Intervju

Klangbotten och klassrum

Monika Ekström Gomér

Dagligen möter Torbjörn och Anna-Karin Erling unga människor i formbara skeden av livet, där de navigerar i en vardag präglad av krav, sårbarhet, människosyn och unika levnadsöden. De ställs ständigt inför de djupare frågorna om vad en människa bär inom sig när samhället präglas av stenhård mätbarhet och krav på prestation.

I sitt arbete med familjehemsplacerade barn möter Anna-Karin en utsatthet som kräver ett uthålligt engagemang och en stark vilja att finnas där som ett pålitligt stöd.

– Många av barnen bär på tunga trauman. Jag får fungera som ett språkrör och föra en dialog med omgivningen kring varför ett barn reagerar på ett visst sätt. Det krävs extra tålamod för att lösa upp knutar, berättar Anna-Karin.

Starka nätverk

Arbetet handlar i grunden om att bygga upp ett starkt nätverk kring de elever vars skolgång alltför lätt tar stryk.

– Det är avgörande för mig att få uppbackning av alla vuxna som omger barnet, så att vi kan stötta på bästa sätt, stärka individen och ge rätt hjälp, förklarar hon.

Målet är att barnen ska klara sin utbildning, få sina grundskolebetyg och komma vidare som fungerande samhällsmedborgare.

Skolan beskrivs ofta som kravfylld och stressig, men både Anna-Karin och Torbjörn märker vad barn och unga egentligen längtar efter bortom alla yttre måttstockar.

– I vår kultur har vi en tendens att se på misstag som något enbart negativt. Men det är ju då som den verkliga utvecklingen sker. Det är inte farligt att misslyckas – det är då det händer saker, förklarar Torbjörn.

Han lyfter det bredare filosofiska perspektivet på vad som händer i ett samhälle där människovärdet riskerar att kopplas till prestation.

– Om inte människans värde är högt oavsett prestation blir samhället hårt och obarmhärtigt. Det värdet bottnar i den kristna grundsynen, att varje människa är skapad av en kärleksfull Gud med ett unikt värde och en livsuppgift som ingen annan kan ersätta, säger han.

Mer än kunskap

Han pekar på de dagliga utmaningarna i att leda en verksamhet där man vill värna om hela individen. Det ligger i linje med läroplanens värdegrund, snarare än att bara fokusera på rena kunskapsmål.

– Vi måste värja oss mot att skolan får en slagsida där allt bara handlar om kunskapsmässiga resultat. Det är ju hela människan som ska få rymmas. Här tror både jag och Anna-Karin att de kristna friskolorna har en särskild styrka och betydelse med sitt starka fokus på integration, värdegrund och helhetssyn på människan. Därför är det också viktigt att detta får komma fram i medierna när det gäller de konfessionella friskolorna i Sverige.

När det gäller ledarskap och det tunga ansvaret i rektorsrollen betonar han vikten av att ta hjälp av andra.

– Det är en press man måste lära sig att hantera, när man har en ledarroll och förväntas ge så mycket av sig själv. Därför har jag alltid trott starkt på kollektivt ledarskap och teamarbete, så att man inte står ensam med ansvaret, säger han.

Enligt dem är de bästa förebilderna bland kristna ledare de som är ödmjuka, vågar visa sin egen svaghet och inser att de är beroende av ett bärkraftigt nätverk omkring sig.

I skolmiljön märker de hur elever reagerar mot uppkopplade liv och ständiga skärmar. Torbjörn berättar om hur Mariaskolan tidigt införde mobilfri skola, vilket har gett positiva effekter på det sociala samspelet, tryggheten och studieron. Samtidigt ställer unga allt oftare djupa frågor om livet, meningen och andlighet, vilket rimmar väl med barnkonventionen om barns rätt till andlig utveckling vid sidan av den sociala och moraliska utvecklingen.

Starka minnen

När de blickar tillbaka på sina yrkesår är det mötena med enskilda elever och deras vändpunkter som stannar kvar som de starkaste minnena.

– Det är de där ögonblicken när man ser att situationen har blivit trygg och stabil, och att eleverna får de förutsättningar som de har rätt till, berättar Anna-Karin.

Torbjörn vittnar om liknande omvälvande ögonblick i skolmiljön där han fått se hur en elev som tidigare mått dåligt, varit hemmasittare och dragit sig undan plötsligt blommar ut i en trygg mindre undervisningsgrupp.

– Mitt i en stressad vardag blir man djupt berörd av sådant. Det känns verkligen som ett litet mirakel varje gång det sker, säger Torbjörn.

När samtalet om yrkeslivet rundas av, sträcker sig blicken vidare mot den gemensamma bakgrunden, privatlivet och de erfarenheter som präglat tillvaron vid sidan av skolan. Vägarna in i vuxenlivet och tron såg till en början helt olika ut för dem båda. Anna-Karin växte upp tillsammans med sin ensamstående mamma som arbetade som distriktssköterska.

– När jag var tolv år kom jag till tro genom en kompis som var aktiv i pingstkyrkan. Eftersom jag saknade kristen bakgrund var allting nytt för mig, men jag välkomnades in och blev en del av gemenskapen, berättar Anna-Karin.

För Torbjörn började vägen till den egna övertygelsen under tonårstiden.

– Konfirmationen kom att betyda väldigt mycket för mig. Jag bar på en barnatro sedan tidigare, men det var först då som jag kände att jag behövde göra ett eget, medvetet val att följa Jesus, berättar han.

Det var ett skede då han valde bort andra stigar för att helhjärtat följa sin övertygelse. Uppväxten rymde dessutom stora geografiska och mentala omställningar, som när familjen flyttade till Etiopien – en stor förändring som efter en tids tvekan och tårar visade sig bli en fantastisk upplevelse. Senare följde humanistiska studier, språkstudier och universitetet i Göteborg innan yrkesbanan via flera år i ledarroller inom näringslivet till slut förde honom tillbaka till skolans värld.

Att hitta den rätta

Livet förde Anna-Karin och Torbjörn samman genom ett gemensamt församlingssammanhang i Göteborg. Torbjörn hade dessförinnan länge funderat kring hur man egentligen kan veta vem som är den rätta efter tidigare motgångar, en fråga som till slut fick ett påtagligt och överraskande svar.

– Jag upplevde en tydlig inre röst som sa: ”Nu ska du få träffa den du ska gifta dig med”, berättar Torbjörn om händelsen när han gick över gården den dagen.

När de väl träffades på riktigt var det en djup gemensam vision och en stark överlåtelse som förenade dem.

– Det som gjorde starkast intryck var en ömsesidig, helhjärtad vilja att överlåta sina liv för Gud, säger Torbjörn.

Anna-Karin kände en liknande inre samstämmighet när bitarna väl föll på plats.

– Det mesta stämde, och det klickade precis med det som jag sökte, berättar hon.

Privatlivet och äktenskapet har inte enbart flutit på smärtfritt, utan har ställts inför svåra prövningar. Efter att de fick sin dotter stötte de på svårigheter när de önskade utöka familjen. Det följde ett par år av påfrestande fertilitetsbehandlingar som slet hårt på välmåendet i en tid när vänner omkring dem fick barn efter barn.

– Men det fördjupade faktiskt vår tro i stället för att bryta ner den; vi kände framför allt en stor tacksamhet över att ha en stabil botten att stå på, berättar Anna-Karin.

En komplett familj

De valde så småningom att inte kämpa vidare med fler behandlingar och landade i att familjen var komplett som den var. Vid sidan av detta har vardagen och äktenskapet krävt ett aktivt, medvetet arbete för att hålla relationen levande, där de fått lära sig den hårda vägen att inte lägga alla sina mänskliga förväntningar på sin partner.

– Man behöver sätta Gud i centrum och söka kraft där när man är pressad och trött, i stället för att kräva att ens partner ska möta alla ens behov, sammanfattar Torbjörn.

Som en avslutande hälsning till Sveriges föräldrar vill de betona föräldraskapets betydelse.

– Föräldrarna är oerhört viktiga för barnen och det är avgörande att prioritera tid och ett genuint engagemang i sina barn, sammanfattar Anna-Karin. •