Undervisning

Väckelsen på Timor i Indonesien

Peo Svensson

Vissa saker är starkt förknippade med väckelse. Omvändelse är en sådan sak, och då främst som ett resultat av ett andligt uppvaknande. Historien lär oss att det ofta är just bättring och omvändelse som leder till och förlöser väckelse.

Ett exempel är den väckelse som 1965 bröt ut på ön Timor i Indonesien. En ung man vid namn Nahor Leo hade i en syn hört Gud uppmana honom att offentligt bekänna sin synd och göra sig av med sina amuletter.

Det gjorde han i en gudstjänst i Maranatha-kyrkan i Soe, en liten stad i bergen på södra Timor.

Redan i samma gudstjänst följde många hans exempel och man utlyste ett bönemöte på kvällen. Där föll Guds Ande på ett mycket påtagligt sätt. Byggnaden fylldes av ett dån som från en storm.

Från polisstationen mitt emot såg man hur eldslågor slog upp från kyrktaket, så brandkåren larmades. De ryckte ut tillsammans med frivilliga för att släcka branden, bara för att upptäcka att det inte rörde sig om någon verklig brand. Många gav den kvällen sina liv till Jesus, blev fyllda med den helige Ande och började tala i tungor.

Redan samma natt kände de sig manade att bilda evangelisationsteam för att dela med sig av det de fått. Nahor Leo blev ledare för det första teamet med 23 ungdomar. De gav sig ut på heltid och fick under de kommande månaderna se tusentals människor ge sina liv till Jesus. Bara i staden Niki-Niki tog 9 000 emot Jesus under ett par veckor!

Från Soe sändes omkring 90 team ut och de spred väckelsen över stora delar av ön. Dessutom formades liknande evangelisationsteam på andra platser och tillsammans räknar man med över 200 team som spred de goda nyheterna om Jesus.

En annan ung man, Mel Tari, som senare skrivit två böcker om det som skedde, blev del av team 42. Han delar många vittnesbörd om vad grupperna fick vara med om. Visioner och drömmar var vanliga. Ofta handlade det om kallelse till tjänst och om ledning i olika beslut.

Profetians gåva flödade och inte sällan fick de specifik information om var människor hade sina ockulta amuletter, stöldgods och liknande saker gömda.

Holländarna hade koloniserat området på 1600-talet och införde kristendomen som en religion snarare än som en personlig tro. Därför blandades den upp med diverse folktro och ockultism.

Det största signumet för väckelsen på Timor är ändå de mirakel som följde i evangelisationsteamens spår.

Man räknar med mer än 30 000 helanden från olika sjukdomar.

Många döda uppväcktes. Det mest kända fallet var en man med det passande namnet Lazarus, som varit död i två dygn. När ett team kom till hans by bad de för honom och han vaknade upp och började genast predika för sina sörjande släktingar.

När teamen skulle fira nattvard, ofta mitt ute i djungeln, hade de sällan tillgång till något vin. Vid flera tillfällen bad de över vanligt vatten som genast förändrade färg, lukt och smak till vin.

Ett team stillade en storm.

Ett annat fick sina kläder mirakulöst tvättade.

Mel Tari berättar om ett tillfälle då de upplevde Guds instruktioner att nå en viss by, några dagars vandring från Soe. När de närmade sig byn behövde de korsa en flod, men vattnet stod högt, så de planerade att vänta till nästa dag. Flera upplevde då en tydlig maning att nå byn så fort som möjligt, så de beslutade att försöka korsa redan samma kväll. Till deras förvåning nådde vattnet inte ens upp till knäna på dem, trots att floden var 300 meter bred och känd för att vara djup. Några från den by de hade lämnat var med och beslöt att följa efter, men de sjönk genast då floden på nytt var normaldjup.

När de nådde byn fick de veta att en man nyligen hade dött. De bad då och uppväckte honom, vilket ledde till att hela byn tog emot Jesus.

På cirka tre år växte församlingarna på Timor med cirka 200 000 människor. När kyrkan i västvärlden fick vetskap om väckelsen blev det en stor uppmuntran för många. Det blev en påminnelse om att Apostlagärningarnas underverk gäller än i dag.