Nancy är från USA. Henne föräldrar var pastorer i en pingstförsamling. Hon upptäckte tidigt att Gud gett henne en musikalisk gåva. Som sjuttonåring var hon med i en trio som vann en stor kristen musiktävling i USA. På åttiotalet träffade hon Per-Olof Eurell och de gifte sig och flyttade till Sverige 1985. Hon var ofta lovsångsledare och spelade piano i kyrkan. Men det fanns något som grumlade tillvaron. Hon fick ofta svåra ryggskott. Vad problemen berodde på förstod varken hon eller de kiropraktorer som behandlade henne. Det hon inte visste var att hon var född med instabila höftleder. Det gör att höftkulan förskjuts och i värsta fall kan den hoppa ur led.
– Det upptäcktes i Sverige först när jag var 38 år gammal. De kontrollerar höfterna på alla nyfödda men hade missat detta när de undersökte mig hemma i USA, förklarar Nancy.

Gick som en anka

– Jag kände inga smärtor förrän jag var 12-13 år. Då fick jag fruktansvärt ont i ryggen. Jag försökte vara som alla andra barn och springa på gymnastiken men fixade inte det.
– Jag fick en vaggande gång och gick som en anka, säger Nancy och skrattar.
– Det blev värre och värre. Som nygift hade jag svårt att gå längre sträckor. Jag fick ryggskott hela tiden.
Nancy fick behandling för sina ryggproblem men blev inte undersökt av någon läkare.
– När du är van vid smärtan tror du det är normalt. Jag hade lärt mig att inte tänka på smärtan och fortsatte att jobba ändå. En morgon vaknade jag och kunde inte gå. Det gjorde så fruktansvärt ont och jag kunde bara gå några steg i taget.

Höftkulorna gled fritt

Det Nancy inte visste var att höftkulan gled ur sitt fäste varje gång hon tog ett steg framåt. Hon fick en tid hos en läkare som undersökte henne. Han frågade förbryllad:
– Menar du att du gått runt så här! Du är totalt söndersliten i båda höftlederna.
De fanns inget brosk mellan ledkulorna och höften. När Nancy gick gled höftkulan fritt i sitt fäste så att benen inte bar henne längre. Efter ett års väntan blev Nancy opererad. Läkarna satte in höftledsproteser.
– Jag fick ett helt nytt liv och kunde gå igen! säger Nancy och ler.
Det gick bra i två år. Då kom nästa kalldusch. Smärtan kom tillbaka. Hennes knän svullnade upp och fingrarna blev stela. Det värsta var att ryggvärken kom tillbaka. Läkarna konstaterade att det var artros. Röntgen visade att hela ryggraden och flera andra skelettdelar var angripna av sjukdomen.
– Det finns inget vi kan göra eftersom det inte finns något botemedel mot artros. Att du rör på dig så mycket som möjligt och ta du tar antiinflammatoriska medel är det bästa råd jag kan ge dig, sa läkaren.

Bibelord blev levande

Än en gång accepterade Nancy smärtan. Det var hon van vid sedan tidigare. Hon var tacksam att hon efter operationen åtminstone kunde gå. Men till slut orkade hon inte längre. När hon skulle leda lovsången kunde hon inte kröka fingrarna och det blev svårt att spela piano. Vid flera tillfällen fick hon förbön men inget hände. Ändå vill hon inte ge upp tanken på att Gud kunde göra henne frisk.
– Om det finns helande, då måste jag ta reda på hur jag kan bli frisk, tänkte jag. Jag började läsa allt om helande i Guds ord som jag kunde hitta. Jag var aldrig arg på Gud men jag undrade vad det var för fel på mig eftersom jag inte blev helad.
Vid ett tillfälle upplevde hon att ett bibelord blev levande. Det var Efesierbrevet 1: 17-19: ”Jag ber att vår Herre Jesu Kristi Gud, härlighetens Fader, skall ge er vishetens och uppenbarelsens Ande, så att ni får en rätt kunskap om honom. Jag ber att era hjärtan skall upplysas, så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till och hur rikt på härlighet hans arv är bland de heliga, och hur oerhört stor hans makt är i oss som tror, därför att hans väldiga kraft är verksam.”
– Jag blev helt fascinerad av hur Paulus ber att de troende ska få en uppenbarelse om vad de har i Kristus! Det här är vad jag behöver, tänkte jag. Det är något jag missat här! säger Nancy engagerat
– Jag förstod att när Jesus flyttar in i oss med sin helige Ande, så flyttar också hans uppståndelses kraft in i oss, som det står i Romarbrevet åtta och elva.
– Jag började tacka Jesus för att helandet var mitt, istället för att bara be om helande. Jag började tala ut Guds löften istället. Om jag hade ont en morgon tackade jag Jesus för att han helat mig på korset! Varje gång jag hade ont gjorde jag på samma sätt.
– Det hände ingenting först. Men jag var övertygad om att inte lita på mina känslor utan på vad Gud sagt, poängterar Nancy.

Höll fast vid Guds löften

Nancy fortsatte hålla fast vid bibelorden i flera månader. Samtidigt kände hon frustration över att läkaren sagt att det inte gick att göra något och vände sig till en annan läkare för att få hans bedömning. Han skickade henne på en ny röntgen.
– Det var märkligt. Samma morgon jag skulle till röntgen kände jag ingen smärta. Två veckor senare när resultaten kom fick jag besked att det inte var något fel på mig.
På röntgenplåtarna kunde inte läkaren se något tecken på artros. På den tidigare röntgen som gjorts hade det tydligt synts att Nancys skelett var angripet på flera ställen.
– Va! sa jag. Vad är det du säger? Jag har ju artros i hela ryggraden! Det tog mig tre veckor att förstå att jag faktiskt blivit helad, säger Nancy och skrattar.
Hon poängterar att det inte handlar om att prestera en tro på Gud utan att vila i Guds löften som han gett till oss alla.
– För mig var nyckeln att se vad Jesus gjort för mig på korset och att mitt sinne och mina tankar förnyades och jag uttalade Guds löften med min mun. För Gud är allting möjligt, summerar Nancy det miraklet hon fått vara med om.

LARS LILJESVÄRD