Zimon Tesfay kom till Sverige i slutet av 80-talet. Han och hans fem syskon är födda i Eritrea men har växt upp i Sverige.

– Zimon betyder “bönhörelse” i Bibeln, säger han och ler.

Ständiga bråk

Zimon, syskonen och hans mamma hamnade i Hudiksvall. Pappan kom till Sverige fem år senare.

– I min familj var det bråkigt redan när vi bodde i Eritrea och mamma misshandlades av min pappa. Vi hade aldrig lugn och ro och jag fick ta mycket ansvar, berättar han.

Mamman ville inte att pappan skulle ansluta sig till familjen men slets mellan barnens önskan att få träffa sin pappa och sin egen trygghet.

– Vi hoppades på en förändring men det blev aldrig så utan konflikterna fortsatte även här i Sverige. Mamma bet ihop och blev utsatt för samma trauma, psykisk och fysisk misshandel.

– Det påverkade oss negativt. Han sa ju att han älskade henne, så vi förstod inte varför. “Han ljuger” sa jag inom mig.

Barnen gick i skolan och lärde sig svenska men Zimon minns att han tyckte livet var jobbigt. Nytt land, nytt språk och dessutom annan hudfärg och rasism.

– Jag mådde inte bra under min uppväxt. Jag var tillbakadragen och tyst. Jag kände mig förvirrad och ensam även om jag inte var det.

Frälst

Vid ett tillfälle i 17-årsåldern träffade han och hans vänner några kristna vid fotbollsplanen.

– De vittnade om Jesus och en av mina vänner följde med dem till kyrkan. Jag såg att han förändrades och han sa att han blivit frälst.

De i kyrkan bad för Zimon och efter en månad följde han med.

– Jag gick och lyssnade på förkunnelse. Efteråt gick jag fram och blev frälst.

Sedan blev det flytt till Uppsala efter gymnasiet där han bodde med en vän.

– Under den tiden mådde jag inte alls bra. Jag var inte fri från min negativa uppväxt och hade sår i min själ som inte var läkta. Efter en tid flyttade jag tillbaka till Hudiksvall, berättar han.

När Zimon var 23 började han längta bort ifrån Hudiksvall. Kompisarna flyttade och han började bli rastlös. Han hade ingen relation med sin pappa, mamman mådde inte bra, och detta fanns i hans tankar hela tiden.

– Då fick jag jobb på Arlanda. Jag flyttade tillbaka till Uppsala och fick bo hos en god vän.

Fest och droger

Nu sökte Zimon andra relationer i Uppsala, inte i några kristna miljöer.

– Jag gick ut på stan och träffade folk på krogar och uteställen. Ganska snart började jag dricka och sedan kom drogerna in i livet.

Han berättar att drogerna dämpade alla känslor som dök upp.

– Livet blev droger, sex och alkohol. Ett ”fast life” som rusade på utan sömn. Trots detta klarade jag jobbet, men jag minns att jag tappade omdömet och körde med droger i kroppen vid många tillfällen. Jag trodde jag var odödlig och brydde mig inte heller.

I början kändes det bra att festa och spåra ur, men det var ett overkligt liv. Zimon började även sälja droger och odla själv. Pengarna rulllade in.

– Jag ville vara någon och det jag gjorde nu fick mig att bli någon.

Han konstaterar att det är ett mirakel att han inte åkte fast under den tiden.

– Vid ett tillfälle hade en av mina vänner alla sorters droger hemma hos sig. Vi var hos honom innan vi skulle gå vidare. Han stannade kvar hemma och en halvtimme efter att vi hade lämnat gjorde polisen razzior.

– Jag såg glittret, det var ungefär som det står i Matteus fyra när djävulen frestar Jesus med all världens rikedom. Visst hade vi roligt, det var spännande och mycket pengar var i omlopp. Men när kickarna lagt sig mådde jag bara sämre och sämre.

Helt vilsen och deprimerad fortsatte Zimon på samma bana.

– Min lägenhet var som ett vandrarhem; jag kunde inte vara ensam för då kom alla jobbiga tankar. Så småningom väcktes ett hat och en bitterhet i mig som gjorde att jag hittade fiender överallt.

Han kom till en punkt då han gjorde ett försök att ändra sitt liv.

– Jag gick ner på halvtid och skulle börja plugga, men det gick inte eftersom jag fortfarande gick på droger.

Värk i höften

Plötsligt började han känna en smärta i sin vänstra höft som blev värre och värre.

– Det gjorde väldigt ont. Jag tappade balansen ibland och snubblade. Jag tänkte då att jag måste kolla upp detta och tog mig till akuten.

Han skickades hem med Alvedon tills han en dag inte kom upp ur sängen.

– Jag kunde inte gå och det kändes som om det brann i vänster fot och ben. Min bror och jag åkte till ett annat sjukhus som tog hand om mig, och efter kontroller och provtagning fick jag veta att det var MS.

– Året innan dog min mamma hastigt. Hon hade varit hos mig och skulle sedan besöka min bror i Stockholm. Hon skulle gå en promenad men kom aldrig tillbaka. De hittade henne senare död i en sjö i närheten.

Zimon tror att detta blev en utlösande faktor för hans sjukdom.

– Hon var allt vi hade och sorgen blev så stor efter henne. Jag tog på mig skulden att inte kunna hjälpa henne mer.

Ropade till Gud

Skulle han bli handikappad nu? Pappa var inte där och hans ”vänner” var helt borta.

– En kväll ropade jag till Gud. “Hjälp mig! Förlåt mig!” Jag ropade ut alla mina tankar och var som en öppen bok inför Gud.

– Jag hade ju en tro men hade inte levt i den. Men nu fick Gud min uppmärksamhet.

Han kände sig som Jona i valfiskens buk som ropade i mörkret till Gud om hjälp.

– Nu började min resa med Gud helt ensam. Efter två månaders rehabilitering på sjukhus kom jag hem. Jag hade hjälp varje dag av hemtjänst och sjukgymnasten kom och tränade mig.

Zimon visste inte om han någonsin skulle kunna leva ett normalt liv men han kämpade för att komma tillbaka.

– Gud kom in mer och mer i mitt liv även om jag tog en sväng in i motivationslära ett tag där jag trodde att förändringen kunde ske genom att tänka rätt. Efter ett tag släppte jag detta för Jesu kärlek drog mig till honom.

Zimon hade en bibel som han fått av ett äldre par. Han började läsa och genom Ordet bearbetade Gud hans hjärta.

– Sakta men säkert började liv lysa in i mig och mörka moln gav vika för solen.

Resan tillbaka

Han fick nytt hopp och mod. Styrkan i benen kom tillbaka och han kunde se framåt igen.

– Jag kunde lyfta huvudet och kände att det är inte slut än.

Så småningom reste Zimon sig ur rullstolen och började gå med två kryckor. Varje dag tog han promenader och kämpade helt ensam.

– Under mina promenader var jag med Gud och samtalade med honom. I början kunde jag bara gå 50 meter. Jag pausade en stund för smärtan var outhärdlig, men fortsatte ändå.

Efter ett par år började han längta efter mer och ville besöka en kyrka. Han gick först till Svenska kyrkan och bad ensam. Sedan kom han så småningom till en annan kyrka där han hittade vänner. Han trivs och känner att Gud vill ha honom där.

Idag har han släppt båda kryckorna och går bra utan. Gud har gjort stora mirakler i hans liv.

Psaltaren 40 är ett ord som han känner igen sig i.

”Jag väntade och väntade på Herren, och han böjde sig ner och hörde mitt rop. Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur den djupa dyn. Han ställde mina fötter på en klippa och gjorde mina steg fasta, han lade i min mun en ny sång, en lovsång till vår Gud” (Ps 40:2-4).

– När man är trasig kan inte världen laga det, det kan bara Jesus. Det är han som kan pussla ihop alla delar, säger Zimon.