Solen sken över henne och Visby när hon som förste partiledare höll sitt tal. Hon hyllade den svenska sommaren och vårt lands värderingar. Statsministern sa ”Sverige” hela 42 gånger under sitt tal.

När det sedan blev Ebba Buschs tur att tala skojade hon till det och sa om statsministern ”Hon lät precis som jag, fast för sex år sedan”, och syftade på 2016, då hon talade framför en bild av svenska flaggan. Moderatledaren Ulf Kristersson började talet med att beskriva ett idylliskt Sverige där döttrarna nyss tagit studenten. Men allt har förändrats, nu sker skottlossningar utanför en förskola och han beskrev kontrasternas Sverige. Små barn övar på att ta skydd från skjutningar, när det borde vara precis tvärtom, att de som skjuter bland barn sitter inlåsta, så att barnen kan vara ute.

Liberalernas partiledare proklamerade att Sverige skall bli ett friare och tryggare land och att arbetet med att skapa ett tryggare land börjar i skolan. Nooshi Dadgostar hävdade att endast det bästa duger till vårt vackra land och talade om den svenska modellen. Samtidigt varnade Miljöpartiets språkrör och anklagade de övriga partierna att de "eldar på" klimathotet, slopar klimatmål och "slaktar" klimatbudgetar. Då har vi snart förstört vårt vackra land. Centerpartiet och Annie Lööf vill arbeta för varandras och hela Sveriges bästa.

När det sedan blev dags för Sverigedemokraterna var språkbruket detsamma. Länge var de ganska ensamma om att klä politiken i de svenska blågula färgerna.

Alla älskar Sverige och helt plötsligt är det helt okej att klä sitt politiska tal i blått och gult. Det har skett en kraftig scenförändring.

När Sverigedemokraterna kom in i Riksdagen 2010 hade de i stort sett ensamrätt på att låta sverigepatriotiska. De ägde frågor som invandringen, brottsbekämpningen och behovet av fler poliser.

Under flera år var det samtliga partiers strategi att hålla så stort avstånd till Sverigedemokraterna som möjligt. Partiet skulle frysas ut och väljarna skulle komma på bättre tankar. Ingen talade om de frågor som SD ägde. Den politiska utfrysningen och isoleringsstrategin fungerade inte. SD växte i rekordfart och ett tag såg det till och med ut som partiet var på väg att bli Sveriges största parti.

Som sagt, ibland svänger det fort i politiken. Nu är situationen en helt annan. Alla partier älskar Sverige och försöker numera formulera sin egen nationalism. Någon räknade ut att statsminister Magdalena Anderssons tal i Almedalen innehåll endast ett färre ”Sverige” än Jimmie Åkessons.

Men inte bara det. Nu säger alla partier i stort sett samma sak. Alla talar om kampen emot brottslighet och kriminalitet, integration, skolan, klimathotet, trygghet, sjukvård, att modernisera abortlagen, HBTQ-frågorna och ett Sverige, som om det inte är perfekt, snart kommer att bli det, bara de får regera. För att inte tala om Nato och upprustningen av det svenska försvaret, där alla helt plötsligt verkar vara helt överens.

Har detta gjort politiken och de politiska partierna mer attraktiva? Nej inte alls. Tvärtom. Den politiska debatten har enbart blivit tråkigare. Ingen sticker längre ut och avviker från det ”politiskt korrekta”. Självklart finns det små nyansskillnader i sakfrågorna mellan partierna. Men i stort säger alla samma sak, för att vinna väljare. En uppmaning till partierna: Börja debattera sakfrågorna sakligt, så att väljaren får veta var ni står.