Maria Ahlriksson: – Gud vill använda oss genom det vi känner glädje i

– Som barn frågade jag min mamma en kväll om jag var frälst, alltså om jag hade tagit emot Jesus i mitt hjärta. Hennes svar var att om jag ville vara det så var jag det.

Tillsammans med den bild Maria fått av Jesus i söndagsskolan gav det henne en trygghet och längtan som hon kunnat bygga vidare på.

– Jag har alltid haft en glädje i att få lära känna och berätta om Bibelns personer i relation till Jesus.

Som liten skrev hon små häften med bibelberättelser och bad att få låna hem flanellografbilderna från söndagsskolan för att dela historierna med sin lillasyster.

– Det har följt med som något av det mest naturliga och roligaste jag vet. Runt lågstadieåldern började jag tänka att jag skulle vilja arbeta med något som handlade om att berätta.

Det var under den här perioden som hon också fick en kvinnlig förebild i ungdomsledaren som fanns med i barnverksamheten. Utifrån hennes sätt att vara och göra började Maria tänka att hon skulle vilja bli pastor.

En tro som håller

Maria är tacksam för den Jesus hon lärde känna som barn. Redan som 11-åring fick Maria en kronisk reumatisk sjukdom. Hon låg inne ett halvår på sjukhus och var nära att mista livet.

– Det var en chockartad tid och ett mirakel att jag överlevde. Jag kände mig buren av människors förböner och Guds omsorg.

Tryggheten i att vad som än hände så fick hon vara tillsammans med Jesus, liksom att hennes mamma bodde hos henne på sjukhuset, gjorde att Maria inte hade dödsångest.

– Som genom ett under fick jag livet tillbaka och behövde varken äta medicin eller ligga på sjukhus mer som barn och tonåring. Jesus är den han säger sig vara, den som inte överger utan håller för ett helt liv.

Marias bilder av världen, sig själv och Gud utmanades tidigt genom hennes sjukdomstid, men gudsbilden från söndagsskolan visade sig hållbar. Det dröjde 20 år innan hon fick ett rejält skov igen som även det gick att häva trots att läget var allvarligt.

– Min identitet har successivt förankrats i Jesus, inte som en tacksamhetsskuld, utan mer som en daglig tacksamhet.

Det finns en pågående kamp mellan den som vill göra oss ont och den som skapar gott, både andligt och mänskligt. Men Gud är trofast, poängterar Maria.

– Att tidigt lära sig att man har begränsningar gör något med en. Ibland tänker jag att min kallelse faktiskt blivit tydligare på grund av det.

– Det kan vara lättare att välja det rätta om man inte har tillgång till allt. Jag hade nog inte varit lärare i själavård och diakoni och skrivit två andaktsböcker utan mina livserfarenheter.

Den goda kampen

Att bevara sitt hjärta när omständigheterna är tuffa är inte något som ger sig av sig självt, menar Maria.

– Det är lite av att kämpa den goda kampen. Att medvetet inkludera Jesus i allt, oavsett hur det känns. Att få samtala med Gud i tårar, suckar, rop och korta stavelser.

Rent konkret innebär det att hon försöker att inte pressa sig till ett slags fromhet som inte rymmer livet som det är, menar hon.

– När det är lätt att vilja svara direkt utifrån frustration försöker jag räkna till tio, eller kanske snarare 110.

Maria försöker prioritera tid för andlig vägledning. Det hjälper henne att bevara perspektiven på vilka löften hon har att återkomma till. Nämligen att Gud är trofast, aldrig lämnar, men inte lovat oss ett smärtfritt liv.

Livets utmaningar

Det har funnits tillfällen i hennes liv då det känts som om hon inte vetat hur hon ska komma vidare.

– De perioderna kommer väl för oss alla då och då. Det kan kännas ytterst påfrestande och frustrerande. Över tid har jag fått lära mig att återkomma till Bibelns ord om att ”bli stilla och besinna att Herren är Gud”. Att inte skynda i kontrollbehovets namn och inte förhasta mig utan lyssna inåt, uppåt och utåt.

Hennes personliga livskamp handlar delvis om att hon bär vissa begränsningar i sin kropp.

– Jag behöver förhålla mig till ett djupare utanförskap utifrån att jag har en kronisk sjukdom sedan barnsben, samtidigt som det också gett och ger mig vissa ingångar och möjligheter som jag annars inte blivit erbjuden.

– Men också för att jag som ledare bär den ensamhet som en ledare måste hantera. Utvald och bortvald på samma gång, kan man säga.

Viktigt och viktigast

Maria Ahlriksson har arbetat som församlingspastor inom både Svenska Alliansmissionen och Equmeniakyrkan sedan 2004. I samband med sin utbildning läste hon en själavårdsutbildning som gett henne möjlighet att även fungera som samtalsterapeut. Hon undervisar i själavård på ALT.

– Under de senaste tio åren har jag läst vidare och kombinerat min pastorstjänst med att handleda församlingsanställda och ha läraruppdrag i själavård, diakoni och bibelkunskap på olika folkhögskolor.

Att vara kallelsemedveten kan skapa situationer där det uppstår en balansgång kring vad som är viktigt och viktigast, poängterar hon.

– Vi som arbetar i församling eller lägger mycket tid på Guds verk har liksom ”flera kärlekar” att förhålla oss till. Vi drivs både av Guds kärlek till människorna och hans verk och vår längtan att bara få vara med vår egen familj.

Tron på en kärleksfull Gud är det som ger Maria kraft att orka när vardagslivet utmanar.

– Han ger mig mod att våga när rädslor lurar, och kärlek nog att trotsigt vilja tro gott. Jag vill ge hoppet vidare. Så tro människor om mycket, men alltid mer om Gud.

Kallelsens kärna

Det man gör av hjärtats lust kan ofta höra samman med Guds vilja för ens liv, menar Maria.

Att få tag i sin kallelse är att bli medveten om vem Gud är och vem man får vara tillsammans med honom.

– Med tiden har jag förstått att den djupaste kallelsen alltid är att vara ett Guds barn och låta sig älskas. Genom den kärlek och det jag själv fått ta emot som gåvor är jag kallad att ge tillbaka till Gud och mina medmänniskor.

Får vi använda våra gåvor för gemenskapens bästa och har användning av vår personlighet, fördjupas gudsrelationen och vår självkänsla blir sundare.

– Jag har alltid tyckt om att röra mig i spänningsfältet mellan himmel och jord, mellan lidande och läkedom. Att söka förhållningssätt som bevarar hoppet trots allt trasigt och ofärdigt.

Maria Ahlrikssons senaste andaktsbok heter Ditt ord lyser vår väg och är utgiven på Bornelings förlag. Den handlar om kallelse och hur Gud söker vår uppmärksamhet genom att väcka vårt längtansfrö till liv, som Maria uttrycker det.

– Längtansfröet handlar om att våga tro mig själv och Gud om gott. Att utveckla det jag redan är i Kristus och det jag redan har fått, mer än att söka det jag inte är eller inte har, förklarar hon.

Vår längtan handlar om att söka och finna sanningen som en konsekvens av att Gud älskar och vill använda oss genom det som vi känner glädje i att göra för varandra. Vi är älskade för att älska.

– Gud vill få oss att förstå vårt sanna värde. Han söker oss inte med tvång eller tång för att nypa till oss, utan vill istället älska oss till sig.