Idag torsdag, när Inblick kommer i din brevlåda, vet vi kanske vilket block som bildar regering.

En sak står dock klart, en ovanligt smutsig valrörelse är över. En valrörelse som bland annat blottlagt Socialdemokraternas (S) arrogans. ”De blåbruna ska inte få komma i närheten av nycklarna till Rosenbad.” Så avslutade Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist en krönika i Sydsvenskan.

Socialdemokraternas valrörelse har varit uppseendeväckande fattig. I stället för sakpolitik har arroganta uttalanden gått han i hand med en strategi där man lagt sig så nära oppositionen som möjligt. Den röd-gröna sidan har gjort allt för att krossa Sverigedemokraterna, men de misslyckades. Sverigedemokraterna (SD) vann den kampen och verkar bli Sveriges näst största parti. Det har inte varit någon frisk valrörelse. Politisk makt ska vinnas genom att presentera sakpolitik och inte genom att demonisera motståndaren. Det visar sig nu vara en totalt misslyckad strategi.

Valresultatet är märkligt på flera sätt. På den röd-gröna sidan ökar Socialdemokraterna någon procentenhet med frågan är om de lyckas behålla makten. Vänsterpartiet backar tillsammans med Centern (C). För Centerpartiet kan det bli en dubbelsmäll och Annie Lööf verkar tagen på sängen inför resultatet. Hennes positionering för att få ingå i ett regeringsunderlag verkar ha misslyckats. Det märkligaste av allt är ända, att Miljöpartiet (Mp) lyckas klättra upp till fem procent. Ett parti som på många sätt bidragit till energikrisen och de dyra energikostnaderna.

På den blåa sidan har vi två förlorare, Kristdemokraterna (KD) som tappar väljare och Moderaterna (M) som inte längre är det största borgerliga partiet. På den här sidan finns en förlorare som samtidigt är en vinnare, Liberalerna (L), som minskar emot förra valets resultat, samtidigt som dom klättrar upp från extremt låga opinionssiffror och klarar riksdagsspärren. Den stora vinnaren är Sverigedemokraterna som nu är Sveriges andra största parti.

Nu finns det starka sakpolitiska skäl att byta ut de rödgröna. Sverige behöver inleda en kompromisslös politisk offensiv och ta krafttag omkring de stora utmaningarna som väntar runt hörnet. Bakom sakpolitiken finns också ett annat skäl. Socialdemokraterna verkar ha vuxit fast vid makten. Gränsen mellan partiets egna intressen, ministrars arroganta beteende och maktfullkomlighet och omsorg av landets och folkets bästa, blir allt oklarare.

Om valresultatet utfaller till den blåa sidans fördel, bör inte vägen till regeringsmakten vara så lång för de fyra partierna, M, KD, L och SD med Ulf Kristersson i spetsen. En minoritetsregering med Moderaterna och Kristdemokraterna och eventuellt Liberalerna, bör kunna bildas med Sverigedemokraterna som stödparti. Jimmie Åkesson sa på valnatten att hans parti ”skulle kunna utgöra basen för en ny minoritetsregering.” Men han kräver inget. De som följt Åkesson under valrörelsen kan notera hans försiktighet i att ställa ultimatum om att sitta i en regering. Jimmie Åkesson verkar ha insett svårigheten med att sitta som regeringsparti och samtidigt behålla väljarstödet, när politiken ska omsättas i praktiken.

De fyra partierna på högersidan är redan överens i en lång rad sakfrågor. Om de också lyckas med att positionera sig som partier och få till en regeringsförklaring om hur regeringen ska se ut, bör vägen till vaktombyte i Rosenbad vara möjlig.