Man skulle kunna tro att det skett någon form av revolution här i Sverige, om man tittar på diskussionerna och analyserna efter valet. Men så är det ju inte. Samma åtta partier i Riksdagen, valresultatet jämfört med för fyra år sedan är nästan detsamma men den viktiga skillnaden är att ena sidan nu blivit något större än den andra jämfört med då. För en israel är det obegripligt. Efter diverse misstroendevotum, skandaler, pandemi och ett krig i vårt närområde med efterföljande totala omsvängning kring NATO så blir slutresultatet – nästan detsamma. Vad säger det om Sverige?
Jag har nog inget svar på det, och visst har en del förändringar skett. S går framåt i storstäderna och M backar, SD går framåt i mindre städer och på landsorten och C går tillbaka.
Men tittar vi både på det politiska systemet och landskapet i Israel ser vi något helt annat. Och det behöver inte vara stora kriser, krig eller annat för att se stora förändringar mellan valen. Det kan vara helt vardagliga saker.
För det första startas ofta nya partier i Israel. Ibland är det gräsrötter, men oftare någon ledande företrädare i ett parti som är missnöjd och startar något nytt. Nästan lika ofta kan dessa nya partier vara försvunna i nästa val.
Vidare samarbetar israeliska partier redan före valen, ofta genom att ha gemensamma listor med kandidater. Ibland är det bara taktik, för att vara säkra på att komma över spärren på 3,25 procent. Men ofta handlar det också om att bilda starka allianser inför regeringsförhandlingarna efter valet.
I Israel ser vi också samarbeten som skulle ses som omöjliga i Sverige. En del tycker att S och M borde styra ihop, kanske med stöd av C och/eller L. Vissa förespråkar till och med S och SD eftersom de har så lika syn i välfärdsfrågor. Men det skulle aldrig kunna hända. I Israel kan vem som helst samarbeta med vem som helst.
Vi har sett breda koalitioner mellan Labour och Likud, vänstern och högern, oftast även med ultraortodoxa partier. Nu har vi en israelisk regering bestående av allt från ett arabiskt parti med tveksam syn på Israel, till vänstern och högern (utom Netanyahus Likud). Partierna och deras företrädare tycker extremt olika i en mängd frågor och ändå bildar de en koalition. Varför? Och hur?
Svaret är på ett sätt enkelt. Israel har en positiv parlamentarism där en regering måste ha stöd i Knesset. Det gäller stora frågor som budgeten men också mindre frågor. Regeringen måste ha majoritet i Knesset, annars blir man helt enkelt nedröstad. Så är det inte i Sverige, som vi vet. Vi är vana vid minoritetsregeringar. Här kan man trycka grönt, gult eller rött. Man kan ”tolerera” en statsminister. Man kan faktiskt rösta lite hur som helst i riksdagen i väldigt viktiga frågor, framför allt för att inte hamna i fel sällskap (läs: SD).
Detta skulle vara omöjligt i Israel. Har du ett parti som är i opposition i Knesset, då kommer du helt enkelt att rösta emot regeringens förslag. Ultraortodoxa och arabiska partier kan rösta likadant, de sneglar inte taktiskt på hur andra röstar.
Jag försöker förklara detta för mina israeliska vänner. Denna beröringsskräck, denna rädsla för konflikter, som är så svensk. Det är inte lätt. Och jag tänker att Israel är en oerhört stark demokrati. Man har att hantera mycket allvarliga frågor i en mycket svår verklighet. Det handlar ofta om liv och död, krig och fred, saker som ställer israelernas liv på sin spets. Och då hanterar man det genom en enorm öppenhet för samarbete och – om man inte samarbetar – opposition. Jag beundrar det.
Den första november går israelerna till val. Jag misstänker att jag får anledning att återkomma till det.
ULF CAHN
Generalsekreterare Förenade Israelinsamlingen/Keren Hayesod
