Berlinmurens fall och öststatskommunismens sammanbrott innebar motsägelsefullt nog att Vänsterpartiet Kommunisterna år 1994 släpptes in i Utrikesnämnden där kungen, regering och riksdag samråder om utrikespolitiken. Vänsterpartiet – som efter första världskriget var en underavdelning till Moskvastyrda Kommunistiska internationalen (Komintern) och hade ekonomiskt stöd från Sovjetunionen ända in på 1960-talet – hade fram till dess betraktats som opålitliga i utrikespolitiken.

Nu blev istället partiets försvarspolitik vägledande för Sverige. I en motion den 26 januari 1993 beskriver partiledaren Gudrun Schyman och hennes partikollegor Bertil Måbrink, Rolf L Nilson, Björn Samuelson, Lars Werner, Eva Zetterberg, Berith Eriksson och Jan Jennehag att det inte riktas några militära hot mot Sverige, att Sverige ska vara pådrivande i nedrustningsarbetet och själva gå före i denna process.

”F16 läggs ned"

”De nedskärningar och besparingar som föreslås i grund- och krigsorganisationen är inte tillräckliga. Det finns anledning till och utrymme för nedläggning av ytterligare förband inom såväl armén som flygvapnet... På sikt bör en avveckling av hela brigadorganisationen övervägas... F 10 Ängelholm och F 16 Uppsala läggs ner... inga repetitionsövningar...” skrev de.

– Om det är så att nivån redan är satt av miljöpartister och kommunister har jag mycket svårt att se att det över huvud taget är meningsfullt att sitta kvar i försvarsberedningen, sa Göran Hägglund, tidigare ledare för Kristdemokraterna, i april 2004 då KD hotade att lämna försvarsberedningen.

”Genom försvarsbeslutet 2004 har den socialdemokratiska regeringen tagit principiellt avgörande steg att medvetet ge Miljöpartiet och Vänsterpartiet ett avgörande inflytande över Sveriges försvars- och säkerhetspolitik”, skrev den moderate riksdagsledamoten Ola Sundell i en interpellationsfråga hösten 2005.

Socialdemokratiska försvarsministrar

Det blev i huvudsak de socialdemokratiska försvarsministrarna Thage G Peterson, Björn von Sydow och Leni Björklund som via försvarsbesluten år 1996, 2000 och 2004 bar huvudansvaret för de dramatiska nedskärningar av Sveriges försvar som medfört att Sverige idag endast har en tredjedel kvar av den försvarskapacitet som vi hade på 1980-talet.

Även beredskapslagren på mat och olja tömdes och avskaffades. Gotlands fyra regementen ersattes av personal från Riksantikvarieämbetet och huvudstadens flygflottilj skrotades av arbetsmarknadspolitiska skäl för att minska arbetslösheten i Norrbotten och Blekinge. Även självförsörjningsgraden har minskat till 50 procent vilket gör att vårt land är beroende av en högst osäker livsmedelsimport.

Sverige lägger minst andel av sin ekonomi på försvaret av de nordiska länderna och har inte varit så nedrustat sedan åren strax före andra världskriget. Även då fick Sverige panikrusta så att försvarsutgifterna som andel av BNP ökade från 1,6 procent år 1938 till mellan 10 och 12 procent mellan åren 1941 och 1944, enligt Totalförsvarets forskningsinstitut.