Navigera till koncernens hemsidor
LOGGA IN
Inblicks facebook sida Inblicks Twitter sida

”Hade Israel funnits hade inte så många mördats”

Ruben Agnarsson | 08 nov , 2018
De sista överlevande från Förintelsen är omkring nittio år gamla och kan som förstahandsvittnen fortfarande berätta om vad som skedde i Hitlers dödsläger. Inblick besökte den aktuella utställningen ”Witnesses” tillsammans med Franziska Levy, 90, som inte fanns med när 97svenska vittnen från Förintelsen nu berättar sin historia.
Hade_Israel_funnits_hade_inte_sa_manga_mordats
Just nu pågår utställningen ”Witnesses” på Kulturhuset i Stockholm.
Fotografen Mikael Jansson har under ett stort antal resor genom Sverige träffat och porträtterat 97 överlevande från Förintelsen som så småningom tog sig till Sverige.
Utställningen, som pågår till den16 december i år, visar avskalade svartvita porträtt där den sista generationen ögonvittnen träder fram.
Det var den 27 januari i år som Mikael Jansson tilldelades ett stipendium från Micael Bindefelds stiftelse till minne av Förintelsen.
– Det är väldigt viktigt att aldrig sluta att berätta de här historierna, säger Mikael Jansson.
– Att ta själva bilderna är ju ganska likt andra fotograferingar jag gjort, men alla möten och historier har varit så oerhört starka och gripande att jag stundtals inte kunnat plåta. Jag har träffat fantastiska människor.

90 år

De sista överlevande från Förintelsen är omkring nittio år gamla och kan som förstahandsvittnen fortfarande berätta om vad som skedde i Hitlers dödsläger.
Att det är i sista minuten förtydligas av att några av dem som finns med på bilderna redan har dött. En av dem är Judith Popinski från Malmö. Hon föddes i polska Lódz 1923 och var den enda i en familj på tio som överlevde Förintelsen innan hon kom till Sverige med Folke Bernadottes vita bussar.
Judith Popinski dog för knappt två veckor sedan, 95 år gammal.
Micael Bindefeldt berättar varför han tagit initiativ till projektet:
– Det är en känsla som vuxit sig allt starkare med åren. Min pappas bortgång för några år sedan satte igång många tankar. Jag började leta minnen efter hans föräldrar och deras syskon som omkom i Förintelsen. Jag talade också med överlevande här i Sverige. Berättandet påverkade mig så starkt att jag ville engagera mig långsiktigt, förklarar Michael Bindefeldt.
– Jag insåg att vi snart inte har så många kvar som kan vittna om den katastrof som drabbade Europa under andra världskriget. 70 år senare finns en tydlig risk för att minnet i de centrala berättelserna börjar dunsta bort.

Mimmi inte med

Franziska Levy, eller Mimmi som hon kallas, fyllde 90 år i våras och är en av de överlevande som kom till Sverige men som inte finns med i utställningen ”Witnesses”.
Inblick stämmer träff med Mimmi på Kulturhuset vid Sergels torg för att få höra hennes berättelse.
Franciska, föddes 1928 i Tjeckoslovakien i en by som Hitler tilldelade Ungern år 1939. En av de första riktigt hemska händelserna hon minns är från en natt då det hördes skrik från grannhuset. Nästa dag fick hon veta att grannfamiljen, som var judar, blivit bortförd och skjutits. En ungersk familj hade redan tagit över huset.
Tillsammans med sin lillasyster, sina föräldrar, samt ena storasysterns yngsta barn, placerades hon först i stadens getto.
Efter någon månad deporterades familjen till Auschwitz med tåg. Mimmi var 16 år när hon efter en lång tågresa inträngd i en boskapsvagn våren 1944 anlände till det som just då var Europas mest trafikerade tågstation.
Direkt vid ankomsten fördes hennes föräldrar och den lilla systersonen till gaskamrarna, där de gasades ihjäl.
Vi möts på femte våningen där ”Witnesses” ryms, promenerar sakta genom utställningen och passerar de starka bilderna från Auschwitz.
Vi promenerar tillsammans med Keren Kajemets Max Federmann, vars mamma Judith, 92 år, också finns med på bild i utställningen.
Mimmi har svårt att dölja sin besvikelse över att hon inte blev tillfrågad att vara med på bildutställningen.
– Så där vackert var det inte när jag var där, jag såg i princip bara barackerna inifrån, säger Mimmi som respons på ett stort fotografi på stationen i Asuchwitz Birkenau där de anländande fångarna selekterades.
Hon tittar på mig med sin pigga ögon. Mimmis runda kinder och volymiösa, blonda hår räddade livet på henne som elvaåring.
Det var hennes pappa som blev orolig för henne och skickade Mimmi till hennes bror som bodde långt uppe i norra Ungern. Eftersom judar inte fick sitta på något tåg bidrog hennes ariska utseende, med blont hår och långa flätor, till att ingen misstänkte något.
Under den dygnslånga tågresan till Budapest där hennes syster väntade hörde elvaåringen resenärerna prata om vad de skulle göra med judarna.
– Att sitta som elvaåring och höra vad de skulle göra med oss judar var det värsta jag varit med om, minns Mimmi.
När hon efter två dagar skulle åka vidare till sin bror upprepade sig samma sak. Medresenärerna uttryckte återigen vad de skulle göra med judarna.

Ankomsten till Auschwitz

Framför bilden på tågstationen vid Auschwitz Birkenau beskriver Mimmi sin egen ankomst till Auschwitz i maj 1944.
– Vi kom fram på kvällen och det var mörkt, vi möttes av starkt lysande lampor. När dörrarna öppnades sade några polska fångar som hjälpte mig ned till mig och min syster: ”Säg att ni är äldre”. Det var det enda de sade, berättar Mimmi.
– Vi lade på två år när vi skulle säga hur gamla vi var och upptäckte snart att gamla, sjuka och barn separerades åt ett annat håll. Mina föräldrar gasades direkt. ”Där är dina föräldrar”, sade vakterna efteråt och pekade på skorstenen.
–Vi bara grät, vi fattade inte vad som hände. Efter de här dagarna i vagnen där man var hopträngd, utan mat och tvingades uträtta sina behov på plats, var man helt slut, berättar Mimmi.
Det första hon såg dagen därpå var en pyramid av döda kroppar.

Äldre syster dog

Vi står vid porträttet på Mimmis yngre syster, som överlevde och kom till Sverige. Mimmis äldre syster dog däremot i lägret.
– Hon blev sämre och sämre och varje gång hon ställdes upp för att inspekteras av Mengele, nöp jag henne i kinderna och såg till att hon stod upp så att de inte skulle ta henne. Men en dag orkade hon inte längre, då tog de bara henne, säger Mimmi och tystnar.
Under tiden hon berättar samlas besökare runt Mimmi för att få lyssna till vad hon berättar. En ung kvinna som lyssnar går spontant fram till Mimmi, lägger armen om henne och uttrycker känslosamt:
– Får jag bara ge dig en kram.
Blickarna möts och en talande tystnad av förståelse och medkänsla infinner sig.
En kvinna, Irma Greses, var lägervakt i Auschwitz när Franciska kom dit. Irma Greses var brutal men gjorde samtidigt Franciska till sin springflicka, något som gav henne favör i lägret.
Efter en tid kom en tysk fabriksägare till Auschwitz som behövde arbetskraft och Franciska valdes ut och förflyttades till lägret i Weisswasser där hon blev kvar tills nazisterna i slutet av kriget skickade ut fångarna på de så kallade dödsmarscherna.
Hennes dödsmarsch gick via Bergen-Belsen och sedan vidare till Hamburg för att slutligen nå Danmark vid krigsslutet.
– I Bergen-Belsen var de flesta döda eller såg ut som att de redan var döda, minns Mimmi.
Via tåg hamnade hon sedan via Röda korset i Sverige.


Varför blev det Sverige?
– Ingen aning, svarar Mimmi.
Efter att ha suttit i karantän i Landskrona fick den sextonåriga flickan kontakt med en familj i Landskrona där hon under ett halvår blev som en dotter i huset. Hon fick veckopeng som de andra tre döttrarna.
När hon insjuknade i TBC blev det ett halvår på sjukhus innan läkaren sade att hon var så pass frisk att hon kunde lämna sjukhuset om hon hade någonstans att ta vägen.
Men då ville inte familjen ha någon kontakt, på grund av rädslan för TBC.
Mimmis röst spricker när hon berättar:
– Familjen ville inte ha mig... Jag orkar inte berätta… Jag hade ingenstans att gå, trots att jag hade kunnat lämna sjukhuset.

Israel viktigast

Ingen av familjens tre döttrar har därefter haft någon kontakt med Mimmi.
– När jag senare träffade fadern, grät han och berättade att hans flickor var rädda för att få TBC. Men de kunde ju ha hört av sig åtminstone, säger Mimmi.
Hon har i dag två söner och sex barnbarn, vilket är livets stora glädjeämnen. Och i över 60 år har hon besökt Israel varje år, även om hon själv inte haft råd att flytta dit.
– Israel för mig är det viktigaste som finns. Hade landet funnits under andra världskriget så hade inte så många mördats. Därför är Israel det viktigaste för mig, avslutar hon.
​RUBEN AGNARSSON
ruben@inblick.se
 
eBlick
38_fore_detta_EU_politiker_ifragasatter_USAs_fredsplan
apr 18, 2019
Strax innan det israeliska valet erkände Donald Trump Israels rätt till Golanhöjderna. Nu är 38 före detta europeiska toppolitiker oroliga för att USA:s president ska överge tvåstatslösningen. – Efter oljekrisen 1973 tog EU över arabländernas syn på Mellanöstern helt och hållet, säger Tomas Sandell på European Coalition for Israel.
eBlick
apr 18, 2019
Familjen Iyer lever sedan många år tillbaka i en av Indiens mångmiljonstäder. Makarna Alice och Kumar har följt en kallelse att verka i landet som tältmakarmissionärer. Inblick fick en intervju med Kumar Iyer i familjens hem i Indien.
eBlick
apr 18, 2019
Forskningen om barncancer har tagit sjumilakliv framåt. I en färsk rapport från Barncancerfonden visar helt nya siffror att den genomsnittliga överlevnaden för barn med cancer i Sverige har ökat från 80 till 85 procent på bara fem år. Det är enligt Barncancerfonden den största enskilda ökningen sedan det tidiga 1990-talet.
eBlick
apr 11, 2019
Allt fler svenskar tycker att det är viktigt med kristna värden i samhället. Andelen väljare som vill ha ett samhälle byggt på kristna värden har sedan man började ställa frågan stadigt minskat, från höga nivåer ner till cirka 20 procent. Nu har trenden vänt. – Det är en historisk ökning som skett de senaste åren, säger professor Magnus Hagevi på Linnéuniversitetet i Växjö, som genomfört undersökningen, till Inblick.
eBlick
apr 11, 2019
För drygt två veckor sedan lanserades två stödsidor på internet för gravida kvinnor och för kvinnor som gjort abort. – Det finns inget sådant här i Sverige och vi vill vara med och fylla den luckan, berättar initiativtagaren Malin Schelin.
eBlick
apr 04, 2019
Elscootrarna håller alltmer på att ta över gatubilden i våra storstäder. På gott och ont. Rapporterna duggar tätt om skallskador i samband med fallolyckor som drabbar förarna av dessa fordon. Men den nya cykeltrenden drabbar även synskadade personer som snubblar på felparkerade elsparkcyklar. – Häromveckan ramlade jag rakt ut i gatan när jag snubblade på en elscooter som stod parkerad tvärs över gångbanan. Då blev jag riktigt arg, berättar synskadade Mackan Andersson för Inblick.
eBlick
apr 04, 2019
Christian Holm Barenfeld ställer upp i Europaparlamentsvalet den 26 maj. Han har lång politisk erfarenhet från Riksdagen och ett stort internationellt engagemang för tillväxt, frihet och mänskliga rättigheter. – Jag vill vara en stark röst för trygghet, frihet och tillväxt i Europa, säger han till Inblick.
eBlick
apr 04, 2019
– Mannen grips på brottsplatsen, och kvinnan genomgår läkarundersökningar som visar tydliga skador. Mannen häktas inte och frias efter tre månader, sade Annika Qarlsson i en riksdagsdebatt förra veckan om den misstänkta polisvåldtäkten mot Jenny Örn.
eBlick
mar 28, 2019
I lördags talade Sanna Karosos om utsorteringsabort på konferensen "Tillsammans för livet" i Stockholm. – Varje abort är tragisk, men en selektiv abort är ännu mer tragisk och moraliskt problematisk. Den sker när graviditeten är önskad, men det specifika barnet diskrimineras och ratas, berättar Sanna för Inblick inför konferensen.
eBlick
mar 28, 2019
Två veckor innan valet i Israel, när både premiärminister Benyamin Netanyahu och oppositionsledaren Benny Gantz befann sig i USA, träffade en Hamasraket ett bostadshus i norra Tel Aviv – åtta mil från Gaza. USA:s utrikesminister Mike Pompeo har klargjort att Donald Trumps fredsplan släpps efter valet.
eBlick
mar 21, 2019
Idag firas internationella Downs syndromdagen. För två år sedan fick svenska Sanna Karosas i Litauen en flicka med Downs syndrom. – När Iva låg i mina armar såg jag min dotter först. Downs syndrom tog inte så mycket plats, berättar Sanna som har engagerat sig i att ändra attityden till handikappade i Litauen och kommer att "rocka sockorna" tillsammans med landets kändisar.