Anton Pettersson har alltid älskat att lära sig nya saker. Han växte upp på Hönö i en kristen familj och han älskade att lära sig om Jesus i söndagsskolan som barn.

– Jag har alltid tyckt om skolan och hade bra betyg. Jag ville alltid veta mer och älskade kunskap, berättar Anton.

Han har alltid haft en underliggande längtan efter Gud och tron var på ett sätt naturlig.

– Jag gillade att argumentera för tron och gillade när okristna kompisar inte hade några argument.

Den förlorade sonen

Han berättar att han visste vem Gud var men han kände honom inte. I tidiga tonåren vände Anton Gud ryggen och ville inte ha med de kristna att göra. Han upplevde att han var begränsad av bilden att kristna inte kan festa och vara med kompisar utanför kyrkan.

– Det enda som var viktigt för mig var att vara populär bland vänner och tjejer. Då var min föreställning att kristna killar inte var så attraktiva, säger han.

Anton började vara med andra kompisar och började dricka allt oftare. Han säger att han var som den förlorade sonen som det står om i Lukas evangeliet kapitel femton. Sonen som lämnade fadershuset och reste bort för att leva livet.

– Mina föräldrar försökte hitta ett sätt att hålla koll på mig och gav mig tider för att se till att jag inte skulle fara illa.

Vid ett tillfälle skulle alla kompisar på en fest som skulle vara lite längre bort.

– Eftersom jag fått en tid då jag skulle vara hemma var det till slut ingen idé att jag åkte dit.

Vara kristen igen

Anton stannade på Hönö den kvällen och beslöt sig för att gå till missionskyrkan och vara med på ungdomssamlingen.

– Det blev en kul kväll och jag kommer ihåg att jag tänkte. Kan man verkligen ha så här kul utan sprit.

Han såg en söt tjej i samlingen som intresserade honom och tänkte att han skulle börja vara kristen igen.

– Jag hade ju växt upp i miljön och tänkte att det inte skulle vara så svårt. Jag var säker på att det inte var några problem för mig att kunna börja bete mig som kristen igen, säger han med ett leende.

Anton bestämde sig plötsligt för att vara kristen och ville ta i kapp allt han missat.

– Jag anmälde mig till alla läger och gick med i bönegrupp. Relationen till tjejen tog slut men intresset för Gud vaknade och fortsatte, berättar han.

Syndanöd och förlåtelse

På ett av de läger Anton var med på, låg han mitt ibland alla sovande kompisar och tittade på en predikan i sin telefon.

– Mot slutet av predikan kände jag en närvaro som inte var att mina kompisar låg nära. Det var något annat.

Plötsligt i någon sekund såg han sitt liv och fick syndanöd som han kallar det. Han blev ledsen över saker han gjort fel och ångrade sig.

– Jag kände att jag blev förlåten och fick komma tillbaka precis som den förlorade sonen.

Jag kom hem igen och har stannat kvar sedan dess.

Anton blev förvandlad i den stunden och vet att han blev adopterad in i Guds rike oavsett vad som händer.

– Texterna i lovsångerna fick en ny mening. Jag menade plötsligt vad jag sjöng.

Dop och andedop

Vuxendopet kom lite senare i Antons liv.

– Vid ett tillfälle när vi paddlade kanot träffade vi ett gäng konfirmander som skulle döpa sig. Jag var nära att be dem döpa mig också men gjorde det inte utan döpte mig några år senare i en kyrka.

Han berättar att andedopet och tungotalet skedde i hans tidiga tonår.

– Jag minns att vi unga ville göra precis som våra ledare, så jag härmade dem först men sedan blev det mitt eget.

En erfarenhet som funnits inom honom sedan dess och varit viktig i oroliga perioder i livet.

– När jag kom tillbaka till Gud och blev förvandlad fanns detta redan inom mig. Tungotalet är en hjälp för mig när jag ska be och jag vet också att Anden ber för mig utan ord som det står i Romarbrevet.

Nykär i Gud

När Anton efter sex månader efter sitt Guds möte började gymnasiet var han nykär i Gud. Det syntes på honom att han mött Jesus.

– Jag kunde inte vara tyst utan pratade om min tro hela tiden och visade filmsnuttar från filmen Passion of Christ.

I gymnasiet pågick det mycket argumentation och Anton kunde inte alltid svara på alla kluriga argument.

– Jag bestämde mig för att sluta vinna varje argumentation med ord och börja älska den jag pratade med i stället. Inte övertyga med ord utan övertyga med hjärtat.

En brand för ungdomarna i kyrkan var tändes i Antons hjärta och han ville ge all tid till dem och ungdomsarbetet.

– Jag sa till min ungdomsledare att hon alltid kunde räkna med mig och att jag alltid är på. Jag stöttade ungdomssamlingarna och umgicks med dem på fritiden.

Under den tiden jobbade Anton med IT och reste en del men upplevde efter en tid att han kanske skulle säga upp sig.

– Jag kom till den punkten att jag bad till Gud. Om du har ett syfte med mig i det här jobbet måste du visa det.

Efter en tid kom Anton fram till att han skulle säga upp sig och fick frid över det.

– Jag visste att vår pastor hade sett mig fungera tillsammans med ungdomarna och ville anställa mig. I samma veva sa den dåvarande ungdomsledaren upp sig, jag sökte tjänsten och fick den.

Ungdomsledare på Hönö

Sedan jobbade han intensivt med ungdomarna på ön i två år och var ledare för ett blomstrande ungdomsarbete som berörde alla kyrkorna på Hönö.

– Jag är ju vetgirig och gillar att lära mig nya saker vilket innebar att många saker hamnade på mig. Jag hamnade i en ond cirkel med för mycket jobb och ibland var jag lite för ensam. Mitt problem var att jag hade svårt att säga nej och stoppa i tid.

Anton berättar att han nu som 26 åring kan se tillbaka och förstå att hans engagemang ibland handlade om att han såg sitt eget värde genom det han gjorde.

– Jag tyckte det var jobbigt att misslyckas med det som jag egentligen tyckte jag var bra på.

Jag såg mitt värde utifrån det jag kunde.

Idag är han med i grundbesättningen på Elida och trivs med det livet.

– Jag minns vid ett tillfälle när jag hade ett samtal med Stefan vår skeppare. Han hade sett att jag kämpade med mitt egenvärde och sa, Anton kom ihåg att du är älskad för att du är Anton. Han lät mig förstå att jag är älskad för den jag är och inte för det jag gör och kan.

Detta var en viktig insikt att landa i för Anton som alltid ställde upp och gav 100 procent. Den förlorade sonen har hittat hem och kan vila i att Gud älskar honom.