han ut på sjön. När Jan-Erik var 20 år träffade han sin fru Kitty. Kittys moster med man var föreståndare för ett kristet behandlingshem där Jan-Erik arbetade med alkoholister. Kitty kom dit och hälsade på och de blev ett par.
Först i 50-årsåldern fick Jan-Erik uppleva Guds kärlek och att han hade ett värde. Kitty hade varit på helandedagar i församlingen Arken och trodde att maken behövde ett liknande möte med Gud. Efter mycket tjat åkte Jan-Erik till Arken, mest för att slippa tjatet.
– När de lade händerna på mig och började be bröt jag ihop fullständigt och började gråta. Jag grät i ett par dagar för att få ut all sorg och smärta och all den övergivenhet och det utanförskap jag kände.
Det var en så stark upplevelse att Jan-Erik bestämde sig för att gå bibelskolan på Arken. Från att ha varit tyst och tillbakadragen blev han utåtriktad och fick lätt för att prata. Han insåg sitt värde.
– När jag fick möta Gud och hans kärlek fick jag möta den sanna pappan. Han som bryr sig om oss och välsignar oss. För mig var det en revolution, att efter 50 år få uppleva att jag hade ett värde.
Det var en sådan kärlek som föräldrar ska ge sina barn, men som Jan-Eriks föräldrar inte förmått att ge.
– Det var revolution för mig att känna mig älskad och att jag behövdes, att Gud räknade med mig.
Jan-Erik förstod också att han var rättfärdig utan att behöva göra något.
– Jag var rättfärdig och frälst även om jag skulle ligga på soffan hela livet. Nu är jag sådan att jag inte kan ligga på soffan. Om jag kan vara till välsignelse så vill jag vara det.
Under andra året på bibelskolan blev Jan-Erik tillfrågad om att predika.
– Jag kan inte predika, möjligen vittna, svarade jag och fick provpredika.
Han hade skrivit ner ordagrant på två papper vad han skulle säga. Nervositeten var stor.
– När jag stod i pulpeten var det som att all oro försvann och texten på pappret var som bortblåst. Det enda jag såg var bibelorden jag skulle använda.
– Och så talade jag utifrån hjärtat. Det var helt fantastiskt. Efter det så åkte jag till utposterna och predikade på teamresor.
Jan-Erik predikar fortfarande, men inte så ofta som han skulle önska. Han vill understryka hur tacksam han är till församlingen Arken och Bibelskolan Jesus helar och upprättar.
MONIKA EKSTRÖM