Annika Karlsson: ”Församlingen älskade mig till Gud”

– Ett äldre par i vårt villaområde frågade mig om jag ville vara med i söndagsskolan. När jag sedan som vuxen träffade detta par berättade de att jag var i söndagsskolan endast tre gånger. Det räckte för att jag skulle veta att Gud fanns på riktigt, berättar Annika.

Hon deltog också då och då i kyrkliga barnaktiviteter efter skolan och var med på ett läger som Baptistförsamlingen arrangerade på Väddö.

– Under lägret hade vi andakter på kvällarna. Sista kvällen kom en av ledarna in i tältet och frågade om jag ville bli frälst. Jag svarade ja på den frågan trots att jag inte visste vad det betydde, bara att det var något som var bra att ha, berättar hon.

När tiden var inne för konfirmation ville släkten att Annika skulle konfirmera sig, men hon nekade. Annika tyckte att konfirmation bara handlade om presenter, men efter ett halvår kunde hon inte hålla emot släktens påtryckningar.

– Jag hade tro och bad till en Gud som jag inte hade något ansikte på och som aldrig svarade mig. Jag bad, men det var helt tyst.

Sedan kom tonåren med allt vad det innebar. Så småningom träffade Annika sin man, fick barn och livet gick vidare. Då paret varit gifta i elva år ringde hennes make, som arbetade i fritidssektorn i Djursholm, och sa att han satt i häkte samt att Annika hade all rätt att lämna honom.

– Efter tio dagar kom han hem, men vi kände att vi inte kunde bo kvar. Jag hittade i samma veva en annons om ett chefsjobb i Växjö och min man började en provanställning. Jag ville inte skilja mig, så vi flyttade hela familjen till vårt torp i Tingsryd i väntan på en egen bostad.

Samtidigt som familjen måste fly från Stockholm låg Annikas mamma sjuk i svår cancer på Radiumhemmet. Annika upplevde en stark känsla av skuld över att de tagit barnbarnen långt bort från deras sjuka mormor och att hon själv inte kunde prata med någon om familjens situation.

– Vi har släkt i Tingsryd, men jag kunde inte berätta sanningen för dem om den uppkomna situationen och skulden var tung att bära.

– Då läste jag en annons i tidningen om en sommarkyrka i Tingsryd som låg ute i naturen. Jag tänkte att ”jag är ju inte religiös” men jag var nyfiken, ville bara dit och titta och kom till en fullsatt kyrka.

Annika, som hade drabbats av panikångest och fobier, ville absolut inte dra uppmärksamheten till sig när hon skulle hitta en plats i kyrkan.

– Det fanns inga platser längst bak, bara en plats nära mittgången långt fram. Jag satte mig där, men när prästen gick ner i mittgången och hamnade rakt framför mig kunde jag inte sitta kvar.

I kyrkan bad Annika den klassiska bönen: ”Om du finns, Gud, visa dig för mig så ska jag tro på dig.” Efter gudstjänsten gick Annika fram till prästen, bad om ursäkt varför hon mitt i predikan reste sig och lämnade sin plats och tänkte: ”En präst måste jag kunna prata med.”

– Efter bönen i kyrkan hörde jag ingenting men upptäckte efter ett tag att jag inte kunde svära mer. Jag kunde ju inte ropa på både Gud och djävulen.

Prästen och hans fru bjöd hem Annika efter gudstjänsten.

– Det var väckelse i kyrkan i Tingsryd när jag blev frälst. Jag upplevde att de älskade mig fram till Gud. Bilden av kyrkan med tanter med knutar och tvång ändrades. Församlingen blev mitt hem när allt var kaos omkring mig.

Annikas mamma var fortfarande sjuk och hon besökte henne med jämna mellanrum hela sjukdomstiden. Innan Annikas mamma lämnade jordelivet ville hon gärna prata med henne om Gud.

– Mamma var sekulariserad och det var svårt att prata om tro, men en gång när jag besökte henne på sjukhuset frågade jag om hon tror på Gud.

Då svarade Annikas mamma att hon bett för sin son under den tid han satt fast i missbruk och sagt till Gud att om sonen blev fri skulle hon tro på honom, och det blev han ju.

– Hon berättade också för mig att hon höll fast hela livet vid Psalm 23, som hon fick i sin bibel under konfirmationen.

Utifrån händelsen med mamma målade Annika en akvarell av Faderns stora hand. På motivet skrev hon texten från psalmen och ramade in den som en gåva till sin mamma.

– 1986 dog mamma och det blev skilsmässa. Leif hade levt ett dubbelliv och gjort saker jag inte hade någon vetskap om. Han hamnade i fängelse och jag i en skuldsituation där allt togs ifrån mig.

Annika och barnen flyttade in hos hennes pappa och bodde trångt i hans lägenhet. Hon fick jobb på ett konferenshotell utanför Stockholm. När hon hade sena arbetspass brukade hon ibland besöka en kyrka som hade mässa på dagtid.

– Efter mässan stod jag vid altarringen. Då upplevde jag att Gud kallade mig och sa: ”Här ska du stå och predika mitt ord.”

Annika blev först rädd och tveksam, eftersom hon som bar på ångest och fobier. Hur skulle Gud kunna använda henne?

– Då hörde jag tydligt inom mig: ”I vems kraft ska du gå?”

Annika gick sedan vidare med kallelsen. Hon sökte sig till en pingstförsamling i Sollentuna, hamnade på bibelskola på Brommaskolan där helt nya perspektiv och ny bibelkunskap öppnades.

– Jag visste inte vad jag skulle möta, eftersom jag var ganska ny och oerfaren. Det blev en tid av korvstoppning, berättar hon.

I Sollentuna Pingst startade Annika sin tjänst i ungdomsarbetet. Hon blev sedan evangelist och pastor och har arbetat i många olika församlingar: Svenska kyrkan, missionsförsamlingar, många pingstförsamlingar och även Evangeliska Frikyrkan.

– 1988 träffade jag en ny man som var kristen och vi flyttade -91 till Tjörn där jag hade tjänst i olika församlingar under 20 år.

Efter 16 år ville han inte längre leva med en pastor utan lämnade Annika. Hon närmade sig 60, kände sig färdig på Tjörn och upplevde att hon inte hade något mer att säga där.

– Jag hade börjat be Jabes bön om ett utökat område. Under den tiden fick jag kallelsen att medverka på en kvinnofrukost i Tingsryd. Under bilfärden från stationen berättade pastorn att hon skulle gå i pension. Då hörde jag Gud säga: ”Då ska du vara pastor här.”

När Annika kom hem damp tidningen Dagen ner i hennes brevlåda med en annons där Söderportkyrkan i Tingsryd sökte pastor.

– Jag anade att jag var på rätt spår men var osäker på grund av två skilsmässor. Efter lång betänketid skrev jag ett ärligt brev.

Annika fick tjänsten i Söderportkyrkan; där tjänade hon församlingen från 2011 till 2018.

– Jag har upplevt kärlek från en mycket god Gud.

– 2018 slutade jag och gick i pension. För ett år sedan blev jag sjuk och fick diagnosen ALS. En märklig känsla av ljuvlighet omslöt mig mitt i den situationen och jag känner mig trots allt glad.

Människor i Annikas omgivning har under flera tillfällen uppmuntrat henne att skriva en bok om sitt liv. Boken är nu klar och kommer ut i dagarna med titeln ”Omsluten – min väg till tro”.

– Bokens framsida är en akvarell jag målade utifrån Psalm 149:5 ”Du omsluter mig på alla sidor”. För min inre syn såg jag en bild av Faderns stora hand där ett litet barn sitter omsluten. Barnet blev sedan en kvinna på omslaget.

Manus var påbörjat redan 1996, men under pandemin skrev Annika färdigt boken och läste in den som ljudbok, om hennes röst skulle försvinna på grund av ALS.

– Jag ville skriva min historia och berätta för min sekulariserade omgivning vad som hänt i mitt liv. Mina väninnor blev oerhört provocerade, de kunde inte omfatta det jag beskrev. Min bror sa att det var en klen historia. Men nu är boken verklighet, säger hon.

Annika lever med i församlingen och är så aktiv hon kan. Hon har en positiv inställning till sin situation och har ett gott humör.

– Jag kan inte göra lika mycket längre, men jag sparar mina krafter för att orka vara till hands när tillfälle ges. Min sjukdom har också öppnat nya dörrar för mig att samtala med människor om Gud. Skämtsamt brukar jag kalla det för ALS-Missionen, säger hon.