Anette Hellekant-Långs växte upp i Göteborg i en stor prästfamilj och som barn var hon mycket i kyrkan.

– Jag var ett sladdbarn, 20 år yngre än mitt äldsta syskon, berättar Anette.

En sommar var hon med på barnmöten i kyrkan då en kvinna berättade om livet som missionär i Burundi i Afrika.

– Hennes berättelser var oerhört levande för mig, berättar Anette som senare i livet själv kom att bli missionär i Afrika.

Trots sin uppväxt i prästfamiljen och kyrkan hade Anette en ganska ytlig Gudstro som barn. Hon hade inte fått tag på vad det innebar att vara kristen och följa Jesus. I tonåren lämnade hon kyrkan som hon tyckte var väldigt tråkig.

– Jag blev rebellisk och skolkade en hel del.

När Anette var 15 var hon med om något fruktansvärt – hennes mamma försökte ta livet av sig. Mamma låg i koma i tio dagar och hade sedan en lång väg tillbaka till ett normalt liv. Men hon blev återställd till slut.

– Det var en stor kris för familjen och det påverkade mig djupt.

Anette funderade ofta på meningen med livet. Hennes kompisar brukade aldrig prata om det men frågorna malde i hennes hjärta.

– Det måste finnas någon mening. Inte bara äta, sova och dö.

Lärde känna kristna

Under sista året i gymnasiet lärde Anette känna kristna som talade med henne om Gud på ett nytt sätt: ”Gud älskar dig och har en plan för ditt liv.”, ”Gud kan tala med dig och han bryr sig om alla delar av ditt liv.”

– Deras tro och det de sa fångade mig.

Anette öppnade upp sig för möjligheten att tro på Gud. En av de nya kompisarna berättade om ett kristet konferenscenter i England som Anette blev mycket nyfiken på. Det slutade med att hon hoppade av gymnasiet och åkte ensam till England. Gymnasiestudierna gick dåligt så hon såg det som en möjlighet att komma bort till något annat.

Ny spännande vardag

”Centret för moralisk upprustning” var på en stor herrgård på landet utanför Chester i England. Omkring 40 personer från olika länder bodde där. Anette fick jobba i köket.

– Det var väldigt intressant att träffa folk från alla möjliga håll i världen. Jag var inte bra på att laga mat men jag fick lära mig.

Det var mycket jobb och det var strikt på centret, väldigt annorlunda mot Sverige. Men det var också en livlig kristen gemenskap med möten, bön och bibelundervisning. Hon lärde sig att ha en stilla stund och lyssna till Guds röst. Hon bad och läste Bibeln och hennes samvete utmanades. Hon längtade efter en stark uppenbarelse.

Anette kom fram till att hon kanske borde sluta snusa.

”Nu vill jag veta vad du tycker om snuset?”, sa Anette till Gud och tog ett uppehåll med snus på en vecka och prövade Gud om han skulle säga något om det.

– Jag höll ut hela veckan men Gud var knäpptyst.

Gud svarade

Sista kvällen den veckan läste hon i Bibeln om när israeliterna gjorde en guldkalv som de dansade kring. Hon insåg att det fanns mycket man behövde förlåtelse för. ”Någon avgud har jag väl ändå inte i mitt liv?”, tänkte Anette, slog ihop sin bibel och somnade.

Nästa morgon, den 30:e januari 1974, vaknade hon tidigt och lade in en snus. Precis när hon gjorde det hörde hon en klar röst: ”Du läste om avgudadyrkan i Bibeln igår. Snuset är en avgud för dig. Du tänker på det, längtar efter det och älskar det mer än mig. Därför vill jag att du ska sluta med det.”

Anette vände sig om men hon var helt ensam i rummet. Det var en mycket tydlig stämma som hade talat.

Samma dag på bibelstudiet handlade det om Gideon, hur han hade prövat Gud för att få ett svar. Anette kände igen sig i berättelsen. Efter samlingen sa hennes rumskompis till henne ”Det där var till dig!” Då visste hon inte vad Anette samma dag hade varit med om.

– Jag gav mitt liv till Gud den dagen. Och gjorde upp med gamla synder. Jag grät och upplevde som ett inre bastubad, jag blev helt ny på insidan.

När de senare hade kvällsmöte i vardagsrummet berättade Anette allt vad hon varit med om för de andra. Det var en utmaning för hon hade svårt med engelskan. En tjock egyptisk doktor kom fram och tackade Anette efteråt. Han hade rökt i 20 år och nu ville han sluta efter att ha hört Anettes berättelse.

”Från och med nu ska du dela allt jag kommer lära dig”, sa den helige Ande till Anette.

”Ring dina föräldrar”

Anette stannade i sex månader på herrgården. Hon ville inte tillbaka till Göteborg, hon hade fått erbjudanden att följa med personer på centret till deras hemländer.

En dag tog hon en cykeltur för att söka Guds ledning. Vad skulle hon göra härnäst?

”Cykla hem och ring dina föräldrar”, sa Gud till henne. ”Och be dem komma hit till centret.”

De hade brevväxlat en del men inte pratat i telefon en enda gång under tiden i England. ”Du ska få reda på ditt nästa steg när dina föräldrar är här”, sa Gud.

– Jag trodde aldrig att de skulle komma till centret. De reste aldrig någonstans tillsammans, berättar Anette.

Efter telefonsamtalet fick Anette ett telegram från sina föräldrar: ”Vi kommer på tisdag”. Hon blev väldigt glad.

Föräldrarna kom och fick träffa sin ”nya” dotter. De fick tre fina dagar tillsammans.

– De fick förstå hur jag blivit så otroligt förändrad.

Efter det fick Anette från Gud att hon skulle tillbaka till Göteborg och fullfölja sina gymnasiestudier. Det gjorde föräldrarna glada.

Gud sa till henne: ”Du ska hem och du ska inte dricka någon alkohol. Men du ska gå på alla fester som du tidigare varit på”. Den övertygelsen har förstärkts för Anette med åren.

Sjöng på nytt språk

Några år senare var Anette i Australien. Hon fick en sådan stark längtan och nöd att veta vad hon skulle göra med sitt liv. Hon skrev ner sina drömmar och rädslor.

”Du ska läsa till storkökschef i Umeå”, sa Gud några dagar senare.

– Ha ha, det var galet. Men så blev det.

I Umeå fick hon veta att det skulle vara en samling med en Japanmissionär som hon gärna ville gå på, men det skulle vara i en frikyrka. Anette hade aldrig varit i en frikyrka och hade stora fördomar, men hon gick dit.

I kyrkan fick hon höra en ung svensk tjej plötsligt börja sjunga på japanska. Anette kände igen språket för hon hade träffat många japaner i Australien. Sedan gick tjejen över till att lovsjunga på svenska.

Japanmissionären log med hela ansiktet och frågade tjejen om hon kunde japanska. Det kunde hon inte. ”Du har just sjungit på perfekt japanska, och sedan översatt det”, sa han till tjejen.

Anette hade tidigare läst om tungotal och Andens gåvor men trodde inte på det. Nu blev hon totalt överbevisad. Hon förstod att det var väldigt mycket hon hade missat.

– Jag sprang ut ur kyrkan, lade mig under en buske och ropade till Gud: ”Jag vill ha allt, jag vill lära mig allt!”. Jag hade inte haft folk omkring mig som kände till den helige Ande och det karismatiska.

Anette fick en hunger efter den helige Ande. Hon hade ju hört Anden tala tydligt flera gånger.

Familjen växte

Anette gifte sig med Karl-Gunnar och de fick tre barn. År 2001 var de missionärer i Kenya. Några sjuksköterskestudenter från Sverige var på besök och de åkte till ett sjukhus. ”Har ni några nyfödda här idag?” frågade studenterna när de var på förlossningen. ”Nä... jo, förresten, det ligger ett par tvillingflickor där i hörnet. Deras mamma dog i natt”, fick de som svar. Studenterna berättade detta senare hemma för Anette och undrade om de inte kunde hjälpa bebisarna. Det fanns ingen som ville ta hand om dem eller adoptera dem så det såg mörkt ut. På väg till sjukhuset kom en tung Gudsnärvaro över dem i bilen.

– Det var svårt att köra på grund av Gudsnärvaron.

Kvar på sjukhuset var den döde mammans syster, som också var pappans andra fru, och sörjde. Men hon ville inte ta hand om de nyfödda. ”Ni få gärna ta hand om bebisarna under begravningen, för de kommer ändå bara dö”, sa de till Anette när de lastade in mammans kista i en bil.

En bebis på varje arm

Anette var uppe hela natten med tvillingarna. På morgonen satt hon med en flicka på varje arm och sa till Gud: ”Vad har du tänkt med de här flickorna? Ska vi ta hand om dem?”. Anette tänkte på de teologistudier som hon hade framför sig. Gud svarade: ”Du ska göra både och”.

”Hur ska jag klara det? Det går väl inte?” var Anettes reaktion. Hon öppnade då sin bibel på måfå och hamnade i psalm 22:

”Det var du som drog mig ut ur moderlivet, du gjorde mig trygg vid min mors bröst. På dig är jag kastad ända från modersskötet, från moderlivet är du min Gud. Var inte långt ifrån mig, för nöden är nära och ingen hjälpare finns.” (Ps 22:10-12).

– Här är jag och jag vill hjälpa, sa jag till Gud med en bebis på varje arm. Det var en helig stund.

Anette och Karl-Gunnar adopterade barnen. ”Vi har fått tvillingar!” ringde de och berättade för sina tre barn som då var mellan 11 och 16 år. Tvillingarna är 20 år idag.

Anette och hennes man är nu med i församlingen Dreamcenter i Göteborg som jobbar mycket utåtriktat på gatan och med hemlösa. De har öppet för lunch och delar ut matkassar till behövande.

– Nöden har ingen corona, brukar vi säga.

Anette har nyligen blivit färdig med sin självbiografi ”Ur mina ögon”, där hon berättar om hela sitt liv med Gud och sina äventyr.

– Jag vill berätta om hur en vanlig mamma kan bli använd av Gud.