100 år före Reformationen hade en man, Jan Hus, reagerat över korruptionen och rikedomarna inom den katolska kyrkan i landet. När han läste Bibeln fick han klarsyn över den kristna trons kraft. Han satte ner foten, vilket kostade honom livet. Han brändes på bål år 1415, men hans lärjungar levde kvar, generation för generation.

Fann en fristad

Under de följande 300 åren genomlevde de förföljelser i olika omgångar. 1722 knackade några av dem på porten till greve Nikolaus von Zinzendorfs gods Berthelsdorf och fann där sin fristad. En kommunitet av kristna sökte sig samman, från olika ursprung, rörelser och traditioner. Zinzendorf såg hur svårt de olika riktningarna hade det och hur illa de tålde varandra.

Byggde upp Herrnhut

Men så hände något vid ett nattvardsfirande i kyrkan intill godset 13 augusti 1727. Det var som att den helige Ande föll och smälte samman hela gruppen till en syskonskara. Frukten av detta blev att man byggde upp den lilla staden Herrnhut – namnet betyder ”Under Herrens beskydd” – och sändes ut i världsvid mission till de skandinaviska länderna, till Amerika, ja, ända till Grönland och Sydafrika. Man lät sig till och med säljas som slavar i Karibien för att kunna vinna de svarta där. Det som man drevs av blir kanske begripligt utifrån ett avgörande tilltal som Zinzendorf upplevde vid ett besök i Düsseldorf. Han såg en tavla med Jesus hängande på korset och tyckte sig höra Jesus säga: ”Detta har jag gjort för dig, vad har du gjort för mig?”

Detta som vi kallar herrnhutismen, efter dessa händelser med greve Zinzendorf som dess ledare, blev den första missionsrörelsen i modern tid. Ganska snart kom den till södra och västra Sverige. Präster blev påverkade, liksom affärsmän. Det var samma tro som Martin Luther hade format och upptäckt 200 år tidigare, och därför levde herrnhutismen ofta vidare inom kyrkan utan några större kontroverser. Den var delvis väckt ur pietismen generationen tidigare, men föll inte in i dess lagiskhet.

Hjärtats religion

Det var hjärtats religion, liv snarare än lära, men med risk att bli för svärmisk. Därför kom en reaktion några decennier senare. Henric Schartau, som levde i början på 1800-talet och kom att sätta prägel på kyrkolivet i Bohuslän, tog under unga år djupa intryck av herrnhutismen, men stötte den ifrån sig när han fann den för känslosam.

Vad vi kan se är alltså en strömlinje som börjar i Prag på 1400-talet, går via Tyskland över Atlanten och påverkar den evangelikala rörelsen i Amerika. Vad menar jag? Jo, när John Wesley, från vilken metodismen växte fram i England, tog med sig sitt folk över till Nordamerika i missionens tjänst, möttes dessa två rörelser i en korsbefruktning under överfarten. The Great Awakening under 1700- och 1800-tal och pingstväckelsen 100 år senare var båda påverkade av Wesleys rörelse. Det evangeliska arvet från Zinzendorf och Herrnhut fanns med som en underström. Med detta i beaktande förstår vi att livet i svensk frikyrklighet bottnar i samma tro och liv som bar ”syskonskaran” i Herrnhut under 1700-talet. Vad vi dock har att återupptäcka genom källflödena från Herrnhut är bönens kraft. 24/7-bön är inget nytt påfund. Denna rörelse tog fart 1727 och var igång i över 100 år. Som aposteln skriver till församlingen i Thessaloniki: ”Var alltid glada, be oavbrutet!”