– Det såg ut som bilderna från Ceausescus Rumänien med barn som var fastspända i sängar, men här hade de inga sängar utan låg direkt på golvet, berättar Emma-Lena.

Hon blev illa berörd, grät och sa till Gud att hon inte orkade vara där.

– Jag bad Gud göra något med mitt hjärta för att kunna vara kvar. Och det gjorde han, fortsätter Emma-Lena.

Ungdomarna från UMU såg till att barnen fick leka, måla och lära sig äta. Och tog ut dem i friska luften så att de slapp ligga i den illaluktande salen hela dagarna. De ville också påverka personalens syn på handikappade.

– Thailand är buddistiskt och thailändarna tänker att om du fötts handikappad så har du eller dina föräldrar gjort något dåligt i ett tidigare liv, så du förtjänar det.

– Det är mycket skuld och skam att få ett barn med handikapp och antigen göms det undan hemma eller lämnas bort. En del barn har hittas i soptunnor.

En skoltrött Emma-Lena tog ströjobb efter gymnasiet för att kunna fortsätta åka till Thailand och hjälpa barnen. Hon bodde i Piteå där hon är uppväxt, men visste inte riktigt vad hon skulle göra med livet.

– Jag bad ofta: ”Gud här är jag, använd mig.”

När Emma-Lena Liljenberg blev gravid som missionär i Thailand var första tanken att livet var förstört och att församlingen skulle utesluta henne. Men Gud var tydlig med att barn är en gåva och idag sjunger Emma-Lena och sonen Benjamin lovsång tillsammans.

Universitet i Lund

Någon föreslog studier i thailändska på universitetet i Lund. Idén föll i god jord.

– Jag gillar språk och kunde lite thai, så jag sökte in.

Flyttlasset gick från Norrland till Skåne 1996. Hon valde att bo i Malmö för att undvika det hårda studentlivet. Lägenheten låg i utkanten av stan, i Kroksbäck, och delades med tre kristna tjejer från Ungdom med uppgift.

Emma-Lena, som är uppvuxen med varmt troende föräldrar, sökte sig till Pingstkyrkan och började sjunga i gospelkören. Längre fram blev hon en av församlingens lovsångsledare.

Universitetsstudierna varade i tre år och varje sommarlov återvände hon till de handikappade barnen. Efter examen kom möjligheten att åka till Thailand ett år som missionär genom kyrkan. Hon var då 27 år och längtade efter en varmt troende man, men hade inte ens haft någon pojkvän.

– Jag hade känslan av att killar aldrig blev intresserade av mig.

När kusinerna kom ner till Thailand för att hälsa på åkte de till en paradisö, men blev magsjuka. Emma-Lena, som höll sig frisk, hade inte direkt något att göra, utan hängde i restaurangen och började hjälpa till där. En av servitörerna föll för henne.

– När han uppvaktande mig och var jätteintresserad hade jag inget försvar.

Det blev en inre kamp och diskussion med Gud. Kunde han inte stoppa förhållandet för hon orkade inte själv?

Väl tillbaka på barnhemmet skrev hon ett brev till mannen och förklarade varför de inte kunde vara tillsammans och bad om förlåtelse om han fått förhoppningar. Med brevet skickade hon ett kassettband med en låt hon skrivit till honom. Svaret kom blixtsnabbt med expresspost.

– Han tyckte att det var jättecharmigt och tog det inte alls som ett avslag. Det var inte så bra sätt att göra slut på.

Firade in nya året

De fortsatte att ringa och skriva. Varje gång försökte Emma-Lena förklara varför det inte skulle fungera. Men han ville att de skulle fira nyår ihop och Emma-Lena tänkte att det kanske vara bäst att förklara öga mot öga att det var slut. Samtidigt önskade hon att Gud skulle stoppa resan.

– Under hela resan bad jag: ”Gud du kan stoppa det här hur lätt som helst” som om jag inte hade någon egen kraft.

Men resan flöt på bättre än den någonsin gjort, trots den intensiva nyårstrafiken.

– Han blev jätteglad och såg framemot att vi skulle gifta oss och bilda familj.

Bläddrade i Bibeln

Trots att Emma-Lena alltid stöttat det ofödda barnets rätt till liv övervägde hon abort. Tanken var att berätta för pastorn när hon kom hem, men inte för så många mer. Men på tredje dagen efter att hon fått graviditeten bekräftad bläddrade hon i Bibeln och fick upp Psalm 127 vers 3.

– Där står det att barn är en gåva från Gud. Det blev så tydligt och jag tänkte: ”Det är klart att jag ska ta emot den här gåvan även om det inte gått till så som det är tänkt att det ska göra”.

Smällen att bli utesluten ur församlingen var något hon ställde in sig på och fick ta när den kom.

Modet fattades till att lyfta telefonluren och tala med dem där hemma. Dessutom var det dyrt att ringa på den tiden.

– Jag skrev ett brev till två av mina närmaste vänner i Malmö och bad dem berätta för andra. Det skulle vara lättare att folk visste när jag kom hem.

När Emma-Lena klev av planet i Sverige var hon i tredje månaden. Hon bokade in en tid med pastorn och tillika föreståndare i församlingen. Det blev ingen uteslutning, men ett församlingsmöte där föreståndaren berättade vad som hänt.

– Det var så fint efteråt, när vi kom ut från det mötet. Jag hade tänkt att de gamla skulle döma mig, men det var så många fina äldre män som kom fram och tog mig i hand och sa: ”Frid syster”.

– De sa inte mer, men de menade så mycket gott med de orden. Jag kommer främst ihåg männen, även om det kom fram kvinnor också.

Mycket kärlek, förståelse och omsorg mötte henne. Det beslutades att hon skulle ta en paus från att leda lovsång.

Föräldrarna blev chockade över graviditeten, eftersom Emma-Lena varit så präktig, men tog det ändå bra.

Kompisar som stöd

Två kompisar var med under förlossningen och mamman tog ut de tio pappadagarna i samband med den.

Den nyfödde döptes till Benjamin och som ensamstående mamma fick Emma-Lena mycket hjälp.

– Alla mina vänner blev Benjamins utökade familj.

Det var också de som gjorde det möjligt att börja plugga igen. Språkkunskaperna i thai gav inget arbete.

– Jag behövde ta tag i mitt liv och skaffa en utbildning så jag började läsa till sjuksköterska.

Det var många som hjälptes åt och var barnvakt.

– Det är verkligen tack vare mina vänner som jag kunde slutföra utbildningen. Det var praktik på kvällstid och då finns det inte något dagis.

Benjamin fick följa med på alla aktiviteter i församlingen, men var ett lätt barn att ha med sig.

– Han är verkligen uppvuxen i kyrkan och var med på körövningar och i husgruppen. Han satt där med sin väska med leksaker och frukt.

Även om många stöttade fanns en längtan efter en man som kunde vara en fadersgestalt åt Benjamin på hemmaplan. Han visste om att hans pappa fanns i Thailand. Det var en lång och dyr resa för en ensamstående mamma, men 2009, när Benjamin var sex år, fick de möjlighet att flyga dit. Nu kunde Emma-Lena vara tydlig.

– Det var speciellt att träffas igen, det var roligt. Han ville fortfarande att vi skulle bli tillsammans, men det ville inte jag och den gången kunde jag säga det, berättar Emma-Lena.

Två nära vänner, som ville utforska dykmöjligheterna, följde med på resan. De stannade i tre veckor och besökte även barnhemmet. Idag är alla tacksamma att resan blev av, eftersom pappan inte lever längre.

Ledde lovsång igen

Katastrofscenariot till trots fick Emma-Lena komma tillbaka och leda lovsång. Guds nåd är stor.

– Det är inte länge sedan vi uteslöt människor på grund av liknande saker och jag har klandrat mig själv jättemycket. Hur kunde jag göra så? Det var inte alls enligt mina värderingar eller min tro.

– Men det är den där brustenheten vi har att leva med som människor. Vi fattar felaktiga beslut och det får konsekvenser som vi får ta. Vi kan inte förstå hur stor Guds nåd är. Han straffar oss inte på det sättet när vi kommer och ber om förlåtelse.

Emma-Lena brukar säga att livet inte alltid blir som man tänkt sig, men att det kan bli bra ändå. Själv var hon länge frustrerarad över att inte hitta den där rätta livspartnern.

– Det var inte lätt innan och blev inte lättare som ensamstående mamma i frikyrkan.

Men till slut, 2009, samma år som Thailandsresan, dök Tobias upp. Det blev ganska snart giftermål och Benjamin fick en lillasyster. Idag bor hela familjen i Hässleholm och är engagerade i Pingstkyrkan. Benjamin, som blivit 19 år, går en kristen träningsskola där ett av målen är att leda lovsång.

– I början av året när vi hade vår bönekonferens i kyrkan ledde vi lovsång ihop. Det var så fint. Jag nästan satt och grät vid pianot för vi fick leda lovsång tillsammans.