Det finns en uppenbar risk att Sverige därmed bidrar till att upprätthålla tvångsäktenskap. Därför är det mycket glädjande att justitieminister Gunnar Strömmer, Moderaterna, har satt ner foten och signalerat att han vill stänga dörren för erkännanden av fullmaktsäktenskap.

Ett fullmaktsäktenskap innebär att någon eller båda parterna inte själva närvarar vid vigseln. De företräds istället av ett ombud. De blivande makarna befinner sig vanligtvis inte ens i samma land och vigseln kan då ske över telefon eller WhatsApp.

En stor mängd överklaganden har kommit in till Skatteverket om att inte erkänna fullmaktsäktenskap. I dessa framkommer det med stor tydlighet att det oftast är kvinnan som inte varit personligt närvarande vid vigseln. I stället har kvinnan företrätts av en förmyndare, det vill säga en manlig släkting.

I Skatteverkets register över överklaganden kan vi utläsa att ett fullmaktsäktenskap kan gå till på följande sätt.

Vid ett fullmaktsäktenskap som hölls i Pakistan via WhatsApp från Sverige säger mannen att han närvarade vid ceremonin, men att kvinnan företräddes av en manlig släkting.

En annan man berättar att kvinnan företräddes av hennes förmyndare när vigseln ägde rum i hennes hemland och att han själv deltog via telefon från Sverige.

I ett annat ärende säger mannen att det inte rått något tvivel om att kvinnan samtyckte till äktenskapet eftersom hennes förmyndare i Kenya fått en fullmakt av henne.

I ytterligare ett fall var varken mannen eller kvinnan närvarande. De företräddes av sina föräldrar som hade fattat beslut om att mannen och kvinnan skulle gifta sig.

Det är uppenbart att i många fall har männen och kvinnorna som ingår fullmaktsäktenskap aldrig träffats. Äktenskapet är istället en uppgörelse mellan deras familjer. Med andra ord ett arrangerat äktenskap.

Idag ska inte fullmaktsäktenskap erkännas av svenska myndigheter. Om mannen eller kvinnan hade anknytning till Sverige via medborgarskap eller om någon av dem bor i och är folkbokförda i Sverige, ska det inte godkännas. Men det finns en lucka i lagen som säger att om det föreligger ”synnerliga skäl” kan äktenskapet erkännas. Vad som bedöms som synnerliga skäl känns en aning godtyckligt. Om båda parterna vid giftermålet inte hade någon anknytning till Sverige finns det inga hinder i svensk lag att få sitt äktenskap erkänt i Sverige.

Frågan om fullmaktsäktenskap kan inte diskuteras utan att man samtidigt tar upp frågan om tvångsäktenskap, barnäktenskap och månggifte till diskussion. Om en kvinna inte är närvarande vid vigseln är det omöjligt att avgöra om hon själv valt att gifta sig med mannen i fråga. I de kulturer och religioner där dessa företeelser förekommer, råder inga juridiska hinder för varken tvångsäktenskap, barnäktenskap eller månggifte. Dessutom är fenomenet hederskultur snarare en norm än ett undantag.

I alla dessa typer av äktenskap är det alltid kvinnan, och inte alltför sällan unga flickor, till och med barn, som drabbas hårt. Beslutet om att ingå äktenskap fattas över deras huvuden av hennes familj och släkt. Hon har ingen möjlighet att själv avgöra vad hon vill.

Detta är en fråga där Sverige borde ha satt ner foten långt tidigare. Det måste, av svenska myndigheter, betraktas som fullkomligt oacceptabelt och inte erkännas via något kryphål. Om det sker ställer vi oss tillsammans med de länder som erkänner tvångsäktenskap. Det är självklart att varken fullmaktsäktenskap, tvångsäktenskap, barnäktenskap eller månggifte ska ha någon plats i ett fritt och jämställt land som Sverige.