Therese Alviks mormor Sofie Hansen var under 1930-talet hembiträde i Ålesunds enda judiska familj. Sofie var under långa tider inneboende hos paret Lea och Israel Steinfeld med barnen Reidun och Morten, en väletablerad familj med stor umgängeskrets och en välbesökt butik i stadens centrum.

Therese Alvik växte därför upp med familjen Steinfelds öde ständigt närvarande i sitt hem. I boken ”Da byen gråt” (Då staden grät) beskriver hon sin mormors förhållande till familjen Steinfeld. Ålesunds museum kommer snart med en ny utställning om familjen Steinfeld.

I sin bok berättar Therese Alvik att Israel Steinfeld föddes i Jönköping år 1889. Fadern Moses hade invandrat från den ryska staden Liepaja (idag Lettland) medan modern Dora hade flytt från nuvarande Lithauen. Förföljelser och pogromer i Tsarryssland bidrog till bådas emigration.

1892 flyttade Moses och Dora till Trondheim där stadens nyanlända judiska immigranter startade en synagoga några år senare. 1905 flyttade den då 16-årige sonen Israel till Ålesund och snart flyttade övriga familjen efter. År 1910 startade Israel Steinfeld en affär i centrala Ålesund, vilket senare utvecklades till Steinfelds magasin.

I november 1918 gifte sig Israel med Lea Levin från Kristiania (Oslo). Boken beskriver hur de fann varandra via en kontaktannons i ett judiskt medlemsblad och att även Leas föräldrar hade flytt från pogromerna i Östeuropa. När Israels pappa Moses dog år 1923 flyttade mamma till Trondheim och snart var familjen Steinfeld den enda judiska familjen i hela Ålesund.

Butik nedklottrad

Familjen bodde i en lägenhet på Rasmus Rønnebergs gate 18 när Nazityskland anföll Norge i april 1940. Redan ett år efter ockupationen fick landets polismästare order om att beslagta alla radioapparater i judisk ägo. Under 1941 blev judiska butiker nedklottrade med antisemitisk propaganda, så även Steinfelds magasin i Ålesund.

I januari 1942 fick alla norska judar order om att infinna sig hos polisen för att få ett ”J” i sina identitetshandlingar. I februari tvingades alla judar fylla i ett frågeformulär om personliga förhållanden, religion, utbildning, medborgarskap, näringsverksamhet och förmögenhet. Therese Alvik skildrar hur tyskarna var speciellt intresserade av Israel Steinfelds förmögenhet. Hans frågeformulär fylldes därför i redan den 28 februari 1942. Den övriga familjen fyllde i sina handlingar fyra dagar senare.

Våren 1942 pågick en systematisk kartläggning av judarna och den tyska polisen säkrade medlemslistorna hos de judiska församlingarna i Oslo och Trondheim. Juderegistret i Ålesund konstaterade att det bodde fem judar i staden. Förutom familjen Steinfeld fanns även Carl Ivar Seligmann.

När massarresteringarna av judiska män skedde i oktober 1942 hade Israel Steinfeld redan blivit arresterad – för andra gången – den 15 maj. Hans förmögenhet och affärsrörelse beslagtogs samma dag. Han satt i Ålesunds fängelse i 33 dagar innan han flyttades mellan olika arbetsläger och fängelser i norra Norge.

Efter en vecka på interneringslägret Grini i Oslo sattes Israel Steinfeld den 26 November 1942, samma dag som MS Donau lämnade Oslo med 532 judar för vidare transport till Auschwitz, på fartyget Monte Rosa med samma slutdestination. Färden gick med tågresa från Århus, via Hamburg och Berlin.

På Auschwitz III fick Israel uträtta slavarbete för den tyska IG Farbenkoncernen. En dödsattest bekräftar att han dog av lunginflammation den 15 maj 1943, konstaterar boken ”Da byen gråt”.

Motstånd mot ockupationen

Under Andra världskriget fick Ålesund smeknamnet ”lill-London” av medlemmar i nazistpartiet Nasjonal Samling (NS) och tyska ockupanter på grund av motståndet mot den tyska invasionen från stadens invånare. Illegala tidningar distribuerades och från Ålesunds hamnar gick båtar till Storbritannien med flyktingar ombord. På återresan byttes lasten mot vapen till motståndsarbetet.

Poliskontoret spelade en viktig roll i dessa operationer. Många polisanställda var aktiva i det illegala arbetet. Nästan ingen av polisens anställda hade hittills registrerat sig hos NS, konstaterar Therese Alvik i sin bok.

Efter hand infiltrerades transporterna av pro-tyska norrmän. Namn, rutter och planer avslöjades. Två lokala poliser arresterades och avrättades.

I mars 1942 reste reichskommissarie Josef Terboven personligen till staden tillsammans med polisminister Jonas Lie för att komma till rätta med problemen. Alla polisanställda beordrades ut på gatan där Terboven hotade både polis och lokalbefolkning. Poliser uppmanades att gå med i NS och samma dag avskedades en stor del av poliskåren och ersattes med betrodda NS-medlemmar.

De nya poliserna bar gröna uniformer istället för de svarta. Bland de få polisanställda från den ursprungliga personalen fanns Sigurd Refsnæs, vars föräldrar var nära vänner till Lea och Israel Steinfeld.

Therese Alvik beskriver hur Sigurd Refsnæs i den tyska säkerhetspolisens ögon var en ung och följsam officer men att de underskattade hans kapacitet. I själva verket hade han fått i uppdrag att organisera den lokala gruppen av Milorg, det militära motståndet mot ockupationen.

Den 26 oktober massarresterades judiska män över 15 år, även Morten Steinfeld som hade fyllt 17. I Ålesund skrev Sigurd Refsnæs sin signatur på rapporten som senare överlämnades till polismästaren och statspolisen.

På förhand hade han allierat sig med läkare på ortens sjukhus för att förhindra arrestering. I rapporten skrev han att Morten var sjuk hemma, med bifogat läkarintyg. Morten var inte sjuk, intyget var ett sätt att förhindra att Morten blev arresterad.

En ny order om att Morten skulle gripas kom den 20 november 1942, men då var Morten på Ålesunds sjukhus för att opereras för blindtarmsinflammation. Morten var fortfarande inte sjuk, det var ytterligare ett försök att förhindra en arrestering.

Knackade på dörren

Den 26 november kom ordern att kvinnor och barn skulle arresteras. En ny rapport beskrev hur Morten fortfarande låg på sjukhuset och inte kunde flyttas. Även hans mamma och syster lyckades undvika ett gripande.

Jakten fick ett dramatiskt slut i februari 1943. Den 22 februari utfärdade Ålesunds polisstation en arresteringsorder på Morten, Reidun och Lea för transport till Oslo.

Den här gången var det inte Sigurd Refsnæs som knackade på dörren på Rasmus Rønnebergs gate.

Det var två norska poliser i den gröna uniformen, medlemmar i NS, som hade beordrats till Ålesund 1942. Morten, Reidun och Lea greps och kom via båt till Åndalsnes och sedan tåg till Oslo. Sigurd Refsnæs hade organiserat ett flyktförsök vid ett tågstopp i Gudbrandsdalen, men stationen hade extra vakt och flyktförsöket misslyckades.

Ålesund var nu ”judefritt”, skriver Therese Alvik.

Några veckor efter gripandet kom ett vykort som Reidun skickat till sin pojkvän. Kortet hade avsändaradressen arbetslägret Auschwitz. Reidun skrev: ”Älskade Carsten. Har det bra. Hoppas på brev. Hälsningar till alla. Reidun”.

Reidun, Morten och Lea var redan dödade när kortet nådde Ålesund. Deras far Israel dog en kort tid senare.

Efter kriget fick Ålesunds befolkning klart för sig att Sigurd Refsnæs inte alls hade haft den roll de flesta hade trott.

Norska poliser arresterade

Norsk polis spelade en aktiv roll vid arresteringarna och deportationerna av de norska judarna under Andra världskriget. Det var inte tyska soldater utan den norska polisen som fick uppdraget att arrestera judiska personer som bodde i Norge.

NSB (det statliga norska järnvägsbolaget) och norska myndigheter har på senare år beklagat sin medverkan i Förintelsen. På Förintelsens minnesdag i januari 2012 bad Norge för första gången om ursäkt för landets delaktighet i deportationen och mördandet av judar under den nazistiska ockupationen.

– Norrmän utförde gripanden, norrmän körde lastbilarna och det hände i Norge, sa dåvarande statsministern Jens Stoltenberg.

– I dag känner jag att det är passande att uttrycka vår djupaste ursäkt för att detta kan hända på norsk mark. Det är dags för oss att erkänna att norska poliser, tjänstemän och andra norrmän deltog i arresteringen och deportationen av judar, sa Stoltenberg i sitt tal.

Samma år, 70 år efter deportationerna, gick även rikspolischefen Odd Reidar Humlegård ut med en offentlig ursäkt:

– I samband med 70-årsmarkeringen för fångtransporten med skeppet ’Donau’ är det naturligt att jag idag beklagar att norsk polis medverkade till deportationen av norska judar till koncentrationslägren, sa Humlegård.

– Detta var helt oskyldiga människor som blev utsatta för fruktansvärda handlingar, vilket har orsakat överlevande och kvarlämnade mycket smärta.