Navigera till koncernens hemsidor
LOGGA IN
Inblicks facebook sida Inblicks Twitter sida
Elida-670-pixlar

Vågar du tro på mirakler?

Diana Paduch Abrahamsson | 07 sep, 2017

Ibland tänker jag tillbaka på barndomen och skolkamrater jag haft. Vissa saker minns jag i ett glittrigt skimmer, fullt av väldoft och det gör mig glad. Andra saker får mig att börja fundera: Hur hade hon eller han det egentligen? Vad fanns där bakom, hemma i familjen?

Som barn är det vanligt att man besöker varandras hem och man kan känna av stämningar och märka nyanser. Ofta kanske man inte pratar om dem och man kanske inte riktigt kan förstå dem – man är barn och leker vidare.

Som vuxen kan jag ibland ändå ana vad det kan ha varit som skapade den där känslan och stämningen, och jag inser att varje familj bär på sina bördor. Visst är situationer helt unika och av olika dignitet, men hur det än är möter vi alla på det där som smärtar och berör oss så oerhört djupt.
Livet tar sig fram mellan saker såsom olyckor, sjukdomar, psykisk ohälsa, skilsmässor och dess efterdyningar, ekonomiska svårigheter, självmord, övergrepp, utbrändhet och kanske misslyckade val eller dåliga självbilder. Listan går att göras oerhört lång.

När jag pratar med vänner från barndomen märker jag att vissa saker har vi faktiskt haft gemensam kännedom om, men aldrig talat om som barn. En del har vi försökt förstå redan i tonårens vändande och vridande av livet, men vissa bitar har vi först i vuxen ålder hittat ord på att förklara och tolka. Men ”det där” som format oss och funnits tydligt i familjens sfär finns hos de flesta. 

Samtidigt som jag börjar förstå vidden av detta har jag också upptäckt att många steg längs människors liv är kantade av stora som små mirakler.
Jag tänker på det där samtalet som kom just när pressen var som hårdast och jag bar på saker som bara måste få komma ut, på gesten av godhet från en främling som förändrade allt där och då, på den viktiga lekkamraten och på sången som blåste bort oron. Eller på det där sms:et som skickades med en uppmuntran just när botten nästan var nådd, på pengarna som gavs när inga medel fanns, på bönen som bads så att ofriden fick ge vika, på orden ”förlåt mig” sagda i rätt tid eller på personen som klev in på banan när ensamheten var som störst. 

Jag tänker på den som delar smärtan och guidar en annan ut ur mörkret för att den själv gått vägen före. Jag tänker på läkare och sköterskor som hjälpte till och fick kroppen att bli frisk och kunna fungera igen, på änglavakten och de där händelserna som vissa säger att en högre makt – eller Gud – är orsak till och som vi inte ens har ord att förklara hur det gick till. Även denna listan går att göra lång!

Vi har så lätt att se tillbaka på saker som smärtar och skaver. Men jag tror att det gör oss väldigt gott om vi vågar se och söka även de positiva händelser och tillfällen som också finns där i allas våra liv. Ibland är de så självklara att vi nästan tar dem för givet, eller så små att vi inte ser dem. 

Men börjar man tänka efter är det som om mirakler skett och det ger en väldig glädje och mycket energi till att vandra vidare.

Att vara människa innebär att vi bär på våra glädjeämnen såväl som sorger. Livet är ett under i sig och vågar vi se och tro på styrkan i att vara någon annans mirakel ger det faktiskt kraft att bära det tunga och svåra, både för denne men också för en själv. Så motsägelsefullt – men även det ett av livets alla mirakler!