Vad utmärker en god kristen? Frågan kanske upplevs som enkel och rentav harmlös, men den tvingar fram en kategorisering där du antingen sorteras som god eller dålig.
Som kristen politiker har jag konfronterats med denna frågeställning. Men det är inte i sekulära sammanhang där man försöker förstå. Det är i kristna kretsar där man snarare försöker fördöma. Även när det är outsagt finns där en underton som en skarp markering; inom dessa ramar måste du vara för att betraktas som tillräckligt kristen eller åtminstone rätt sorts kristen.
Märkligt nog kan kriterierna skifta men domen blir ändå alltid densamma. Från såväl vänster som höger kan du som kristen politiker stämplas som en sämre kristen.
Kanske är det därför som jag gärna läser om Nikodemus – en politisk ledare på Jesus tid.
Nikodemus var som rådsherre en del av etablissemanget. Men till skillnad från många av sina kollegor som öppet konfronterade Jesus, sökte Nikodemus ett enskilt möte om natten (Joh 3:1–2). Det är lätt att döma honom för det. Lätt att säga att en sann lärjunge hade kommit i dagsljus.
Men från ett politiskt perspektiv går det att känna igen sig. Man rör sig försiktigt. Man väger ord. Man försöker förstå. I dialogen mellan Jesus och Nikodemus kommer det som blivit kristenhetens portal-vers:
”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.”
Andra gången Nikodemus dyker upp är i en akut politisk situation ( Joh 7:45–51). Tempelvakterna hade inte gripit Jesus. Trots en skarp order. Stämningen var hätsk. Mitt i trycket från kollegor och makthavare tog Nikodemus till orda. Han slog inte med näven i bordet. Han höll inte brandtal. Han agerade med politisk skicklighet genom att inte fastna i sakfrågan, utan i stället lyfta fram det lagen säger: Ingen får dömas innan man hört honom. Det var mod även om det var av det stillsamma slaget.
När Jesus hänger död på korset ser vi Nikodemus för tredje gången ( Joh 19:38–42). Lärjungarna, de som hade lovat att aldrig svika, hade flytt (Matt 26:56). På avstånd från korset stod Jesu vänner (Luk 23:49).
De som beskådat avrättningen gick från Jesus. Men Nikodemus sökte sig till korset. På vägen tillbaka till Jerusalem måste de sensationslystna ha mött honom när han vandrade upp mot Golgata. Nikodemus hade med sig omkring 30 kilo myrra och aloe. Med tanke på hans ställning som rådsherre fanns det säkerligen någon eller några som bar och skyddade dessa dyrbarheter åt honom. Här gick de mot strömmen.
I evangelierna finner vi även Josef från Arimatea. Precis som Nikodemus hade Josef en politisk ställning och hade varit en lärjunge i hemlighet. Men nu klev Josef fram och använde sitt politiska inflytande för att få ta hand om Jesu kropp.
Nikodemus och Josef hade inte synts med Jesus i offentligheten. De hade inte tillhört den utvalda skaran som var med när Jesus gick på vattnet och när nattvarden instiftades. De var två män som många skulle ha avfärdat som halvhjärtade troende. För försiktiga. Men när allt stod på spel var det just Nikodemus och Josef som var kvar.
Det var deras maktpositioner som gav Nikodemus och Josef möjlighet att agera. Men det var deras tro som fick dem att handla. Det här blir särskilt intressant med tanke på den höga bekännelse som lärjungarna gav i samband med påskmåltiden (Mark 14:31).
Här drar jag tre lärdomar. För det första visar berättelsen om Nikodemus hur dumt det är att värdera varandras tro. Vi vet ingenting om vad som sker i andra människors hjärtan.
För det andra konkretiseras här undervisningen om församlingen som Kristi kropp och hur tydligt det är att lemmarna i kroppen är placerade där Gud vill att de ska vara (1 Kor 12:18). Nikodemus och Josef var på rätt plats.
För det tredje: När tron växer och formar ens liv som hos Nikodemus och Josef – att man går från försiktighet till frimodighet – då har man en levande tro. Och det borde vara kriteriet för att utmärka sig som kristen.
