Intervju

”Tänk om sen inte finns?”

Carolina Åman

”Mamma är död!” Sonens ord i telefonluren slog hela den tillvaro i spillror som fram tills nu hade varit Christer Olssons liv. Han befann sig på en jobbresa i Oslo, där han hade föreläst, och skulle strax kliva på planet till Stockholm. På Arlanda skulle han möta upp sin fru Carina som skulle komma med flyget från Göteborg och tillsammans skulle de få träffa sitt femte barnbarn för första gången. Men så blev det inte. Kvinnan han hade levt tillsammans med i 40 år fanns inte längre.

Christer hade anat att något inte stod rätt till. Han hade ringt till Carina för att säga god morgon, precis som han brukade göra när han var i väg på sina jobbresor. Hon svarade inte. Inte första gången han ringde, inte andra gången och inte tredje gången heller. Till slut ringde han till en av sina söner, som också bodde på Öckerö, och bad honom åka till föräldrahemmet och kolla om något hade hänt med mamma. En kvart senare kom telefonsamtalet som förändrade allt.

Livet som brister och bär

Sonen hade hittat sin mamma död på hallgolvet hemma. Det visade sig senare att hon hade fått en tiaattack, fallit framlänges i trappan, slagit huvudet i stengolvet och spräckt skallen.

Först reagerade Christer väldigt rationellt vid beskedet. Han ringde samtal och skrev listor.

– Men när jag satte mig på planet, då sjönk jag rakt ner i underjorden, berättar han.

Hans första instinkt hade varit att försöka ta sig hem till Öckerö så fort som möjligt. Men han övertalades att göra precis som planerat, åka till Stockholm. Så han tog sig hem till sonens familj och det nya barnbarnet i huvudstaden.

– Att få sitta där med detta nya lilla liv i famnen i det läget var kraftgivande. Det gav den absurda insikten att livet går vidare, säger Christer.

Några dagar efter hustruns död satt Christer hemma i trädgården på Öckerö och pratade om hur rik han kände sig. Han hade tre barn, fem barnbarn, vänner som strömmade in och människor som slöt upp kring den sörjande familjen.

– Carina fanns inte längre. För mig blev det en överlevnadsstrategi att bevara hennes minne ljust. Hon gav mig 40 år av sitt liv och tre barn. Hon har gett mig så mycket och så många fina minnen. Allt det bestämde jag mig för att bevara.

Arvet vid vågornas brus

När jag ringer på dörrklockan till den vitmålade trävillan på en udde precis intill havet på Öckerö, har det gått fem år sedan den där ödesdigra dagen.

Christer bjuder in i huset som varit hans hem i en stor del av hans liv. Här bodde hans farmor och farfar och här var han mycket när hans pappa, som var fiskare, var ute på sjön. När han var femton år flyttade han hit. Farföräldrarna hade det knapert och hade inte råd att köpa mark för att bygga i lä inne på ön.

– Farmor och farfar fick hålla till godo med ”skräpmarken” nere vid havet, säger Christer, slår ut med armen och blickar ut genom fönstren på panoramavyn över havet och Göteborgs skärgård.

Han börjar och slutar varje dag med att stå här och titta ut, med ödmjuk tacksamhet.

– Jag brukar alltid säga att man ska leva livet levande och det har jag gjort. Jag kan inte ta för givet att jag ska bli gammal.

Livet har lärt honom att döden kan komma när som helst och han vill inte skjuta upp sin existens.

Min dröm är att lämna efter mig tankefrön, att jag fått sätta ett positivt tankefrö hos alla som jag har jobbat med.

Konsten att bo i nuet

Christers livsfilosofi har alltid varit att lycka inte är en tillfällighet, utan en färdighet.

– Livet har gjort mig väldigt fatalistisk. Jag kan inte välja vad som händer i livet. Men jag kan alltid välja att se det jag har.

Döden har varit en del av Christers verklighet sedan han var ung. Han var bara fyra år när han förlorade sin mamma och femton när hans pappa dog.

Som föräldralös har Christer sett till att omge sig med mentorer under hela sitt liv. En av dem var Torbjörn Stockfelt, professor i psykologisk pedagogik.

– Han lärde mig konsten att leva i ”dagtäta rum”. Du ska lära dig av igår, men minnet är en konstruktion. Du ska planera framåt, men framtiden är en fantasi. Det enda du vet något om är nu.

Många skjuter livet framför sig och planerar för semestern eller pensionen. De säger att det där ska jag göra sen.

– Tänk om sen inte finns?

Vägen mellan tvivel och tro

Trots att många av de råd som Christer Olsson ger har starka beröringspunkter med Bibeln, som ”gör dig ingen oro för morgondagen” och den gyllene regeln om att behandla andra som du själv vill bli behandlad, har han aldrig hittat en egen gudstro.

Uppvuxen på det frikyrkliga Öckerö har han gått i söndagsskola och följt med på gudstjänster, men i dag beskriver han sig själv med ödmjukhet och respekt inför trosfrågor.

– Jag har alltid varit agnostiker utan att fatta att det är det jag har varit. Jag har en tro på att det finns saker vi inte begriper. Men jag har aldrig kallat mig ateist utan önskar att jag hade en tydligare tro.

Han har svårt för förenklingar och för människor som hävdar att de sitter på den enda sanningen medan andra har fel. Dessutom har han sett människor i kyrkan som visserligen vill hjälpa allt och alla, men som samtidigt försakat både sig själva och sina nära och kära.

– Min svärfar hade en barnatro och sa alltid att det ligger i Guds händer. Jag tror nog att det ligger i mina egna händer…

Äkthetens enkla konst

Blicken är intensiv och Christer talar fort. När han var liten var han ett barn ”med myror i brallan” och i skolan fick han alltid höra att han pratade för mycket och placerades i en så kallad OBS-klass.

– Men vad lever jag på i dag? Att prata!

Han beskriver ofta sig själv som ”fiskarsonen som gjort sunt förnuft till sin affärsidé”, vilket speglar hans jordnära och enkla sätt att kommunicera. Hans rötter i skärgården, hans egna misslyckanden och de tunga livshändelserna är det som lagt grunden för det ”bondförnuft” som han i dag fyller föreläsningssalar med. Föreläsningarna vänder sig främst till ledare, chefer, medarbetare och organisationer inom näringslivet och offentlig sektor. Dessutom coachar han både några av Sveriges absolut mest erfarna företagsledare och unga, lovande entreprenörer. Han uppmanar dem att leva autentiskt och våga vara ärliga och sanna.

– Det innebär inte att säga allt man tänker. En del säger att de bara är ärliga. Nej, de kan vara sårande och plumpa. Man måste alltid möta människor med respekt i den livssituation de befinner sig.

Avtryck av kärlek

Ibland har han gett sina adepter i uppdrag att formulera ett begravningstal till sig själva. Att ställa sig frågan vem vill jag ha varit för mina barn?

– Jag har gjort det själv och funderat på vad jag vill att mina barn ska säga när de begraver mig.

”Pappa, du visade tuff kärlek. Du fanns alltid där och du la dig i våra liv, men med kärlek.” De orden önskar han ska bli hans eftermäle från sönerna.

– Sen får man fundera, lever jag mitt liv så att de får anledning att säga detta när jag är borta? Vem vill jag ha varit?

Svaren på de frågeställningarna bör påverka vårt sätt att leva.

Tillsammans på livets scen

Redan en vecka efter Carinas död stod Christer på scenen igen och föreläste. Han insåg att han behövde möta rädslan innan den satte sig för djupt. I publiken satt personal från SOS Alarm. Christer hade ringt till deras chef och berättat vilken situation han befann sig i. Han undrade om han trots det fick komma och tala utifrån sin verklighet. Det fick han. Väl på scenen berättade han vad som hade hänt, han grät och åhörarna grät. Det blev en stark föreläsning.

– Det var många som blev berörda. Livet är ett tillsammansprojekt, för vi människor är flockdjur. Efter Carinas död har jag blivit mer rak och tydlig, säger han.

Frågan han tycker att alla borde ställa sig är: Lever du det liv du vill ha levt?

Vad vill du själv lämna efter dig?

– En bättre värld. Det låter pompöst. Men min dröm är att lämna efter mig tankefrön, att jag fått sätta ett positivt tankefrö hos alla som jag har jobbat med. •