Intervju

Sweden Rock, skilsmässan och mötet som förändrade allt

Petter Allgulin

Ljudet av gitarrförstärkare, lastbilar och tusentals besökare hör till Pelle Åbergs vardag. Som produktionsansvarig för Sweden Rock Festival ser han till att det enorma maskineriet fungerar – från el och vatten till scener och logistik.

Men den verkliga berättelsen om Pelle börjar långt innan festivalen blev en institution i den svenska musikvärlden. Den börjar i en pojke som tidigt lärde sig att världen kunde vara hård.

– Redan i femte klass kände jag att man måste försvara sig själv och andra. Man levde i rädsla, och när människor är rädda söker de trygghet någonstans, säger Pelle Åberg.

För honom blev motorcykelkulturen en sådan plats. Han beskriver inte mc-världen som ett paradis, men heller inte som den karikatyr många föreställer sig. Tvärtom menar han att många som drogs dit egentligen var människor som aldrig riktigt passat in.

– Jag tror att fler var mobbade än mobbare. Vi ville bara vara fria. Vi var udda människor som inte hittade hem någon annanstans, säger Pelle.

Gemenskapen gav identitet, men den hade ett pris. Livet präglades av ständig beredskap. Man såg sig över axeln och reagerade instinktivt på hot – verkliga eller inbillade.

– När någon frågade hur man mådde svarade man alltid att det var bra. Men inuti var det inte bra. Man levde hela tiden i försvarsställning.

Stressen blev nästan ett normaltillstånd. För många blev alkohol eller droger ett sätt att dämpa trycket, men för Pelle handlade livet mer om fart än om substanser.

– Jag har aldrig varit särskilt intresserad av att bli rik. Jag ville ha roligt, köra hårt och lösa problem.

Det skulle visa sig bli en oväntad tillgång.

Festivalen växte fram

När Sweden Rock startade 1992 hjälpte Pelle till bakom kulisserna. Det som började med praktiska uppgifter växte så småningom till ansvaret för hela festivalproduktionen.

– Jag har alltid varit ”Fixar-Pelle”. Allt jag gjort tidigare har jag haft nytta av. Jag är inte rädd när det blir stressigt.

För cirka 15 år sedan började Pelles äktenskap knaka i fogarna. Utåt såg livet lyckat ut med familj, drömjobb och ett stort nätverk, men under ytan växte sprickorna.

– Kör man hårt länge går det till slut ut över relationerna. All energi går åt till att reda upp det man ställt till med.

När äktenskapet gick mot sitt slut rasade den tillvaro han byggt upp. Barnen var 12 och 15 år gamla, och tanken på att bo ensam i en lägenhet kändes nästan outhärdlig.

Ångesten tilltog

Han flyttade ner i husets källare. Där fanns en gammal bibel som en gång tillhört hans farfar; den var tjock, sliten och full av anteckningar.

Pelle hade aldrig varit särskilt intresserad av kyrkan. Han hade visserligen respekt för den, men kände sig aldrig hemma där. Religion var inget för honom. Ändå började han läsa. Inte för att han trodde sig finna svar, utan för att han inte längre visste vart han annars skulle vända sig.

– Jag slog upp bibeln på måfå. Det var ett sista halmstrå.

Men orden sa honom ingenting. Mörkret tätnade, och han började på allvar fundera på om livet över huvud taget var värt att leva.

– Jag tänkte att om jag tar livet av mig så slipper jag den här skiten.

”Det var som att komma hem”

Det var där, längst nere i förtvivlan, som något hände som han än i dag har svårt att beskriva med vanliga ord. Det var inte som en dröm, snarare en verklighet som plötsligt öppnade sig.

– Jag var någon annanstans.

Han upplevde att han befann sig under jorden. En gestalt stod framför honom och lyste med ett ofattbart starkt sken, men ansiktet gick inte att urskilja. Det var ett helt unikt ljus som han aldrig sett tidigare. Runt omkring var det mörkt och kallt. Intill dem fanns som stora bassänger fulla med människor.

– De var smutsiga och de kved och rörde på sig.

Gestalten ställde en enda fråga: ”Är det där du vill vara?”

Pelle svarade omedelbart: ”Nej.”

– Det var liksom en utomjordisk upplevelse. Jag kände att det var äkta.

De gick längs de mörka bassängerna, fram till en smal stentrappa som ledde uppåt. Flera gånger frågade personen om han verkligen hade bestämt sig för att följa honom, och varje gång svarade Pelle ja.

När de kom upp kände han en djup trygghet och överväldigades av det starka, vita ljuset som omslöt honom.

– Det var som att komma hem.

Där såg han en man gå bortåt tillsammans med ett barn, och han tänkte att det nog föreställde honom själv tillsammans med ett framtida barn. Plötsligt var han tillbaka med sitt medvetande i källaren.

Förstod mer längre fram

Flera år senare såg han en målning av Jesus som gick bortåt med ett barn i handen. Han stannade upp.

– Jag fick gåshud över hela kroppen. Det var exakt det jag hade sett. Då förstod jag att barnet var jag.

Senare läste han berättelsen om Jesus på förklaringsberget, där Jesu ansikte och kläder började lysa.

– Då blev jag väldigt berörd. Jag hade sett det innan jag ens läst Bibeln.

Upplevelsen löste inte alla problem. Skilsmässan blev ändå verklighet, och livet behövde levas vidare. Men någonting hade förändrats på djupet.

– Jag visste bara att något hade hänt. Något riktigt.

Inom kort träffade han en god vän och berättade om sin upplevelse.

– Jag sa: ”Jag tror att jag har mött Jesus.”

Vännen blev tyst. Sedan svarade han: ”Ja, det har jag också.”

Även han befann sig mitt i en skilsmässa. Han hade läst en kristen bok och blivit övertygad. De började prata om tro, Bibeln och livet, och de samtalen har fortsatt i 15 år.

Ett nytt hjärta växer fram

Pelle betonar att människor ofta vill ha omedelbara förändringar, medan Gud arbetar långsamt.

– Helgelse tar tid. Att byta blod gör man inte på en dag. Jag brukar säga att det tog ungefär fem år innan jag började förstå vad Gud höll på med i mitt liv.

Förändringen märktes i vardagen. Saker som tidigare varit självklara tappade plötsligt sitt grepp om honom. Festandet dog ut och alkoholen blev ointressant. Han kunde inte längre gå in på nattklubbar eller i gamla miljöer utan att känna att hela kroppen protesterade.

– Mitt gamla jag var dött. Jag ville inte ha det gamla.

Började kramas

En stor förändring märktes i hans sätt att möta människor. Förr styrde han med hårda ord och auktoritet, men nu började han leda på ett helt annat sätt. Han skrattar när han beskriver kollegornas reaktion.

– Jag började krama folk i stället. Det tyckte många var väldigt konstigt.

Men resultaten lät inte vänta på sig.

– Kärlek, tålamod och glädje fungerar mycket bättre än rädsla. Det gäller på Sweden Rock också.

Det är en tanke som återkommer genom hela samtalet. För Pelle handlar den kristna tron mindre om att vinna diskussioner och mer om att människor faktiskt förändras. Han tror inte på att pracka på andra sin tro eller argumentera människor till tro.

– Ingen blir vunnen av att man slår Bibeln i huvudet på dem.

I stället vill han berätta sin egen historia.

– Jag kan bara vittna om vad Jesus gjorde med mig.

Pelle känner sig hemma bland människor som kämpar. Han talar varmt om gamla missbrukare, människor från mc-världen och andra som levt långt från kyrkans bänkar.

– Det är människor jag känner igen mig i.

Skapar rockgudstjänster

Under de senaste åren har Pelle engagerat sig i en församling i Sölvesborg och arrangerar rockgudstjänster där hög musik samsas med bön och vittnesbörd. Han beskriver hur människor som aldrig tidigare satt sin fot i en kyrka har vågat komma eftersom miljön känts välkomnande.

– Kyrkan är ju inte byggnaden. Kyrkan är människorna.

De sände en gudstjänst i Sveriges Radio, men när pastorn som skulle predika blev sjuk fick Pelle hoppa in och hålla sin första predikan – direktsänd i etern. – Det var helt magiskt, fantastiskt. Bakom scenerna på festivalen har han genom åren mött många internationella artister som delar hans tro. Han berättar om en amerikansk turnéledare som blev berörd av festivalens ovanligt vänliga atmosfär.

– Han sa: ”Här är så fint, så vackert och allting fungerar. Vem är det som ligger bakom det här?”

Pelle ler när han återger orden.

– Turnéledaren sa: ”Jag älskar denna festival. Är du välsignad? Kan vi be tillsammans?” Så vi satt där och bad.

För Pelle är det ett exempel på hur Gud ofta verkar genom vanliga möten mellan människor.

– Jag tror att det viktigaste vi kan göra är att älska människor, lyssna på dem och berätta vad Jesus har gjort i våra egna liv.

Kyrkan utan murar

Pelle Åberg drömmer också om en kyrka som hittar tillbaka till sin enhet. I hans ögon har kristenheten alltför länge låtit historiska motsättningar, samfundsgränser och teologiska strider överskugga det som förenar.

– Vi har varit splittrade i tusen år. Jag tror att tiden är inne för kyrkan att hitta tillbaka till varandra, säger han.

Han menar att mycket av det som skiljer kristna åt handlar om traditioner, former och liturgi snarare än om trons kärna. Enligt honom behöver kyrkorna bli bättre på att mötas över samfundsgränserna, lyssna till varandra och tillsammans söka Kristus i stället för att försvara sina egna positioner.

– Vi behöver bara en Kristi kropp. Vi kommer aldrig att tycka exakt lika om allting, och det behöver vi inte heller göra. Men vi har samma tro och samma Herre.

Pelle menar att kyrkohistorien visar vad splittring kan leda till, men tror samtidigt att Gud verkar genom historien. Precis som romarrikets vägar och det gemensamma grekiska språket en gång gjorde det möjligt för evangeliet att spridas, menar han att internet i dag gör det lättare för kristna att mötas över gamla skrankor.

– Gud förbereder alltid vägen. I dag kan en katolik enkelt lära sig om den ortodoxa kyrkan och tvärtom. Det suddar ut många av de gränser vi har byggt upp.

Han efterlyser också större ödmjukhet. Att vara kristen handlar inte om att vinna interna debatter, utan om att tillsammans vittna om Jesus.

– Om alla kyrkor började be om enhet, vad skulle hända då? Jag tror att Gud skulle svara på den bönen. Framtiden ligger inte i fler skyttegravar, utan i att vi lär oss stå sida vid sida, även när vi tycker olika. Det gemensamma är större än det som skiljer oss åt.

Friheten på insidan

I dag är Pelle mindre intresserad av att berätta om sitt gamla liv än av de frågor som finns under ytan. Han återkommer till hur människans inre formas av erfarenheter, sår och minnen – och hur tron kan leda till verklig självinsikt.

– Vi bär alla på saker som påverkar hur vi tänker och fattar beslut. Men när jag låter Gud ta hand om de såren blir jag friare. Jag är en helt annan människa i dag.

För Pelle handlar den kristna tron ytterst om ett möte med Jesus som förändrar människan inifrån. Han tror att människor längtar efter äkta samtal om livet, tvivlet och tron – långt mer än efter färdiga svar. Därför möter han gärna människor över en kopp kaffe, på en rockgudstjänst eller i ett fängelse. Platsen spelar mindre roll; det viktiga är att samtalet får handla om det som verkligen betyder något.

– Gud finns inte bara i kyrkan eller hos prästen. Han finns i oss. Det är där allting börjar.

15 år har gått sedan den där kvällen i husets källare. När Pelle ser tillbaka är det inte den märkliga upplevelsen som står i centrum, utan vad den ledde till – ett helt nytt sätt att leva.

– I dag har jag förstått att tron inte handlar om att kunna allt eller ha svar på alla frågor. Det handlar om att förstå helheten – och vem Jesus är. Det finns inga prestationer som tar dig till himlen, bara tron. Och när man säger ja till Jesus börjar något förändras på insidan. Kärleken, glädjen, friden och tålamodet – det är de sakerna som förändrar ett människoliv. •