Intervju

Missnöjesmaskinen och kampen för människans värdighet

Monika Ekström Gomér

Det börjar i Hov, en liten by belägen på den östgötska slätten mellan Vadstena och Väderstad. För Magnus Henrekson, professor och en av Sveriges mest profilerade ekonomer, är resan från bondgården vid sjön Tåkern till maktens korridorer i Stockholm inte bara en personlig klassresa. Det är en måttstock han använder för att mäta vad vi som samhälle har förlorat längs vägen.

Den brådmogne akademikern

Magnus resa präglades tidigt av en intellektuell rastlöshet, men rötterna fanns djupt i den östgötska myllan. Han växte upp på en bondgård i en miljö där fadern var lantbrukare och där hederligt arbete och praktisk nytta var en självklarhet. Redan 1976, som 17-åring, tog han studenten från naturvetenskaplig linje efter att ha gått snabbare genom skolsystemet än sina kamrater.

Men den snabba resan var inte bara ett resultat av egen talang. Magnus lyfter gärna fram de lärare som såg honom tidigt och som vågade uppmuntra hans driv istället för att hålla honom tillbaka.

– Jag hade förmånen att ha lärare som verkligen såg mig och gav mig chansen att gå vidare. Det är nog därifrån mitt engagemang för skolan kommer; jag vet vad det betyder för en ung människa att mötas av vuxna som ställer krav och ger uppmuntran, reflekterar han.

Som 21-åring reste han runt i Sydamerika på en minimal budget. Han såg folk i Ecuador och Peru som levde i materiell knapphet men med en inre harmoni. När han återvände 30 år senare var de rikare, men bittrare. Orsaken? Mobiltelefonen.

– Nu ser de världen i sina mobiler. Det ser ut som att alla andra lever i lyx och de själva i armod. Det har skapat en aggressivitet som inte fanns tidigare. Vi har byggt bort möjligheten att vara nöjd med ett vanligt, hederligt liv.

Myten om de "fina" jobben

I Magnus backspegel finns ett Sverige där yrkesstolthet inte krävde en akademisk examen. Idag ser han en farlig trend där praktiska, "vanliga" jobb inte längre anses fina nog.

– Vi har slutat värdera det hederliga arbetet. Många människor tvingas in i teoretiska banor som de inte är gjorda för, medan de jobb som faktiskt är samhällets lim stämplas som ”ingångsjobb”. Då säger vi att vi måste ha invandring, men vi behöver ändra attityder så att människan förstår att de här jobben är både bra och viktiga.

Samtidigt ser han hur detta skapar en enorm administrationsapparat för att kontrollera de som inte hamnat rätt.

– Vi får en massa administrationsjobb för dem som inte klarar av sitt egentliga arbete. Vi bygger lager på lager av byråkrati istället för att låta människor göra det de faktiskt är skapta till.

Kritiken går djupt in i hur vi har organiserat vår välfärd. Han berättar om hur systemet inte längre tilllåter mänsklig tacksamhet, som när hemtjänstpersonal hindras från att ta emot en hembakt kaka. Men kylan märks även i livets slut.

– Vi har nästan inte tid med begravningar längre. Vi ser en trend där man väljer bort ceremonier, där askan bara sprids eller grävs ner utan en gravsten att besöka. Det är som att vi vill städa undan våra rötter så snabbt som möjligt.

Rättvisare betygsinflation

Som utredare är Magnus Henrekson arkitekten bakom förslaget till ett nytt betygssystem – en reform han drivit fram ur en djup vilja att utveckla något som är genuint rättvist för alla elever. Han menar att dagens system har skapat en marknad där betyg används som lockbete, vilket får förödande konsekvenser för de mest ambitiösa eleverna.

– Vi har idag en situation där duktiga elever faktiskt väljer bort de bästa skolorna. De vet att det är svårare att få ett högt betyg där eftersom konkurrensen är hård och kraven är äkta. Det är en absurd orättvisa att en elev som kämpar på en skola med hög kvalitet ska få ett lägre betyg än en elev som glider igenom på en skola som ägnar sig åt betygsinflation, förklarar han.

Lösningen är en kalibrering genom nationella slutprov på en 1–10-skala.

– Med mitt system betyder ett betyg i Kiruna exakt samma sak som ett betyg i Ystad. Det tar bort incitamentet för skolor att "skänka bort" betyg och ser till att vi äntligen får ett system som premierar flit och verklig kunskap.

Det förlorade vuxenansvaret

När Magnus Henrekson pratar om "hemmasittare" blir han fundamentalt kritisk mot hur samhället har abdikerat från sitt ansvar. För honom är skolplikten inte ett förslag, utan en lag som kräver att vuxenvärlden kliver fram. Han ställer sig också frågande till den kraftiga ökningen av ADHD-diagnoser och medicinering.

– Vi pratar om hemmasittare som om det vore en medicinsk diagnos, och vi skriver ut ADHD-medicin i en rasande takt istället för att titta på miljön barnen befinner sig i. Det kan vara rimligt att ett par procent får behandling, men inte 10–15 procent.

Magnus konstaterar att samhället försöker medicinera och föreläsa bort problem som i grunden handlar om brist på struktur, mobilfria skolor och behovet av tydliga vuxna. Barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör. Om vi vuxna inte vågar ta ansvaret att sätta gränser, kan vi inte förvänta oss att barnen ska klara av det själva, menar han.

Historien och hotet mot demokratin

Han varnar också för den historielöshet som breder ut sig i takt med kunskapsraset.

– Idag vet många elever knappt om Gustav Vasa levde före eller efter Kristi födelse. Utan kronologi blir allt huller om buller. Varför ska vi läsa historia? För att du ska veta var du kommer ifrån och känna vördnad för vad de före dig har kämpat fram.

Henrekson refererar till undersökningar där demokrati inte längre rankas särskilt högt bland unga.

– Om man inte har historien med sig, då ser man inte varningssignalerna när friheten börjar monteras ner. Frihet är inget naturtillstånd, den måste försvaras. Att känna sin historia är att äga sin egen frihet.

Magnus Henrekson tillhör den generation som blev tonåringar under mitten av 70-talet. Det var en tid då den svenska socialdemokratin, enligt Magnus, hade gjort ett effektivt jobb med att förlöjliga kyrkan och ersätta den med Folkets hus. Trots den sekulära vågen konfirmerades Magnus och hans klasskamrater 1972. När kyrkan väl skildes från staten, menar han att den istället sög åt sig partipolitik, vilket drev honom bort.

Mekanismer bakom slumpen

Idag rör sig Magnus återigen i en andlig riktning. Hans väg till tron går inte via dogmer, utan via vetenskaplig förundran och moralfilosofi.

– Om man ser till evolutionen är det omöjligt att den är rent slumpmässig. Artrikedomen – kaskelotter, elefanter, människor – har uppstått på alldeles för kort tid. Det måste finnas mekanismer bortom slumpen.

Han ser också en moralisk kärna i människan som inte kan förklaras rent biologiskt. Det är en kärna som kräver bränsle och civilisatorisk fostran för att brinna. Här ser han kristendomens unika bidrag till västerlandet: idén om att vi alla är lika inför Gud.

– Att lyckas sälja in idén om likhet i värdighet till ett par miljarder människor är faktiskt otroligt. Men om vi slutar berätta varifrån den idén kommer, så försvinner den.

Magnus besöker kyrkan ibland, men han ställer krav på vad han möter där. Han efterlyser det liturgiska språket – det sätt att formulera vad det innebär att vara människa, även när det inte är solsken. Han ser med sorg på hur kyrkan under lång tid tystnat om förföljelsen av kristna i världen, samtidigt som man varit snabb att engagera sig i andra politiska konflikter.

– Kyrkan blev som en del av en socialistisk rörelse. Det drev bort mig.

När Magnus får besöka en kyrka där politiken lämnas vid dörren, fylls han av en tacksamhet över att få vara en del av något större.

Sanningen före sällskapet

Att Magnus Henrekson ofta hamnar i stormens öga är ingen slump. För honom finns det något viktigare än att vara omtyckt: att vara sann mot sina observationer.

– Jag är inte rädd för att stå ensam om jag är övertygad om att jag har rätt i sak. Om man ser ett systemfel som skadar människor, då har man en skyldighet att säga det, även om det skapar motstånd. Det handlar om hederlighet mot uppdraget och om att våga stå för det som är rätt över tid. •