Lena Miller har sökt hela livet. Nu har hon äntligen hittat det hon letat
efter – en tro på Jesus.
– Tron betyder allt, faktiskt. Jag går till kyrkan och jag pratar jag med Gud,
det är verkligen en förmån, säger hon.
Lena Miller har bott i Örebro hela livet. Men tillvaron har
inte alltid varit så ljus och trivsam.
– Jag vill inte prata om det mörka, men jag kan säga att
jag trivdes inte med tillvaron. Jag har alltid varit en sökare, men jag har
sökt på fel sätt.
För några år sedan började Lena titta åt ett nytt håll, åt
Immanuelskyrkan.
– Jag såg att de hade ett körprojekt med en gospelkör. Jag
har alltid velat sjunga gospel, så jag tog mod till mig och gick dit. Damerna
frågade vad jag sjöng och jag berättade att jag sjöng i duschen. Jag kunde inte
det där med olika stämmor. De såg nog att jag var lite vilsen, så de tog väl hand
om mig.
Nyfiken på tron
Lena trivdes i kören och i kyrkan, men hennes familj var
tveksam.
– I min familj är ingen kristen och pappa reagerade till en
början på att jag gick till kyrkan. Men när det blev dags för gospelkonserten
kom han och jag såg att han faktiskt satt och grät.
När körprojektet var
över erbjöds Lena att gå en Alphakurs.
– Jag svarade att jag inte hade någon hund, för jag trodde
Alpha var en hundras. Men jag fick veta att Alpha var en nybörjarkurs i kristen
tro. Jag började där för jag var nyfiken på tron, och för att jag behövde
träffa nya människor.
– Av kursen förstod jag nästan ingenting. Men jag såg att
människorna i kyrkan hade en livsglädje som jag också ville ha. I kyrkan kunde
jag släppa alla masker, slappna av och bara vara jag.
Kärleksramar
Under kursen hittade Lena en tro, men hon hittade också
ramar att hålla sig till.
– Jag behöver ramar i mitt liv. De ramar jag hittat i Gudstron
kallar jag för kärleksramar, för de bygger på kärlek.
Lenas tro fick växa och mogna över tid.
– Jag fick ta det i min takt och låta tron växa utan
stress. Det var viktigt för mig. Sedan följde jag med på ett läger, där vi
läste Bibeln, bad för varandra och umgicks. Tidigare hade jag inte velat vara
med när de bad för varandra, men nu kände jag att jag ville vara med och be.
– När de bad för mig blev jag först alldeles varm, och då
blev jag rädd. Men så insåg jag att det inte var farligt. Jag kom ihåg att när
jag först kom till kyrkan var jag alldeles kall och hård, men nu upplevde jag
att mitt hjärta blivit mjukt och varmt.
Behövde inte vara perfekt
Lena uppskattar att församlingen accepterade henne som hon
var, och att hon inte behövde vara perfekt för att vara välkommen i kyrkan.
– Det gjorde att jag fattade ett beslut inom mig att jag
ville vara här.
Flera gånger frågade församlingsmedlemmar om Lena ville
döpa sig, men hon avvaktade – fram tills i julas.
– Då hände något. Det var färdigt. Jag fick ett slags lugn
kring dopet. Jag funderade på vad jag egentligen gick och väntade på och så
bara bestämde jag mig. Jag ville döpas.
Dopdagen blev en stor och fin dag i Lenas liv. Hon hade
verkligen bestämt sig för att följa Jesus och dopet blev en markering för att
visa det. Vännerna från församlingen firade henne med fika och presenter.
– Efter det har det varit självklart för mig att kalla mig
kristen och att berätta det för andra.
Tron betyder allt
För Lena var det viktigt att hon fick mogna i sin egen
takt.
– Jag är så tacksam för alla fantastiska människor i
Immanuelskyrkan som accepterade mig och väntade på mig. Jag väntade kanske lite
väl länge, men jag ville vara dundersäker på vad jag gjorde.
Idag är tron på Jesus det centrala i hennes liv.
– Tron betyder allt, faktiskt. Jag går till Immanuelskyrkan
och lär mig mer. Och så pratar jag med Gud, det är verkligen en förmån. När det
är jobbigt i vardagen ber jag: ”Ske din vilja och inte min”. Det är så skönt.