Uttalande fick naturligtvis stora rubriker och det blev ett väldigt liv. Efteråt har Ebba Busch förklarat att tanken inte alls var att uppmuntra skjutningar som skadar människor. Hon ville peka på ett problem. Om uttalandet var onödigt eller ej får eftervärlden visa. Hur som helst har hon rätt i uppfattningen att det finns ett stort problem med gängkriminalitet och brist på respekt för blåljuspersonal vars uppdrag är att skydda folket.

Den ytterst ansvarige politikern som är justitieministern Morgan Johansson (S) på vars bord hela problematiken med gängkriminalitet ligger, kan känna sig nöjd efter lördagsintervjun. Debatten om kravallerna handlar nu om Ebba Busch i stället för det faktum att människor i Sverige, enligt poliser som var på plats, kastar sten mot ordningsmakten i syfte att döda. Nu ställs det inga svåra frågor till honom om hur det är möjligt att det finns områden i Sverige som i praktiken inte kontrolleras av polisen. Nu fylls i stället nyhetsrapporteringen med Ebba Busch så kallade klavertramp, olika tolkningar av hennes uttalande, kommentarer med dem som håller med eller är emot henne, gjorde Morgan Johansson rätt som tackade nej till en debatt med Ebba Busch. Det skrivs på Facebook, diskuteras på Twitter och det blir debatt i stort sett alla medier från radio, tv till tidningar och sociala medier.

Uttalandet om att skjuta skarpt var naturligtvis oförståndigt. Men man måste också förstå vad Busch menade. Det är ren ovilja till förståelse och enbart ett sätt för fega politiker att försöka vinna politiska poäng i en valrörelse, att mena att hon vill att polisen ska skjuta hejvilt rakt in i en folkmassa. Det har hon också tydliggjort i efterhand.

Detta är typiskt svensk. Ingen bryr sig om att försöka förstå vad hon menade, utan i stället passar vi på att hänga ut en meningsmotståndare till allas beskådan, utan eftertanke, rim, reson eller sans. Det är både brist på vuxenrespekt och kompetens.

Nu förs debatten på en för många debattörer och politikers hemtama nivå, i stället för att debattera själva sakfrågan. I stället för att försöka förstå varför folk kastar sten mot polisen, hur det kunnat ske och vad ansvarig minister ska göra åt saken, förs debatten vidare av experter, debattörer och politiker, på den typiskt svenska nivån, att kasta argumentets stenar på varandra. Den ansvarige justitieministern måste känna sig väldigt nöjd med utvecklingen. Han slipper möta frågorna, debattera ansvarsfrågan eller ställas till svars för kravallerna.

Den svenska debatten är sig lik. När något viktigt och stort händer, söker vi antingen något irrelevant och sensationellt att förstora upp. Eller också försöker vi vinna politiska poäng på bekostnad av brist på saklig debatt. Det har hänt förr som till exempel, ”Nyanko Sabuni tänker fly till Norge om det blir krig” eller Magdalena Andersson säger fel ord vid en presskonferens. Nu var det Ebbas tur. Då skiftar debatten från saklighet till ett skvallersamtal mellan uttråkade människor på ett café.

På så vis blir den politiska debatten i Sverige sorglig. Vi kastar hellre argumentets stenar på varandra, än att tala med varandra sakligt och i respekt. De stora förlorarna är folket, de som vill veta, men debatterna ger inga svar. De potentiella väljarna och de som bor i de områden som tas över av stenkastande demonstranter borde kunna förvänta sig något bättre.