Intervju

När orden och livet talar samma språk

Petter Allgulin

Daniel Viklund har rört sig i olika delar av svensk kristenhet. Han är nu i tjänst både som kårledare i Frälsningsarmén i Strängnäs och som kantor i Svenska kyrkan. Under många år har han predikat, sjungit och spelat i olika sammanhang. Idag reser han mindre än tidigare och reflekterar över vad som egentligen är hållbart i en kristen tjänst.

Åren mellan 30 och 40 präglades av ett högt tempo, där han predikade, sjöng, spelade och ansvarade för eftermöten.

– Då körde jag som en tok. Men jag fick också ett jättehårt bakslag. Jag blev så trött och utmattad, och jag märkte inte det, för allting var ju så roligt, säger Daniel Viklund.

I efterhand har erfarenheten påverkat hans syn på kallelsen. Engagemang och passion är inte samma sak som att ständigt prestera. Livet måste också fungera när man inte står på en scen, när konferensen är över och vardagen återstår.

När predikanten själv hamnar i blickfånget

Daniel har en bakgrund som gör att han lätt kan uppfattas som en scenpersonlighet. Han har bland annat studerat vid Operaakademien i Köpenhamn och har en naturlig känsla för språk och retorik. Samtidigt beskriver han sig själv som betydligt mer introvert och reflekterande än den bild som flera kanske har fått av honom.

– Jag är ingen konferensmänniska. Jag blir stressad av så mycket folk, säger han.

Daniel har funderat över hur lätt en predikant kan börja anpassa sig efter publikens förväntningar. Han ångrar att han ibland sagt saker som varit förhastade och oreflekterade. Det är lätt att falla för frestelsen att säga det folk vill höra för att få respons och bekräftelse.

– Jag har uppfattats lite som en ekumenisk kameleont. Jag tror ibland att jag gjorde våld på mig själv för att behaga människor, säger han.

– Att bli populär, det lurar faktiskt som en frestelse även för kyrkoledare.

En längtan som söker ett språk

Frågan om väckelse har följt Daniel under många år. Han berättar om en stark profetisk upplevelse under bön sommaren 2001. Han såg Sverige från ovan, och Guds eld över landet som föll ner på olika platser. Han förknippar synen med ett djupt rop efter Gud och en längtan efter Guds påtagliga närvaro.

I ett Sverige där många sökare saknar ett språk blir det därför viktigt att kyrkan hjälper människor att sätta ord på det de upplever. Här har musiken och psalmerna en betydelse.

– Sångerna utrustar. Vi får hjälpa dem som upptäcker Gud att ge dem ett språk.

Att leva redo för framtiden

Samtalet leder in på Jesu återkomst, och Daniel menar att kyrkan riskerar att förlora något viktigt om den slutar tala om att han kommer tillbaka. För honom är Jesu återkomst inte i första hand en fråga om att kunna lägga fast en exakt tidslinje, utan om att leva med en ständig medvetenhet om att historien har en riktning och att Kristus en dag ska komma tillbaka.

Samtidigt ser han två diken. Det ena är att nästan helt tappa bort frågan och leva som om Jesu återkomst inte har någon betydelse. Det andra är att fastna i spekulationer, där varje krig, politisk händelse eller samhällsförändring ska passas in i ett detaljerat schema över den sista tiden.

– Vägen går alltid mellan dikena.

Daniel tror att kyrkan behöver behålla den eskatologiska nerven, utan att det förvandlas till alarmism. Genom hela kyrkohistorien har kristna generationer levt med övertygelsen att Kristus ska komma tillbaka. Och just därför blir frågan tidlös: Var står jag själv? Hur lever jag om jag vet att mitt liv ytterst är på väg mot ett möte med honom?

Han pekar på att budskapet redan finns inbyggt i Svenska kyrkans gudstjänst. I nattvardsliturgin bekänner församlingen Kristi död och uppståndelse och att de väntar på hans återkomst i härlighet. Det är, menar Daniel, en påminnelse om att det kristna hoppet inte bara handlar om vad Gud gör här och nu, utan också om det som väntar.

För Daniel är det därför viktigare att leva i beredskap än att kunna förklara varje detalj kring den sista tiden. Han återkommer till scouternas uttryck ”Var redo. Alltid redo”. Beredskap handlar inte om rädsla, utan om överlåtelse – att leva öppet och ärligt inför Gud och vara mer fäst vid hans rike än vid den rådande världsordningen.

Det handlar om bibelläsning, bön och ett liv där tron inte bara tas fram vid gudstjänster och konferenser. Daniel har själv varit på många stora kristna samlingar, men menar att konferensernas starka upplevelser inte automatiskt leder till en hållbar tro.

– När det väl kommer till kritan är det min vandring med Gud som avgör allt. Överlåtelse är färskvara. Jag tror att den dagliga andakten är så oerhört viktig. Att de troende i Sverige lever troget och kärleksfullt i andliga rutiner.

När orden måste få sällskap av livet

Det leder vidare till frågan om kristet ledarskap. Daniel tror att många problem kan uppstå när en ledare försöker upprätthålla en bild av sig själv i stället för att leva öppet och transparent.

Han minns en äldre frälsningsofficer som vid sin begravning beskrevs som en människa vars ord och liv talade samma språk. För Daniel är det en träffande bild av kristen integritet.

– Jag vill vara en man med integritet. Det är bättre att ha lite färre ord och att de backas upp av hela mitt liv.

Daniel är kritisk till den hårda och raljanta retoriken mellan kristna från olika läger som ibland förekommer. När en tradition eller ett samfund blir föremål för polemik glömmer man lätt att det bakom kategorierna finns vanliga människor med känslor och erfarenheter.

– Man kan inte laga sig själv genom att ha sönder andra. Jag tror mer på den helige Ande än på retoriskt våld.

Samtidigt tycker han sig se att de hårdaste konflikterna mellan olika kristna traditioner börjar tappa kraft.

De dömande rösterna finns fortfarande, men de blir färre.

Ett Sverige som behöver äkta tro

När frågan kommer till evangelisation i Sverige tror Daniel inte främst på stora kampanjer eller på att kopiera andra länders sätt att predika. I stället tror han på ett kristenliv där tron är integrerad i hela människan.

Det innebär att tron finns med utanför kyrkan, i samtalen, relationerna och vardagens beslut. En människa ska inte behöva gå in i ett särskilt religiöst läge för att visa att hon är kristen.

– Vi behöver färre dysfunktionella religiösa skådespelare och fler riktigt äkta troende människor. Där allt de säger och gör bara lyser av Jesus.

När människor möter en kristen som är trygg i sin tro och samtidigt präglas av kärlek kan evangeliet bli synligt innan det ens har förklarats med ord.

Hoppet finns hos dem som upptäcker

Trots de frågor och utmaningar han ser i svensk kristenhet är Daniel hoppfull när han blickar framåt. Det som ger honom särskilt hopp är mötet med unga människor som närmar sig tron på Jesus utan alla de förutfattade meningar som äldre generationer har burit med sig.

– Många äldre har bilden av kyrkan som en moraliserande institution.

Han berättar om konfirmander i Strängnäs domkyrka. De är inte alltid fromma i sitt språk eller sitt beteende, men det som berör honom är att de faktiskt ger Gud en chans.

Daniel upplever att många unga närmar sig kyrkan mer förutsättningslöst. De upptäcker att tron rymmer djup, mening och närvaro.

– Det ger mig så mycket hopp! För de upptäcker: ”Nämen, här finns någon som vill in i mitt hjärta, någon som vill fylla mitt liv, någon som visar mig vägen”.

Det som allt till sist måste prövas mot

När Daniel ska beskriva vad som kan rena och förnya kyrkan återkommer han till kärleken.

Han hänvisar till Paulus och undervisningen om att människans andliga gåvor och kunskaper inte betyder någonting om kärleken saknas. Det är en prövning som gäller alla kristna, men kanske särskilt dem som har ansvar och inflytande.

– Vi har en stor prövosten framför oss. Det är kärlekstestet. För med kärleken står och faller allt.

Det innebär, enligt Daniel, inte att man ska sluta tala om sanning eller avstå från att korrigera sådant som är fel. Men även en tydlig tillrättavisning måste ha kärleken som grund. Sanningen kan inte användas som ett verktyg för att skada andra människor.

För Daniel handlar det om något så enkelt och samtidigt så svårt som att låta tron få genomsyra hela livet – också när ingen applåderar, när scenen är tom och när det inte finns någon publik att imponera på. Att vandra med Gud, dag efter dag, och låta kärleken bli måttstocken för både ord och handling.

Det handlar inte om hur starkt vi kan tala, hur övertygande vi kan predika eller hur mycket vi lyckas åstadkomma, utan om orden får sällskap av ett liv i kärlek som pekar åt samma håll. Ett liv där tron inte behöver översättas, eftersom den redan syns. •