Statsminister Magdalena Andersson har begärt sitt entledigande från statsministerposten och hon leder en övergångsregering fram tills den nya regeringsbildningen är klar.
Magdalena Andersson kom in som Sveriges första kvinnliga statsminister och hon har under sin korta regeringstid haft stora och tuffa utmaningar; avslutningen av pandemin, Rysslands invasion av Ukraina, Sveriges Nato-ansökan, höjda räntor, skyhöga bensin och dieselpriser och ovanpå det energikris. Oavsett politisk färg måste vi ge henne det erkännandet att hon klarat sitt uppdrag bra.
Nu är bollen kastad till Ulf Kristersson att försöka bilda Sveriges nästa regering. Han leder inte det största partiet på högersidan, det gör Jimmie Åkesson. Ulf Kristersson måste hitta en väg att få de fyra partierna Moderaterna (M), Kristdemokraterna (KD), Liberalerna (L) och Sverigedemokraterna (SD) att komma överens om ett regeringsunderlag.
Sverige är ett delat land. Moderatledaren Ulf Kristersson bör söka en väg att regera som statsminister för hela landet och folket. Den ton han slog an i sitt tal på valnatten, där han uttryckte behovet av samling och inte splittring och hyllade sin politiska motståndare Magdalena Andersson, var en bra början. Konsten är nu att hitta vägen till politisk samling och politiskt ansvar. Han måste balansera mellan den egna politiken i relation till de övriga partiernas hjärtefrågor, utan att förlora sin heder.
Det naturliga är självklart att Kristersson söker sig åt höger och samtalar med de borgerliga partierna. Detta är en stor utmaning i sig, så länge det inom de fyra partierna finns en djupt rotad aversion mellan L emot SD. Stridsyxan måste begravas och enhet uppnås om det ska bli en borgerlig majoritet.
Ett ansvar måste visas de över en miljon svenskar som röstat på SD. Det är en demokratisk rättighet. Samtidigt behöver ansvar visas gentemot de människor som känner oro inför att ett parti som har rötter i rasism, nu får större politisk makt. Både Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson behöver tillsammans visa ett ansvarstagande som inger trygghet hos folket. Jimmie Åkesson kan inte styra över vad enskilda människor gör och säger. Men både han och Ulf Kristersson måste vaka över de signaler de sänder gällande medmänsklighet och ansvarstagande.
Men finns det enbart en väg och ett håll att titta åt för att hitta de bästa lösningarna för Sverige? Tänk om det skulle finnas en stor portion av prestigelöshet och vilja till djupare och bredare enhet bortom allt politiskt spel som nu pågår.
Sverige är ett land i kris på flera plan. Inflationen rusar och räntorna stiger. Energitillgången tryter och priserna på el är ojämnt fördelade över landet. Människor idag är oroliga för framtiden. Sverige behöver ett ledarskap med tydlighet, som visar fasthet och beslutsamhet att lösa de stora frågorna som berör folket. Här borde prestige och politiskt spel läggas åt sidan. Tänk om det fanns en politisk ledare som vågade spränga de uppgjorda ramarna och normerna för hur det politiska landskapet ska se ut.
Är det helt omöjligt för Ulf Kristersson att också titta åt andra hållet och försöka hitta en bred politisk lösning, bortom alla fastlåsta positioner? En bred lösning som bygger på ett samförstånd mellan de som normalt är politiska motståndare. Där kompromisser nås som leder till det bästa för Sverige. En lösning där politiker som i det politiska livet framstår som motståndare, men bakom kulisserna verkar vara goda vänner. Allt för att skapa trygghet för folket. Den drömmen kanske är för stor att drömma.
