Monica Bergh är uppväxt i Kyrkheddinge mellan Lund och Malmö. Barndomshemmet låg mittemot kyrkan och båda föräldrarna hade en tro på Gud.

– Far var kyrkvärd och mor sjöng i kyrkokören, berättar Monica.

Själv var hon var med i barnkören från unga år och genom kören kom möjligheten att börja spela piano redan som sjuåring. Musikaliteten fanns i släkten.

– Mor spelade piano och morfar spelade fiol.

Något som la en grund i Monicas liv var också aktiviteterna i Missionskyrkan.

– Alla byns ungar gick dit och i efterhand har jag förstått vikten av bibelordet om att vänja den unge vid den väg han ska vandra.

Sökt av Gud redan som barn

Tidigt kände sig Monica sökt av Gud.

– Det började redan vid fyra-, femårsåldern. I söndagsskolan undrade jag om Gud fanns.

Frågan om att ta ett aktivt beslut att följa Jesus kom aldrig i de sammanhangen. Men funderingarna kring meningen med livet och vad som händer när vi dör var ständigt återkommande. Monica mådde inte bra, hade ångest och var rädd för döden.

– Jag sökte mig till transcendental meditation och astrologi på gymnasiet. Jag var ateist, men nu finns det en fantastisk Gud som leder oss även om vi inte tror på honom.

Musiken och pianot betydde mycket och efter gymnasiet fortsatte studierna på Musikhögskolan i Malmö.

– Jag mådde inte jättebra och efter två år tänkte jag att en flytt utomlands med ny miljö skulle få mig att må bättre.

Musikstudier i Wien

Monica hade studerat tyska sedan högstadiet och därför föll valet på Österrike. Efter att ha tagit privata lektioner i piano och tvärflöjt under första året utomlands sökte hon till den kända Musikhögskolan i Wien.

Bostaden var ett studenthem med många kristna, både protestanter och katoliker. Det fanns också andra kopplingar till tron. Monica sjöng i barockkören Albert Schweitzer Chor, där många av medlemmarna var kristna och där man sjöng många av bland andra Johann Sebastian Bachs körverk.

– Jag trivdes i stort, men de existentiella frågorna låg där hela tiden.

Efter två år i Wien var hon hemma i Sverige och sommarjobbade för att kunna finansiera studierna utan lån. Egentligen hade hon behövt öva piano och tvärflöjt inför höstterminen, men hon hann inte.

– När jag kom ner till Österrike igen hade jag tre veckor på mig att öva in alla stycken. Det blev åtta timmar per dag.

Kroppen orkade inte

Kroppen orkade inte med påfrestningarna. Hon fick senhinneinflammation i armarna och karpaltunnelsyndrom som gav domningar och smärtor i handen.

– Jag hade ingen kraft och kunde inte ens lyfta en kopp med te eller skriva, eftersom smärtan var så intensiv. Jag blev förtvivlad och besökte olika läkare. Jag hade så ont.

Läkarna visste inte vad de skulle göra, men skrev ut smärtlindrande och rekommenderade vila. Eftersom det inte fanns kraft att skriva fick hon tentera muntligt.

– Jag blev ganska deprimerad. En läkare sa: ”Vi vet inte om du kommer att bli frisk.”

Under julen hemma i Sverige besökte hon Malmö allmänna sjukhus. De gipsade högerarmen, där smärtan var värst, och gav kortisonsprutor i armarna.

Monica visste inte att den kristna kören i Wien hade börjat be.

– Jag ville inte ha med Gud att göra på det sättet, men jag mådde inte bra.

Under vårterminen i Wien kom Monica i kontakt med en röntgenläkare som höll på med homeopati och akupunktur. Först gav han henne akupunktur tre dagar i veckan. När inte det hjälpte blev det homeopatipreparat.

– Jag var desperat och sökte i det som jag kunde. Till slut sa läkaren: ”Jag kan inte hjälpa dig.”

Lyfte burkar

En dag skulle hon fixa en lägenhet tillsammans med en kompis. Hon kunde inget göra, men ville vara där och ge lite råd. Det var en lördagsförmiddag och de skulle tapetsera.

Två burkar med tapetklister stod i vägen och utan att tänka sig för lyfte Monica upp dem. De vägde fem kilo var.

– Så stod jag med dem och satte ner dem igen och sa: ”Men jag kan inte göra detta.”

Hon funderade på om det verkligen var sant och lyfte hinkarna igen. Sedan dansade hon omkring i lägenheten.

– Smärtan gick bort, kraften och rörligheten kom tillbaka och jag kände att något hade hänt.

Hon sprang över till studenthemmet och ropade: ”Jag är helad!”

– De trodde nog inte jag var klok. Det skedde så här snabbt, säger Monica och illustrerar genom att klappa i händerna en gång.

En studiekamrat var adventist och kunde svara på Monicas frågor om andliga ting.

– Gud hade öppnat mitt inre för den kristna tron.

Spolade ner tabletter

Hon gick tillbaka till läkaren och berättade vad som hänt. Han svarade: ”Det är inte möjligt. Jag kan inte förklara det, men jag gratulerar och hoppas att det håller.”

Läkaren var skeptisk och misstänkte att problemen skulle komma tillbaka när Monica flyttade tillbaka till Malmö, där det kan vara fuktigt och blåsa kallt. Han skickade med några homeopatiska preparat. Väl i Malmö började Monica känna av symtomen igen.

– Jag hade inte tagit emot Jesus, men sa: ”Nej, detta ska jag inte ha,” och spolade ner tabletterna i toaletten.

På ett år läste Monica in två årskurser på Musikhögskolan i Malmö. I december skulle hon göra sin slutuppspelning inför en jury. Det var ett program på nästan en timme, och allt var utantill. Inför uppspelningen gick Monica in på toaletten och sa till Gud: ”Herre Gud, om du finns, hjälp mig nu.”

– Och jag gick in och har aldrig spelat så bra. Vid ett par tillfällen höll hon på att komma av sig, men fingrarna gick bara av sig själva och ingen märkte något.

Testade Gud en andra gång

Efteråt konstaterade juryn att hon spelat mycket bättre än tidigare och undrade vad som hänt.

Men Monica tänkte att en gång är ingen gång.

– Jag sa till Herren: ”Om du hjälper mig en gång till, då ska jag tro på dig.” Men redan då sa jag egentligen ja till Honom.

Monica började umgås med kristna människor och upplevde att hon omslöts. I februari året efter fick Gud sin andra chans när det var ett nytt prov på Musikhögskolan. Eleverna skulle skriva ackompanjemang till barnvisor på tid.

– Jag bad: ”Hjälp mig, så att jag får till det bra” och det gick jättebra. Men jag räknar ändå att det var i december året innan som jag gjorde min överlåtelse.

”Det var du som helade mig!”

Monica fick en ny frid som hon aldrig tidigare upplevt. Efter det har hon inte tvekat på Guds existens.

– Tänk att slippa ångest och oro och uppleva Guds frid. Det var så överväldigande! Jag fick bara säga: ”Gud, det var du som helade mig!”

– Jag var 26 år och Gud hade sökt mig hela livet. Det tog så lång tid innan jag kom till den punkten, så jag var nästan desperat.

Detta hände i slutet av 70-talet, men håller fortfarande.

– Det har hållit under alla år och det är så fantastiskt. Det är förunderligt och ett bevis på att Gud älskar alla människor, både troende och ateister. Han bevisar sin kärlek till oss genom att vara Gud.

Genom livet har musiken fortsatt att betyda mycket.

– Det är ett språk som alla kan förstå, oavsett var du kommer ifrån. Det är en stor tillgång att kunna spela tillsammans, oavsett om du är gammal eller ung. I musiken kan du uttrycka dina känslor och det är väldigt läkande. Det är en stor tillgång. Jag mår bra när jag får spela.