Bo Theutenberg menar att Palmeutredningen, som har beskrivits som en av Sveriges mest misslyckade mordutredningar, i själva verket var resultatet av en framgångsrik underrättelseoperation som trasade sönder utredningen.
I sin nya bok ”Palme omvärderad?
– Dagbok från UD och mordet på Sveriges statsminister” beskriver Bo Theutenberg dessa centrala skeenden – inte från utsidan som många andra författare som har skrivit om Palmemordet – utan inifrån via sin centrala roll i den politiska, militära och diplomatiska maktsfären i Sverige.
Med över 22 års erfarenhet av den svenska militära underrättelsetjänsten från 1965 och framåt ser han det nu som en skyldighet att berätta vad han vet av rent historiska skäl. ”Riket skall inte längre vila i sådana här oavklarade historiska riksgåtor”, skriver han i boken.
Bo Theutenberg var Fälldins, Palmes och ÖB:s folkrättssakkunnige, flygvapenofficer i Försvarsstaben, UD-ambassadör och professor i folkrätt, och skulle som tuff förhandlare i gränstvisten med Sovjetunionen åka med Olof Palme till Moskva i april 1986. Tio dagar innan Palmemordet blev han bortmanövrerad av UD:s ledning i de känsliga gränsförhandlingarna med Sovjet.
Ny bild av Palme
– Det här är en memoarbok från min tjänst inne i systemet. Jag arbetade 26 år i försvaret och UD parallellt. Jag fick därför information från insidan som man måste ha för att förstå vem Olof Palme var och veta vilken inre roll han egentligen spelade. Olof Palme spelade en roll utåt, men hade också en roll inåt som inte många visste om, säger Bo Theutenberg.
– Palme var ju känd för att vara en något hetsig vän till Sovjetunionen och till sovjetiska förslag om nedrustning och kärnvapenfria zoner, men i den roll jag såg honom var han i själva verket en trogen vän till väst och hade täta band ända från ungdomen med USA och även till CIA.
– Här berör jag ett väldigt känsligt område framför allt för Olof Palmes eget parti och hans eget entourage, de som kallades Palmes pojkar. När det gäller svensk säkerhetspolitik var han en varm anhängare av USA och Natosamarbetet. Det fanns en annan Palme som var trogen de här avtalen som Tage Erlander slöt med USA:s president Harry Truman redan år 1952.
Stöd försvann med Palme
Bo Theutenberg påpekar att det under Olof Palmes elva år som socialdemokratisk statsminister, liksom under hans oppositionstid, pratades oändligt om kärnvapennedrustning, fredsutspel och kärnvapenfria zoner, men ingenting av detta realiserades i praktiken. Sverige förblev vid sitt hemliga samarbete med USA/NATO.
– Märk väl att det är från och med mordet på Olof Palme som Socialdemokraternas egentliga drift bort från USA/NATO börjar utveckla sig – för att under främst Pierre Schoris såväl öppna som skuggade ledning nå sin kulmen under 2010-2020-talet med Schori-arvtagarna Margot Wallström, Annika Söder och Ann Lindhe i UD:s ledning. Det är då den verkliga USA- och NATO-fientligheten framträder i allt öppnare former. Detta hade inte, kan jag försäkra, hänt med Olof Palme fortsatt i livet, betonar Bo Theutenberg.
I boken ”Palme omvärderad?” beskriver författaren – precis som Jan Guillou och Peter Bratt påstår i sitt avslöjande av IB 1973 där de hänvisar till ”källor inom underrättelsetjänsten” – att Palme var ”extremt anti-kommunistisk och extremt västorienterad” och i mycket högre grad än vad folk föreställer sig en produkt av det kalla kriget.
– På så sätt faller allt på plats när det gäller hur mordet på Sveriges statsminister gick till, förklarar Bo Theutenberg.
”Palme skickade mig”
– Min personliga erfarenhet av Olof Palme – i min roll som UD:s folkrättssakkunnige och sonderare till Sovjetunionen – stärker denna bild. Palme kunde ju ha skickat Sverker Åström eller till och med Pierre Schori för att förhandla med ryssarna om den Vita zonen utanför Gotland. Men det gjorde han inte. Han skickade mig – och alla visste ju om min tuffa och stenhårda attityd mot Sovjet och kommunismen och att jag inte skulle kompromissa bort en millimeter av den Vita zonen, säger Bo Theutenberg.
– Palme kunde även ha tonat ned min hårda protestnot 1983 mot Sovjetunionen efter ubåtskränkningarna i Hårsfjärden 1982, vilket Sverker Åström, Pierre Schori, Lennart Bodström med flera ville göra av hänsyn till Sovjetunionen. Inte heller det gjorde Palme. Han gav istället stöd till min tuffare linje och överlämnade till och med personligen protestnoten till Sovjetunionens ambassadör Pankin. Även detta var en unik demonstration. Det var nämligen första gången någonsin som en protestnot hade överlämnats till Sovjetunionen av en svensk statsminister.
Bofors-affärer utlöste
– Det mest uppseendeväckande med min nya bok är att jag lyckats få ihop hela storyn, vilket jag har hintat om i mina tidigare volymer ”Dagbok från UD”. I den här boken har jag lyckats få ihop alla momenten tills en verifierad bild framträder av hur mordet har gått till, säger han.
– Jag tycker att jag täpper till de eventuella luckor som har varit tidigare. I den här boken finns även Hans Holmérs hemliga redogörelse inför Granskningskommissionen och de hemliga PM som överlämnades till Palmeutredningen av Säpoutredarna Walter Kegö och Jan-Henrik Barrling för endast några år sedan, fortsätter Bo Theutenberg.
Även ett PM från Stockholmspolisens ryssrotel – som var på väg att nysta på KGB-maffians verksamhet i Sverige vid tiden för statsministermordet – beskrivs i boken.
– Alla dessa PM verifierar vad jag säger. Jag menar att lösningen finns i min nya bok. Det går inte att lösa Palmemordet om man inte känner systemet väl inifrån. Det räcker inte bara att komma från de politiska kretsarna och från UD. Du måste också komma från försvaret och underrättelsevärlden för att förstå vad som hände.
Bo Theutenberg menar att det var Bofors vapenaffärer som slutligen utlöste Palmemordet. När Sverige stoppade Bofors vapenleveranser till Iran via DDR och när Olof Palme hjälpte Bofors att ta hem den stora vapenaffären med Indien, utmanades både Warszawapaktens militärkomplex, Irans militära förmåga i kriget mot Irak, liksom Frankrikes vapenindustri.
Bevis fick ej användas
I boken beskrivs hur hemlig avlyssning och buggning tydligt visade vilka som kände till mordet i förväg och vilka som befann sig på mordplatsen. Författaren skildrar även hur UD obstruerar och vilseleder Palmeutredningen.
När justitieministern, rikspolischefen och Säpo-chefen med hänvisning till avlyssning och buggning vill komma åt statsministermördaren, får de själva via bland annat buggnings- och smuggelrättegångar stå till svars för olagliga utredningsmetoder.
Under ett möte i Damaskus hösten 1985 togs beslutet att mörda Sveriges statsminister. Flera länders säkerhetstjänster är representerade och uppdraget ges till en sluten cell inom den kommunistiska terrororganisationen PKK.
Både Palmeutredningen och UD-veteranen Sverker Åström – som tillsammans med UD:s vapenexport-expert Nils G Rosenberg på ett märkligt sätt knutits till mordutredningen – vet tidigt att PKK på något sätt är involverade. Redan några veckor efter mordet befinner sig Sverker Åström i Damaskus hos den franske ambassadören för att samtala om mordet eftersom PKK hade sitt säte där.
När Åström kommer hem tar han bort uppmärksamheten från PKK och riktar istället misstanken mot Sydafrika och en högerkomplott. Pierre Schori tipsar Palmeutredarna i samma riktning, och tillsammans med bland annat Jan Guillou undergräver Schori PKK-spårets trovärdighet.
– De franska kopplingarna med bland annat Curiel-nätverket är något jag skriver om i boken, konstaterar Bo Theutenberg.
