– Sverige hade en nivå som var helt unik, minns Bydén när han intervjuas i Svenska Dagbladet.

En som länge varnat för Sveriges nedrustning är överste Bo Pellnäs. Redan för 14 år sedan, inför Folk och Försvar år 2009, skrev han en debattartikel i Svenska Dagbladet om besluten att lägga ner huvudstadens luftförsvar F16 i Uppsala och samtliga fyra förband på Gotland.

Han undrade om någon egentligen tar Sveriges säkerhetspolitik på allvar.

”Bara en villkorslös kapitulation efter ett förödande krig borde ha kunnat försätta vårt land i det läge där vi nu befinner oss. Men i Sverige har lokaliserings- och industripolitik visat sig kunna uppnå samma effekt” skrev han och frågade sig vilket annat land som frivilligt skulle ställa sin huvudstad utan luftförsvar och lägga ner alla militära förband på en ö med så stor strategisk betydelse som Gotland.

Redan i mitten på 1990-talet vädjade Pellnäs på DN Debatt om att besparingarna skulle begränsas, och i augusti 2007 skrev han i samma tidning att man i början av 1930-talet förutsatte att Hitler inte rimligen skulle kasta Tyskland in i en vettlös konflikt.

– Idag förutsätts Putin inte kasta Ryssland in i en vettlös konflikt. Låt oss snabbt se till att Sverige inte blottställt tvingas möta en osäker framtid, varnade Bo Pellnäs.

”Det är bråttom”

I dag välkomnar han överbefälhavare Micael Bydéns nyfunna insikt om att nedrustningen av Sverige gick för långt.

– Det ligger i linje med vad jag själv uttryckte för länge sedan, säger Bo Pellnäs, som dock tror att det fortfarande saknas ett tillräckligt stort krismedvetande.

– Vi borde ha mera bråttom. Det gäller inte minst uppbyggnaden av det civila försvaret. Vet vi vilka cykelförråd som kan förvandlas till skyddsrum och hur man förbereder det? En viktig lärdom från Ukraina är just civilförsvarets betydelse. Frånvaron av ett civilförsvar är lika allvarlig som en otillräcklig försvarsförmåga. Ska det finnas någon motståndsvilja kvar så måste några ha överlevt, summerar han sitt resonemang.

Bo Pellnäs beskriver hur han blev kallad rysshatare när han varnade för att ta bort huvudstadens luftförsvar och Gotlands regementen.

– En moderat i försvarsberedningen utbrast: ”Den där Pellnäs han bara gapar och skriker”, minns han.

Även om han var ensam med sitt budskap så blev han inte nedtystad. I otaliga debattartiklar i flera av Sveriges största morgontidningar varnade han för det ryska hotet och för nedrustningen i Sverige.

– Jag hade tillgång till både DN Debatt och Svenska Dagbladet, konstaterar han.

– Men jag var ju i stort sett ensam, helt övergiven i skogen. De militära staberna var alldeles tysta. De som skulle göra karriär var inriktade på att göra det utomlands. Jag var för besvärlig för dem. De argument som framförs om Gotland idag är de argument som jag skrev om under mer än tio års tid, fortsätter han och beskriver hur han inte kunde ta i så mycket som de gör idag.

Folk blev misstänksamma

– Då blev folk misstänksamma eftersom folk trodde att man överdrev. Jag tror att jag gjorde en insats för Gotland. Återmilitariseringen hade kommit ändå, men det gick nu kanske lite fortare.

På 1980-talet var Pellnäs chef för svenska bataljonen på Cypern. Han har varit chef för Norrbottens regemente, FN-observatör i Afghanistan, chef för FN-observatörerna i före detta Jugoslavien och blev invald som ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien.

Vilka reflektioner gör du idag när du läser om Rysslands agerande i Ukraina?

– Det visar hur obehagligt det blir när väl kriget kommer igång. Det är samtidigt ett egendomligt krig. Jag varnade ju själv för den ryska försvarsutvecklingen åren 2012-2015 då Rysslands årliga ökning av försvarskostnaderna låg på mellan 10 och 15 procent, säger Bo Pellnäs.

Han konstaterar att den ryska militärmakten inte har imponerat.

– Jag skrev den första artikeln om Putin år 1999. En rysk diplomat hade varnat allvarligt för Putin några år tidigare och förvarnade om att det inte alls skulle bli bra. Idag ser vi att det var den ryska säkerhetstjänsten som skickade fram sin företrädare. Idag verkar han vara ensamrådande i den här kretsen.

Missade den svenska underrättelsetjänsten totalt denna utveckling?

– Ja, det tror jag.