Krönika

En optikers oväntade visdom

Ester Bolmenäs

Rummet skimrade i grönt medan vårsolen sken in genom fönsterna på Specsavers. Efter många veckors vånda hade jag äntligen hittat ett par bågar som kändes som hemma, och som stämde överens med hur jag vill presentera mig själv till världen.

Så hade vi nu kommit till den del av glasögonköpet som alltid känns osäker och oförberedd: försäkrings- och tillläggs-diskussionen. Optikerassistenten väntar tålmodigt medan jag funderar. Vad innebar antireflexglas nu igen?

Frågan väckte min inre nyfikenhet – vad är det våra ögon reflekterar egentligen? Tanken förde mig bakåt till en vecka tidigare, då jag hade varit på ett kallelse-seminarium i kyrkan. Där fick vi göra en övning jag inte gjort på många år. I två och en halv minut skulle man sätta sig mittemot sin granne och titta varandra i ögonen. Det låter inte som en lång tid, men när såg du senast någon i ögonen i en minut – utan att säga någonting?

Jag vände mig mot grannen till höger. Vi känner inte direkt varandra, men har haft goda samtal hittills under seminariet. Vi andades ut och påbörjade den ordlösa ögonkontakten.

Medan sekunderna gick fylldes rummet av alla sorts känslor. Obehag, nervositet, nyfikenhet. Allt mer hittade människor en rytm, började andas ut, och hittade en frid i att bli sedda och att se varandra. Då och då upplevde jag hur det ryckte i mungiporna, och jag fick verkligen fokusera på att slappna av och hålla blicken fäst på min nya vän.

För att hitta lugnet fokuserade jag först praktiskt: ögonfärg, konturer, pupillens rörelse. Sedan på vad blicken försökte säga. Och till sist – och det var nog det svåraste – på hur jag själv speglades i hennes ögon. Efter någon minut började det som först känts instängt istället öppna sig. Tystnaden blev inte en bur, utan en fristad. Det var som om vi långsamt kände igen något mänskligt i varandra.

Jag märkte hur omöjligt det var att se sin egen reflektion i någon annans öga utan att möta den med ett slags värme. Började jag le, började hon le. Sänkte jag axlarna, sänkte hon sina. Som om något viktigt fick plats just i det där att bara vara kvar.

Det fick mig att reflektera över en annan blick som var och är full av kärlek, full av igenkänning, och full av vänlighet.

Vad händer med oss när vi vågar möta Jesu blick, på riktigt? När vi låter hans blick få bli reflekterad i vår egen, och börjar se oss själva och människor runt omkring oss så som han ser dem? När vi, i en värld som rör sig snabbt, vågar låta Jesu kärlek hålla oss kvar.

Tänk om vi skulle våga möta alla de där vardagsmötena med den där Jesus-blicken.

Kvinnan i kassan på Coop.

Den ensamme vandrande mannen vid resecentrum.

Den där konfirmanden som inte kan sitta still.

Den där kollegan som driver en till vansinne.

Så nej. På min själ vill jag inte ha någon antireflex-behandling. Från att jag vaknar till dess jag lägger mig igen vill jag reflektera Guds godhet, nåd, tålamod, och kärlek. Jag vill att mina ögon ska våga reflektera andras liv, med medlidande och medmänsklighet. Jag vill att människor ska se Jesus i mig.

Kanske börjar allt med att jag vågar möta blicken hos dem som redan står framför mig – som optikerassistenten, som väntar medan jag funderar på antireflex.