– Jag blev frälst några månader efter min 16-årsdag. Fram till dess hade jag levt ett oroligt och destruktivt liv.

Simon fann sin identitet och sitt umgänge på gatan bland likasinnade. Han var del av ett brödraskap som förenades av en gemensam längtan efter något, berättar han.

– Vi förstod det inte då, men idag är det så tydligt att vi drevs av att bli sedda och gjorde allt för att fylla det tomrum som uppstått i våra trasiga familjer. Det började med skolkande och bus, men blev snart värre.

Simon växte upp med två äldre bröder och en ensamstående mamma. Så småningom tillkom en bonuspappa, men de blev aldrig någon riktigt lycklig familj, säger han.

– När jag var tretton år gammal förlorade jag min 15-årige bror. Det tog riktigt hårt på mig när han dog av cancer. Där och då bestämde jag mig för att strunta i allt.

– Jag stängde av och lät en likgiltighet och hårdhet ta form i mig. Inget gick ju att lita på här i livet, så varför skulle jag bry mig om något överhuvudtaget? Jag var en blivande extremist av något slag.

Innan Simons bror dog tog han emot Jesus i sitt hjärta. Simon märkte att det var en trygghet för hans pappa som var troende.

– Även min farfar och hans fru, som hade bett frälsningsbön med honom, verkade ha frid. Att ta emot Jesus var en viktig fråga på min pappas sida.

Pingstväckelsen ligger i släkten sedan många generationer, förklarar Simon. Hans gammelfarfar var pastor och ledare för en av pingströrelsens grenar i Budapest i Ungern under andra världskriget.

– Vår släkt välkomnades faktiskt till Sverige av Lewi Pethrus. Tveklöst fanns det böner för barnen och det märktes tydligt i mitt liv. Jag tror att Gud beskyddade mig på ett avgörande sätt flera gånger.

En lättnad och en börda

Som 16-åring befann Simon sig på flykt från det liv som han hade valt på gatan och levde under hot.

– Min tillflyktsort blev Göteborg, hos min pappa. Jag kände en enorm hunger efter Gud då jag hade upplevt så mycket som var kärlekslöst och meningslöst.

Under ett möte i Slottsskogen kom allt detta till ett avgörande.

– Jag tog emot Jesus och släppte in honom av hela mitt hjärta. Livet fick en mening bortom allt tänkbart. Jag fann en frid som svepte bort allt och fullständigt upprättade den sidan av mig som hade gett upp.

– Gud innebar en enorm lättnad i mitt liv, men en stor del av mina tidigare uppfattningar om kärlek och krav förblev obearbetade.

I praktiken gick han från den ena extremen till den andra, från att strunta blankt i kraven till att fullständigt drivas av dem, menar han.

– Jag tänkte nämligen att Gud gjorde som alla andra och kom med regler. Håller jag inte dem så kommer han att vara missnöjd. Jag måste förtjäna Guds kärlek, trodde jag. Det kristna livet blev så tudelat – en lättnad och en börda.

Samtidigt som han hade djup längtan efter att tjäna Gud och finna sin uppgift, kämpade Simon med att uppfylla alla krav han upplevde.

– Min bild av Gud var så snedvriden. Okej, klart att han älskar mig. Det förstod jag givetvis, för han förlät mig och frälste mig. Men sedan då? Att hans kärlek även gällde i det kristna livet var helt bortom min horisont.

– Mitt kristna liv var fullt av egna påhitt, missriktad tro och överbetoning på det andliga för att inte tala om elitism. Det fanns liksom ingen vila i detta egenkonstruerade, troende livet.

Frustrationen var tidvis påtaglig, och flera gånger orkade Simon inte längre.

– Föga förstod jag att jag själv orsakade detta. Att kampen egentligen var onödig. Samtidigt var sund vägledning en bristvara i mina kretsar.

– Visst hade vi ledare och föredömen som vi såg upp till, men det handlade om dem själva, deras ambitioner och läror snarare än om Jesus. Det mänskliga tog över i en tid när vi verkligen behövde goda, djupa och äkta erfarenheter av Gud sådan han verkligen är.

Men Simon varken anklagar eller beskyller ledarna för något av detta. Ingen var bättre eller sämre än den andra, säger han.

– Det var lite som att vi hejade på varandras prestationer med mycket fokus på den egna kraften. Eller vad man själv kan åstadkomma med hjälp av Gud.

Självbiografisk roman

Mot den bakgrunden skrev Simon boken. Han ville belysa ett verkligt exempel på en människa som utövar den kristna tron utifrån krav samtidigt som man hungrar efter Gud. Huvudkaraktären heter Tomas, men det är samtidigt en självbiografisk roman om hur det var kring millennieskiftet då den nya generationen försökte finna sin plats i kyrkan.

– Jag ville skriva något genuint och helt ofiltrerat om saker som de flesta kämpar med, men som oftast inte behandlas ordentligt inom kristenheten.

Även om boken skildrar sådant som de flesta kan relatera till, tycker Simon det är särskilt viktigt att skriva om den han kallar för den ivriga generationen. De som ville leva radikalt.

– Det finns alltid människor som går vilse i det kristna livet, som utövar tron i egen kraft. Förhoppningsvis inser man så småningom hur tokigt allt detta är. Eftersom jag räknar mig själv bland de absolut tokigaste i denna kategori, så ville jag berätta om mina upplevelser. Gärna på ett komiskt och avväpnande sätt så att det kan bli själavårdande att läsa även om svåra saker.

Befriad och upprättad

Simon skriver på uppföljaren för fullt och hoppas att den kommer att bli till stor välsignelse.

– Jag känner att Gud har jobbat med mig under en lång period för just detta syfte – att belysa och sätta ord på fenomen så att Gud kan upprätta människor, vare sig det är ett litet eller stort behov i deras liv.

- I den första boken får vi följa en lärjunge som befinner sig mitt i stormen. I uppföljaren får vi ta del av upprättelsen som följde. Den kommer att ta sin utgångspunkt i det mirakel som skedde i slutet av den första boken.

Det som hände var att Gud gjorde det som Simon längtat efter så länge. Ensam i ett trapphus fick han möta Gud på ett sätt som förändrade hans liv totalt. En glädje exploderade inombords och Guds kärlek slog sönder alla krav som plågat honom, berättar han.

– Jag sökte och sökte i olika sammanhang och kristna läror. Jag lyssnade på allt från häftiga stjärnpredikanter till profeter och lärare, men ingen hade den djupa befrielsen som mitt hjärta längtade efter. Så efter tolv långa år grep Gud in och visade hur stor han är.

– Plötsligt bara försvann kampen. Det var en uppenbarelse som skakade mitt innersta. Gud älskade mig redan och jag behövde inte göra någonting. Ja, bilden av Gud fick minst sagt en rejäl och efterlängtad upprättelse.

Sedan följde ytterligare en tolvårsperiod, när Gud tog itu med problem efter problem i Simons liv, avslöjar han.

– Det kändes som att han upprättade mig ända ner på molekylnivå. Ända fram till idag har jag gjort revolutionerande upptäckter. Kvar finns bara frihet och en vila i Gud – och massor att ge ut.

– Nu vet jag vad som händer när ivrigheten möter sundheten. Det är en fantastisk ny utgångspunkt. Gud har djup befrielse att ge. Det är något jag har tagit till mig att förmedla.

Simon Berger Sirokys debutroman kom ut 2023 (Semnos förlag) och heter ”Tryggare kan väl ingen vara än Guds lilla lärjunge”.