Intervju
Att välja sina lekkamrater: Om konsten att gestalta livet
Monika Ekström Gomér
My och Lars har genom decennier, inom sina respektive fält, byggt en yrkesfilosofi som vilar på en enkel men radikal grund: att vara äkta mot sig själv. För My började resan redan som tolvåring.
– Jag var med i musikalen Annie på Folkan. Pernilla Wahlgren spelade Annie och jag barnhemsbarnet Tessie, berättar My Blomgren.
I nästa musikal, Sound of Music, alternerade My och Pernilla i rollen som Louisa von Trapp. Sammanlagt arbetade My sju år på Folkan och var med i ett antal musikaler. Som 19-åring skiftade hon fokus till att arbeta bakom kulisserna. Det var en insikt om att den främsta styrkan låg i att knäcka idéer, sätta samman team och lyfta fram det bästa hos artisterna.
– Pernilla Wahlgren, som valde att fortsätta på scenen, var en av de första som jag var manager för, förklarar My.
Att förverkliga en vision
Lars, vars väg gick via filmens praktiska hantverk som attributör och inspelningsledare innan han blev producent, delar bilden av att producentskapet är en djupt kreativ process. Det handlar om att förverkliga en vision genom att sammanföra rätt regissörer, författare och skådespelare.
Idag arbetar My i bolaget Etta Entertainment med all form av liveunderhållning; teater, musikal, krogunderhållning och stand up, allt som sätts upp på en scen.
– Jag tycker det är jättekul att hitta på idéer, plocka fram det bästa hos artisterna och sedan genomföra föreställningarna. Det har jag gjort i 40 år nu.
Idéerna kan dyka upp när någon artist kommer med en önskan eller en tanke. My har en fingertoppskänsla och vet vad som kommer att fungera.
– Min kollega och kompis Marie Dimberg, som är manager för Roxette, sa: ”Intuition är väldigt mycket erfarenhet.” Ju äldre vi blir, desto mer har vi samlat på oss, så jag litar på min magkänsla till 100 procent.
Lars förklarar att han är motsvarigheten till My, men inom film och tv.
– Jag började när jag var jättegammal jämfört med My – jag var 20 år.
De första fem åren var han främst en filmarbetare som älskade ”cirkuslivet”.
– Det var ungefär som att man satte upp tältet och släppte in elefanterna. Men sedan blev jag snabbt producent och började med långfilm.
De startade ett bolag som heter Filmlance och började med tv genom serien Emma åklagare för TV4. Sedan kom Beck-filmerna.
– Det blev mer och mer tv, och så småningom gjorde vi tv-serien Bron. Det blev en väldigt stor internationell succé och därefter började jag arbeta mer internationellt.
Lars klev in i koncernledningen för en grupp som växte, men höll samtidigt kvar i ett Ingmar Bergman-projekt: Scener ur ett äktenskap.
– Vi överlevde projektet genom en israelisk regissör och manusförfattare, och sedan gjorde vi den för HBO i USA.
Den amerikanska producenten frågade Lars om han kunde hjälpa till med några grejer i bolaget som hette Media Res International, och det är där han arbetar idag.
– Vi gör framför allt lite större internationella serier, men nu i somras kom en serie gjord för Sveriges Television (SVT) som heter Svartan.
Yviga karaktärer
En bärande del av My och Lars framgång är förmågan att hantera yviga karaktärer och stora egon som ofta rör sig i branschen.
– Vi jobbar med väldigt begåvade kreatörer och starka människor. Sedan kan det finnas andra egenskaper som man får försöka hantera. Då lär man sig ha tålamod med starka känslor och försöka förstå varför någon säger något, snarare än att bara lyssna på orden, konstaterar Lars.
I Mys värld handlar det om att skräddarsy teamen som turnerar, där några bygger upp och river scenen och andra står på den.
– Om det är en person som är känslig så måste det vara ett team som ser det och kan hantera det. Det är som små familjer.
– Det är faktiskt de som står där på scen, eller som i Lars fall framför kameran, som utmanas hårdast. Då måste vi ha snälla människor runtomkring.
Det kräver att prioritera personkemi, då ett projekt med hög potential snabbt kan haverera om dynamiken i gruppen inte harmonierar.
Kvittot kommer på slutfesten – stämningen avslöjar om det varit en bra resa och om de lyckats.
Allt går att lösa
Även om My och Lars är olika på många sätt finns det en avgörande likhet; de är lösningsorienterade.
– Det finns alltid en lösning om man är kreativ. Folk kan säga att det inte går – men jo, i princip allting går, konstaterar My.
Lars berättar om en situation där de sparkade en av Sveriges största skådespelare i en produktion.
– Vår beställare såg det som fullständigt omöjligt att byta ut skådespelaren. My och jag diskuterade det fram och tillbaka, och My kom med ett förslag.
När Lars presenterade skådespelaren som My föreslagit sa beställaren: ”Okej, nu kör vi.”
På samma sätt som My är oumbärlig för Lars är Lars ett stöd för My, men då har det främst handlat om att få stöd i en mansdominerad värld. Hon har kunnat tacka för sig när arbetsklimatet varit ohälsosamt.
– Det har funnits situationer som jag inte hade kunnat ta mig ur, om jag inte haft Lars.
Ingen av dem sitter på ett kontor från åtta till fem på dagarna. My arbetar främst kvällar och helger. Hennes arbetsdag börjar med en analys av världsläget och rapportering från föreställningarna dagen innan.
– Det är ganska många akuta grejer som behöver lösa sig, säger My.
Lars fyller i och konstaterar att de är privilegierade eftersom nästan alla möten är trevliga.
– Vi har existerande produktioner som ska hanteras och produktioner som vi utvecklar. Det är jättekul att sitta i kreativa möten.
My ägnar mycket av sin tid åt att säga nej eftersom hon inte längre gör något hon inte tror på.
– Det är lite tråkigt för en del blir ju ledsna, men det handlar inte om att knuffa bort någon utan om tajming – att det ska vara rätt just nu.
– Här om dagen pratade vi om det och konstaterade att nästan allt vi tittar på är jättefina projekt. Men man måste lära sig att fokusera på det som går att göra nu och parkera det andra. Återigen, det handlar om erfarenhet, men det är en svår konst, förklarar Lars.
Paret har valt att bo kvar i sitt stora hus på Lidingö, trots att de fyra barnen flyttat ut. Tomten angränsar både till havsviken och till ett naturreservat med ängar, hagar och kossor.
– Vi håller hela tiden på med problemlösning, och många gånger när jag är ute och går med hunden kommer jag plötsligt på saker, stannar och skickar iväg mejl. Under pandemin satt jag under en ek, pratade i telefon och sms:ade, fortsätter Lars.
Stora förändringar
Både My och Lars har fått hantera stora förändringar i sina respektive branscher. När Lars började med film var det i princip det enda som fanns. Men så började SVT göra dramaserier, och på 90-talet kom den kommersiella tv:n med nya möjligheter.
– Och plötsligt kom streamingtjänsterna in. Då kastades allt omkull och bion gick sämre. Det har varit rörigt, och sedan kom covid som var en jättesmäll.
I kölvattnet av covid och läget i världen konstaterar My att behovet av att ses och dela en upplevelse är stort. Hon berättar om livesatsningen på Leif och Billy, som gått tio säsonger på SVT Play, men som inte alla känner till.
– Vi lyckades fylla Scalateatern en hel säsong, och 90 procent av de som var där kom inte från Stockholm. De hade rest från hela landet, och många hade aldrig varit på teater förut, berättar My.
– Det är något särskilt med liveupplevelser just nu – att få mötas, träffas och dela. Det var så rörande, fortsätter hon.
My drivs av att få överträffa publikens förväntningar.
– Om du köper en biljett som kostar 700 kronor och ni är två eller tre personer, då är det ganska mycket pengar. Ni kanske ska bo på hotell och göra er fina.
Varje del i din upplevelse måste överträffa det förväntade.
Det gäller allt från att få ett trevligt brev tillsammans med biljetten, till omhändertagandet i entrén och själva föreställningen.
– Du ska ha fått med dig någonting som du inte trodde att du skulle få med dig.
Strävan efter kvalitet är också en moralisk fråga. Hon ser sina konkurrenters framgångar som sin egen, eftersom en besviken publik tappar förtroendet för hela branschen.
Att vårda mötet med människan, vare sig det är genom en film eller från en teaterscen, är för dem det mest hoppfulla och nödvändiga uppdrag de kan ha. För dem båda är kulturen inte bara underhållning, utan fungerar som en form av empatiträning där målet är att öka förståelsen för medmänniskor, även i komplexa kriminalserier.
– Människan har alltid berättat och fått stöd av berättelser. De har en tröstande funktion och kommer ända från antikens greker och Bibeln. Oavsett vilken religion man har handlar det om att berätta och att lära sig av andras berättelser, förklarar Lars.
– Det vi gör är underhållning, men i bästa fall också en slags trojansk häst – att man får bära med sig något viktigare. Ibland kommer det fram och gör skillnad. Det är fantastiskt kul när man känner att man kan gripa tag i folk, fortsätter han.
Hantera osäkerhet
I Mys och Lars arbetsvardag är osäkerhet en naturlig del av den kreativa processen. My betonar att arbetet i hennes frilansvärld kräver en enorm tillit; när man skapar originalföreställningar vet man inte vad slutresultatet blir förrän i sista sekund. Hon beskriver hur kollegor under repetitionsperioden ibland tvivlat på projektens riktning, men att hennes roll då blir att hålla kvar vid tilliten till processen.
– Vi kastar oss rätt ut i någonting som vi inte vet. Men samtidigt är det charmen.
För Lars, som rör sig i den mer rigida filmvärlden, är utmaningen att hantera en produktion där planeringen är intensiv och tidsplanen obönhörlig.
– Det är så fruktansvärt dyrt. Det kan kosta en halv miljon om dagen att filma, och då blir varje sekund viktig.
Trots noggrann förberedelse kan även han bli överraskad av publikens reaktioner – en läxa om att man inte alltid har kontroll över hur en berättelse landar.
Att leva i kreativa processer innebär också att bära på idéer som ännu inte har fått se dagens ljus. My berättar om en 40 år gammal idé som återkommande dykt upp i hennes liv, ett projekt som väntar på rätt tajming. För Lars har Bröderna Lejonhjärta varit en livslång dröm som han nu äntligen får förverkliga. De är överens om att dessa projekt inte får stressas fram; de kommer till dem i lugna stunder när de har utrymme att läsa, lyssna och reflektera.
Både My och Lars strävar efter att vara äkta och sig själva i alla situationer.
– Vi har båda en väldigt tydlig moralisk kompass. Jag har svårt för saker som när barn far illa eller vid övergreppssituationer. Är jag inte moraliskt förankrad i tematiken har jag otroligt svårt att engagera mig. I de lägena kan jag inte vara någon annan än mig själv, berättar Lars.
Han undviker medvetet att göra underhållning av våld för våldets skull. My, som genom åren tvingats vara en krigare i en mansdominerad bransch, beskriver hur hon nu har nått en fas där hon kan släppa den tuffa fasaden och återigen tillåta sig att vara snäll. Hon samarbetar aldrig med artister som försöker roa genom att vara elaka.
Genom åren har de lärt sig att vara mer eftertänksamma och ha mer tålamod i beslutsprocessen.
– Ibland säger folk: ”Men nu får den här personen bestämma sig”. Då kan jag svara: ”Om vi frågar nu får vi ett nej, men om du ger mig två veckors utrymme så kanske vi får ett helt annat svar, så du får lita på mig”, berättar My.
Att våga det oväntade
För My och Lars är tvivel en ständig följeslagare i det kreativa arbetet. De beskriver hur de som producenter ofta tvingas stoppa oron i sitt eget bröst för att inte störa den kreativa processen för sina team. När de blickar tillbaka på sina karriärer ser de misstag som avgörande läropunkter; för My innebar en totalsågad föreställning en hård läxa i tajming, medan Lars lärdom handlar om att undvika att det emotionella fokuset hamnar fel i publikens ögon.
En av de viktigaste insikterna är att det sällan är framgångsrikt att bara ge publiken mer av samma. Istället handlar det om att våga utmana konventionella förväntningar.
När samtalet når sin slutpunkt återvänder My och Lars till vad det faktiskt innebär att leva i sina berättelser. De beskriver hur varje projekt sätter sig i kroppen och präglar deras liv långt efter att ridån gått ner. De hoppas att publiken, oavsett om de skrattar eller gråter, bär med sig en upplevelse som berikat dem och väckt något de kanske inte ens kan sätta ord på.
För My och Lars är livet som kreatörer en ständig balansgång mellan att vara operativt högpresterande och att vara lyhörda för det som väcker hjärtat. De ser med stort hopp på framtiden och på möjligheten att fortsätta skapa spännande, utmanande och meningsfulla berättelser i en tid som kräver mer mänsklighet än någonsin. •