Ett medlemskap i Nato kommer stärka den transatlantiska länken, verka för demokrati, frihet och för västerländska värden som alla medlemmar inom Nato står bakom, eller gör de verkligen det?
Sveriges alliansfrihet under 200 år har tjänat nationen väl och varit en framgångssaga av sällan skådat slag, även om Per-Albin Hansson och samlingsregeringen under Andra världskriget vände kappan efter vinden på ett sätt som är få förunnat och ändå i historiens sken haft hedern i behåll.
Motståndet mot Nato har varit starkt från den politiska vänsterkanten och då främst från de som på 1970-talet marscherade med röda fanor i Vietnamtågen och skanderade slagord mot världens största supermakt USA. Det stora landet i väster är dock de facto den enda militärmakt som kan mäta sig med Ryssland och Kina, och den enande kraft som gett Europas demokratier och de länder som lämnade Sovjetunionen, råg i ryggen att stå på egna ben under Kalla kriget och in i våra dagar.
Det vi nu upplever är världshistoria framför våra ögon. Svenska diplomater och makthavare väger sina ord på silvervåg och åker i skytteltrafik till Washington DC och till Ankara på ett sätt vi inte sett sedan Andra världskriget, då en falang höll koll på London och Washington och den andra på Berlin.
I veckan träffades Natos generalsekreterare, norrmannen Jens Stoltenberg, och Sveriges statsminister Magdalena Andersson ute på Harpsund. Några genombrott i förhandlingarna kunde inte skönjas. Stoltenberg uttryckte att Sverige har tagit "viktiga steg" för att möta Turkiets invändningar mot ett svenskt medlemskap. Han gav även vissa lugnande besked till det svenska folket då han sa: “Om Sverige skulle attackeras ser jag det som otänkbart att Nato-allierade inte skulle agera”. Magdalena Andersson å sin sida lovade att “bekämpa terrorismen”. Dilemmat är att hennes regeringsmakt bygger på en röst från en person som av Turkiet anses vara allierad med “terrorister”.
Magdalena Anderssons och den svenska socialdemokratins helomvändning i Natofrågan liknar den överkörning som Per-Albin Hansson gjorde av sin riksdagsgrupp då han midsommaren 1941, mot sitt partis vilja, gick med på övriga partiers krav om att ställa sig på Finlands sida och tillåta tyska transiteringståg att gå genom Sverige. Den kända divisionen Engelbrekt var en viktig del i Nazitysklands korståg mot Bolsjevismen.
Despoten i Ankara, Recep Tayyip Erdogan, har hittills gett Sverige och Finland kalla handen. Från början trodde vi alla att ansökan om medlemskap i Nato, för världens “politiska samvete”, skulle gå som en dans på röda rosor. Så är nu inte fallet och problemet är att Turkiet har veto i frågan då alla 30 befintliga medlemsstaternas parlament måste godkänna Sveriges och Finlands ansökningar. Med sådana vänner behöver vi tydligen inga fiender. Än så länge står Finland lojalt vid Sveriges sida i denna kamp. Skulle läget försämras och vi blir nekade medlemskap faller ett tungt ansvar på bananrepubliken Turkiet och inte minst på Kakabavehdemokratin Sverige som genom åren gett stöd till organisationer på yttersta vänsterkanten, däribland terrorstämplade organisationer som PKK. Magdalena Andersson står i tacksamhetsskuld till nämnda politiska vilde. Att en politisk vilde med marxistiska drag ska vara med och styra landet, och än värre riskera vårt medlemskap i Nato, är anmärkningsvärt och hårresande.
Amineh Kakabavehs namn kommer gå till historien om Sverige på grund av henne nekas Natomedlemskap. Kakabavehdemokrati blir då en synonym till bananrepublik. Kom ihåg vart ni läste det första gången.
.png)
