Istället för att utreda Sovjet-spåret intensifieras just nu lanseringen av Skandiamannen som Olof Palmes mördare. Trots Justitieombudsmannens kritik mot åklagaren Krister Petersons utpekande i juni förra året har mordscenariot givits ett enormt mediegenomslag, nu senast genom Netflix-filmen ”Den osannolike mördaren”, som bygger på Thomas Petterssons bok med samma namn.

Petterssons författarskap innan han år 2018 slog igenom som privatspanare var begränsat till tre böcker, varav två handlade om det socialdemokratiska partiets historia.

På uppdrag av Värmlands socialdemokratiska partidistrikt skrev han år 1992 boken ”Skola vi färga hela Värmland rött”, som handlade om den socialdemokratiska arbetarrörelsens uppkomst och utveckling i Värmland.

1998 följde han upp med boken ”En historia om den tidiga arbetarrörelsen i Örebro” med Folkrörelsearkivet i Örebro län som utgivare.

Tidskriften Magasinet Filter såg i denne historieskrivare för det socialdemokratiska partiet en stor talang med tunga meriter och gav därför år 2018 ut hans bok ”Den osannolike mördaren”.

Resten är historia.

Planerade attentat

Det finns polisförhör som entydigt visar att Stockholmspolisen precis före Palmemordet höll på att nysta upp den sovjetiska underrättelseverksamheten i Sverige. Palmes internationella engagemang för fred och nedrustning var nämligen inte populärt i Moskva.

Bland de konkreta planer som den sovjetstyrda aktionsgruppen hade, fanns aktioner för att störa Säkerhetskonferensen i Stockholm hösten 1986, där Olof Palme skulle ha en central roll, skriver kriminalinspektör Håkan Silversjö i ett förhörsprotokoll i juni 1985.

Alliansfria Sverige var värdland för Säkerhetskonferensen åren 1984-1986 och verkade för säkerhetsskapande åtgärder och nedrustning i Europa – vilket även rammade Sovjets rustningsplaner. Curt Lidgard, som såg samma film som makarna Palme på mordnatten, var chef för den stora svenska delegationen under Stockholmskonferensen åren 1984–86.

Efter mordet på Olof Palme flyttades verksamheten till Wien.

Den kriminella verksamheten i Sverige organiserad av sovjetiska myndigheter hade politiska syften, som skulle uppnås genom olika terroraktioner och bombattentat, framkom det i Silversjös polisförhör. Enligt ett polisförhör i januari 1986 var organisationen snart färdigbildad och klar att börja fungera.

Deltog i påveattentat

Den 20 januari 1986 – drygt en månad före Palmemordet – håller kriminalinspektören ett förhör med en man som pekar ut en av ledarna inom den bulgariska maffian, vilken precis hade börjat att samarbeta med den ryska maffian.

Det handlade om en utbildad terrorist som hade Sverige som bas och som medverkade i attentatet mot påven i maj 1981. Mannen var ”en rånare med hela Europa som spelplan” och ”beväpnad och mycket farlig.” Han var ca 45 år, hade kommit till Sverige år 1970 och därefter bildat kommunistiska celler i Göteborg.

Poliserna Håkan Silversjö och Hans Strindlund beskriver hur flera sovjetiska ambassadmän hade kontakter av olika slag inom ”ryssmaffian”, hur den sovjetiska och den bulgariska maffian samarbetade med varandra och hade goda kontakter med sina respektive ambassader.

Buggade sovjetiska diplomater

För att hålla koll på sovjetisk underrättelseverksamhet buggades sovjetiska diplomater som styrde över de illegalister som hade smugglats in i Sverige. Dessa avlyssningar visade att Sovjet kände till mordet på Olof Palme i förväg.

Säpo-mannen Walter Kegö fick i mars 1988 uppdraget av kontraspionagets chef Tore Forsberg att utreda denna diplomatbuggning.

– Tore Forsberg berättade för mig att han var på krogen när Palme sköts. Då åkte han omedelbart och hämtade banden på diplomatbuggningen, berättade han för mig. Tore Forsberg höll inne med denna information till i mars 1988. Avlyssningen lämnade han över först då, konstaterar Walter Kegö.

– Då hann vi ju ingenting, allt var bråttom och Carl Lidbom hade fått regeringens uppdrag att utreda Säpo. För oss var det uppenbart att ryssarna visste att Olof Palme skulle mördas, fortsätter Kegö och beskriver det händelseförlopp som sedan utspelade sig som en mörkläggning från regeringens sida.

Varför en mörkläggning?

– Pierre Schori pekades ut för sina konstiga kontakter med Curiel-nätverket, en marxistisk organisation i Frankrike. Tillsammans med Sverker Åström beskrevs han som KGB-agent, vilket var allmänt känt på Säpo. Carl Lidbom kallades då in som en politruk för att förhindra Säpos utredning. Jan-Henrik Barrling och jag blev utsatta för en KGB-operation, sammanfattar Walter Kegö.

Hur då?

– Vi misskrediterades genom att vi åtalades för smuggling och avlyssning, även om vi sedan blev friade. Det vi visste om diplomatbuggningen skulle inte få komma fram. Vi blev avskedade från Säpo på grund av det här.

– När vi fick buggningsmaterialet av Tore Forsberg samarbetade vi med Otto Andersson på mordkommissionen, som ville ha med materialet i Palmeutredningen. Då sa åklagarna nej, det skulle istället användas i rättegången mot polischeferna. Riksåklagare Magnus Sjöberg var sedan med när de borgerliga partiledarna träffade Ingvar Carlsson, och de kom överens om att lägga locket på.

– Den stora frågan är varför Tore Forsberg höll inne med all denna information ända fram till mars 1988, säger Walter Kegö.

Sovjetstyrd kriminalitet

Det var inte bara Säpo som spionerade på Sovjets illegala verksamhet i Sverige. Även Håkan Silversjö på Stockholmspolisens stöldrotel hade under åren 1984-85 kopplat en sovjetisk liga till omfattande och organiserad kriminalitet. Ligan hade enligt polisen i Helsingfors och Tammerfors förgreningar i Finland.

Enligt polisförhör som hölls på rannsakningsfängelset Skatudden i Helsingfors den 6 juni 1985 handlade det bland annat om bulvanföretag som användes som täckmantel för att smuggla ut stöldgods ur Sverige. En sovjetisk medborgare från Estland pekades ut som ledare för de organiserade stölderna och smugglingsresorna.

Mannen hade ett stort antal medarbetare och hade även ett stort inflytande i estniska kretsar i Stockholm. Enligt samstämmiga källor doldes en stor del av Stockholms kriminalitet bakom en rysk och en estnisk klubb.

En central källa uppger för polisen att verksamheten styrdes av attachén vid den sovjetiska ambassaden i Stockholm. Polisens källor beskrev en grupp med ett 30-tal personer som hade långt framskridna, konkreta planer på att starta ”aktioner i Sverige”.

Kegö bekräftar

Palmespanarnas stora intresse för kurdspåret handlade egentligen om misstankar om en sovjetstyrd mordkomplott som sågs så allvarlig att spaningsledaren Hans Holmér hade livvakter och skottsäkert glas i sitt tjänsterum.

En justitieminister, en rikspolischef och en Säpo-chef trodde på uppgifterna, men fick istället avgå när spåren skulle sopas igen i samband med smugglings- och buggningsrättegångarna.

Även misstankarna mot ”33-åringen” handlade egentligen om att Viktor Gunnarsson – förutom att han befann sig några hundra meter från mordplatsen vid tiden för mordet – hade kontakt med ett antal bulgarer som hade koppling till ryssligan.

Bilden av den Sovjet-styrda kriminaliteten i Sverige bekräftas av Walter Kegö:

– När jag var chef för Säposektionen i Uppland år 1984 kom fyra unga killar från Estland till Sverige. De hade rott från Estland i en gummibåt till Finland och hade sedan tagit sig över till Sverige. De sökte asyl och jag förhörde dem tillsammans med en tolk, berättar han.

– Det visade sig senare att de var kriminella personer som hade skickats hit från den sovjetiska säkerhetstjänsten. Under sin vistelse i Sverige genomförde de stölder, rån och andra kriminella handlingar i det som kallades ”Die rote hilfe”, den röda hjälpen – för att finansiera KGB:s kriminella verksamhet.