Ledare

Jag älskar att bli omskakad

Rasmus Troedsson

Jag har levt ett liv där jag tappade bort mig själv innan jag hittade mig själv igen. Den vägen lärde mig något jag aldrig glömmer: att sanning inte är något man äger, det är något man tar emot. Och jag tror likaså att det som verkligen är sant aldrig kan argumenteras bort. Ett starkt argument kan skaka mig, tvinga mig att tänka om och tänka nytt, men det kan inte flytta det som redan är sant en enda millimeter. Sanningen har ingen brådska. Den väntar lugnt medan vi debatterar som bäst, medan vi höjer och sänker rösten.

Som bibeltroende lever jag med förvissningen om att jag inte är lämnad ensam i sökandet. Jag tror att den helige Ande vill leda mig – inte genom att jag själv besitter någon särskild urskiljning, jag snubblar ju lika ofta som någon annan och har ingen själslig talang att skryta med, utan för att jag har bett om att få ta emot just den gåvan: urskiljningens gåva. Att kunna ledas genom bruset. Att kunna älska en människa och samtidigt pröva hennes tankar med hela mitt hjärta. Att våga säga att jag inte tror att du har rätt och ändå sitta kvar vid bordet, nyfiken på nästa mening, törstig efter nästa insikt.

Och när jag lyckas använda den gåvan utan att söka mitt eget, utan att vilja vinna bara för sakens skull, men med en vilja att förstå, då förvandlas varje samtal till något större än en debatt. Det blir en berg- och-dalbana i gemenskap med olika övertygelser. Vi far upp i glädjen över det vi delar, ner i obehaget av det vi inte kan förstå, och upp igen i respekten för att vi ändå stannar kvar tillsammans. Sådana samtal har alltid en fast botten att stå på och ett gott mål att sträva mot: att bli lite mer sanna, lite mer ödmjuka, mer nyfikna på varandra och kanske på Gud, som jag tror har satt oss vid samma bord.

Detta vill vara en hyllning till samtalet som inte ryggar för motstånd. Till respekten som inte kräver enighet för att vara äkta. Till friheten att brottas grundligt och samvetsgrant med det vi tror på och ändå skiljas som vänner. För sanningen är inte skör. Den behöver inte skydda sig mot skarpsinne. Men den förutsätter någon som är villig att ta emot den, om och om igen, med öppet sinne. Och så länge jag och du vet att vi kan ha fel, kan den som lyssnar till oss inte förföras av osanna argument.